Allt kom inte med…

När förra inlägget skulle postas slutade internet att fungera så här kommer de bilder som inte gick att infoga:

 

m_20170414_205519

På dagarna är vattnet kristallklart men på natten kommer flera olika organismer upp till ytan. Bland annat de långa maskarna som syns på fotot.

 

m_20170416_173821 (2)

Reservdelen till utombordaren. Den bruna trasiga är den gamla och den svarta den nya. Den fick beställas från USA. Vi hade temporärt satt i en teflonslangbit men den löste upp sig lite i kanterna så den riktiga slangbiten gjorde skillnad.

 

m_IMG_4213

Här ligger vi ankrade på södra St Kitt. Håll med om att det påmnner lite om Kanarieöarna.

 

m_IMG_4233 (2)

De vilda aporna på St Kitt. Det finns tre gånger så många apor som människor. De kom till ön som husdjur för ett par hundra år sedan.

 

m_IMG_4252

De sitter lite här och där men det går inte att komma för nära.

 

m_IMG_4278

Aubry och Miranda laddar sin plattor med nytt innehåll.

 

m_20170414_094513 (2)

Lasse, Örjan och David på Jennifer.

 

 

 

 

 

 

 

 

Sköldpaddor till vardags

Det tog sin tid att få den lilla reservdelen till utombordaren. För att få lite miljöombyte gick vi en dag norrut till Anse Marcel. Det är en fin vik med flera hotell vid stranden. Vi åkte dit för sköldpaddorna och snorklingens skull. Det var verkligen många sköldpaddor, vilket var förvånande med tanke på att det var många jetskis som åkte in och ut från hotellen. Vid stranden hyrde de ut olika sorters vattenleksaker och jetskis var nog det mest populära.  Sköldpaddorna dök så fort de hörde en motor men var nära båtarna som låg ankrade i viken.

 

m__MG_3949 (2)

En sköldpadda simmar förbi.

 

m__MG_3967 (2)

Vattnet är så klart att man ser dem om de inte simmar för djupt.

 

m__MG_3962

Här ser man kättingen på 6,5 m djup. Botten är sand med turtle grass.

 

 

 

Vi tog jollen in till marinan på kvällen men det fanns i princip inget där för oss seglare. Hela området var uppbyggt för hotellgästerna. Vi tog en öl på en restaurang för att få lite wifi men mer än så var det inte. Vi hade i alla fall ett mail från Island Water World som nu meddelade att slangbiten hade kommit. På vägen in till marinan som går genom en smal kanal där ena sidan är en uppbyggd pir, såg vi flera leguaner i olika storlekar som sög i sig de sista solstrålarna. På vägen tillbaka, då det blivit mörkt, lyste eldflugorna starkt och trädgrodorna sjöng som vanligt.

Vi gick tillbaka till Marigot dagen efter för att hämta upp reservdelen och klarera ut från St Martin. Innan vi åkte upp till Anse Marcel hade båten Jennifer ankrat bredvid oss. Det var Lars Hässler, som alla svenska seglare känner till, och hans ”Paying Crew”. Just nu var de bara tre ombord. När vi kom tillbaka var vår ”spot” fortfarande ledig så vi ankrade på samma ställe igen.

 

m_20170416_173821 (2)

Den efterlängtade plastbiten. Motorn gick som ett spjut sen.

 

 

David åkte genast in och hämtade reservdelen och klarerade ut och när han kom tillbaka bjöd vi över Jennifer på en drink. Ulla och Örjan som var ombord var lika trevliga som Lasse, och Ran, med Malin och Johan, kom också över en stund. På morgonen rodde vi över till Jennifer innan vi åkte iväg. Då hann vi ses lite till och det var kul att se hur Jennifer såg ut inuti. Det är en Bennetau 50 med träinredning från åttiotalet. Vi hyrde en Bennetau 39 i BVI för 8 år sedan. Den båten hade inte mycket trädetaljer. Stefan på Shadock hann vi också träffa en liten stund innan vi åkte. Det var lite tråkigt att lämna Marigot nu när vi hade så många trevliga människor runt omkring oss men en dag, eller två senare så skulle någon annan åka i alla fall.

 

m_IMG_3884 (2)

Malin och Johan på RAN tittar förbi.

När man klarerar ut har man 24 timmar på sig att lämna landet och eftersom man ska ha papper från senaste hamn med sig så ser nästa land om man har en lucka i tidslinjen. Vi seglade runt St Martin och var på väg till Gustavia på St Barths men ändrade oss och gick mot ön Ile Fourchue istället.

Egentligen borde vi ha klarerat in i Gustavia men vi tänkte att det var långfredag så de kanske hade stängt på tull och immigration. Ankarplatsen på Ile Fourchue var riktigt fin. Den påminde lite om La Graciosa på Kanarieöarna men mycket mindre förstås. Vattnet var kristallklart och även här fanns det mängder av sköldpaddor. De är så underbara och man blir lika glad varje gång. Vi ankrade på ca 6 meters djup och man kunde se hur de betade på botten. Under natten hade vi besök av påskharen så morgonen startade med chokladjakt. Två stora påskhönor i choklad, ni vet de stora chokladdjuren som är ihåliga, hade helt smält ihop av värmen. Det var bara en klump choklad längs ena sidan av plasten. De var nog fina när påskharen gjorde dem men nu var de rätt så sorgliga. Mängden choklad var förstås densamma.

 

m__MG_3963

Halvsmält choklad.

 

 

Vi tog oss de ca 5 sjömilen till Gustavia (efter Gustav III) och ankrade i den yttre hamnen. Det var sista dagen på en veckas seglingstävlingar så det var riktigt många båtar i viken. Nu hade den sista tävlingsdagen blivit inställd eftersom det inte var någon vind. Efter inklareringen åkte vi alla in till staden och strosade runt en liten stund. Det är en liten pittoresk stad med de svenska gatunamnen kvar. Sverige ägde St Barths under Gustav III tid men lät fransmännen köpa tillbaka ön på 1800-talet. Innan vi åkte tillbaka till båten åt vi på Le Select vilket alla andra seglare också gör. Det är den billigaste restaurangen på ön. Det är också en svensk som startade den så det finns fortfarande svenska inslag på ön även om det är en fransk ö numera. Det var förstås fest i stan (som liknar europiska turiststäder mer än Karibien) då seglarna skulle få sina priser. På kvällen var det också ett fyrverkeri som vi än en gång hade första parkett på. Det var stort och bra men inte lika storslaget som nyårsraketerna på Bequia.

 

m_20170418_140738

Svenska och franska gatunamn.

 

m_20170418_140107

De tre franska liljorna och våra tre kronor.

 

 

Tidigt på morgonen åkte vi vidare till en vik väster om Gustavia som är ett naturreservat. Här har de lagt ut bojar som man får använda gratis. Snorklingen är riktigt fin här men vi hade lite otur i och med att så snart vi hoppade i vattnet så kom molnen och senare regnet. Man ser förstås fiskar och koraller i det vädret också men när solen lyser på dem är det en helt annan sak. De blir 100 ggr finare. Ska man filma så behövs solen annars blir det bara grått. Även här såg vi sköldpaddor som betade på botten.

På flera ställen både här i viken Collombier och Ile Fourchue såg vi små tält i grupper på stränderna och upp längs sluttningarna. Här firar man påsken genom att hela familjen åker ut och tältar i några dagar. Det var stora grupper med både äldre och yngre personer. De flesta stannade hela helgen och åkte därifrån på annandag påsk. Den mest populära påskmaten är landkrabbor som man tillreder på något speciellt sätt. Hur vet vi inte. Vi har inte sett maträtten utan det är något som vi läste om i någon av alla reklamkartor eller tidningar som man plockar upp. 

Vi åkte tillbaka till Gustavia för att klarera ut. Staden var lite lugnare nu när alla seglingstävlingar var över. Vi strosade runt ett tag och gick över till Shell beach som faktiskt gör skäl för sitt namn. Hela stranden är täckt av fina snäckor i olika korallfärger.

m_20170418_141255

 

m_20170418_141930

Det är verkligen mycket snäckor.

 

När man som vi seglar åt ”fel” håll får man fundera på hur man bäst tar sig fram. Nu valde vi att gå till St Kitts och Nevis fast vi egentligen vill till Antigua eller Barbuda. Om vi skulle gå direkt dit får vi stampa på med vågorna emot oss och det vill vi inte så vi seglar 45 sjömil söderut istället och försöker på så sätt senare ta oss nordost mot Barbuda.

St Kitts är en stor cruisingskeppsdestination och här ligger det varje dag 2-3 skepp. Det är lite konstigt för det är nog den ö som åtminstone vi tycker har minst att visa upp för turister. Det finns ett uppbyggt område vid marinan för kryssningspassagerarna med de vanliga diamant och cigarraffärerna. Staden ganska fin med både fina byggnader, som oftast är ganska slitna, och flera mindre stadsparker. Även här fungerar bussnätet bra. Det är mindre bussar som kör kontinuerligt och som stannar när man vinkar in dem. Vi tog två bussar för att komma runt hela ön. Priserna är låga, 2 dollar/person.

Klareringen är lite annorlunda här. Man måste precisera var man ska ankra och hur länge man tänker stanna. Vi kryssade i alla ankringsplatser på St Kitt och en på Nevis och högg till med 6 dagar. Då fick vi tillstånd till det och behöver inte klarera ut. Helt fantastiskt tycker vi. På mindre öar är det oftast bara ett ställe, eller två, som man kan klarera in och ut på och då måste man segla tillbaka för att klarera ut. Här behövs inte det vilket vi är tacksamma för. Då kan vi segla iväg när vi tycker att det passar oss, inom de 6 dagarna förstås.

Södra delen av St Kitts är inte så uppbyggt förutom några hotell och en marina. Här finns de flesta ankringsvikarna. Egentligen är det inte så mycket till vikar. Det finns inga helt skyddade vikar vare sig på St Kitts eller Nevis. Vi seglade ner 5 sjömil och ankrade i en liten bukt där det låg några andra båtar. Bland annat så träffade vi Lennart och Eila på Arcipelago igen, som vi träffade på Martinique i januari, inne på strandkrogen. De kom sen över på svenskt kaffe på morgonen innan de skulle vidare för att ta upp sin båt för säsongen.

Här på St Kitts finns det vilda apor, Green Monkey. David och jag tog en promenad medan Aubry och Miranda internettade på marians kafé. Vi såg flera apor. De är ganska skygga men många. De ser ut som Pippis Herr Nilsson.

Innan vi gick vidare mot Nevis fyllde vi på med vatten i Christophe marina. Det är en superyatchmarina men vi var också välkomma sa de. En av tankarna fyller vi numera på om det finns möjlighet och den andra kör vi med watermakervatten. I Karibien får man oftast betala för vattnet, just här var det 21 cent/imperial gallon.

Mellan St Kitts och Nevis är det bara 2 sjömil. För oss blev det ca 6 sjömil från vår ankringsvik till nästa. Här la vi oss direkt utanför staden och jollebryggan. De flesta båtar ligger lite mer västerut på boj nedanför en strand. Huvudstaden på Nevis heter Charlestown och är liten, ganska sliten och livlig stad. Det finns flera mataffärer inom gångavstånd och det är det viktigaste för oss. Vi behöver handla för några dagar för vistelsen på Barbuda där det är ganska långt till affären.

Vid jollebruggan träffade vi en trevlig man som var bofast på Nevis och som gav oss flera tips på de få minuter vi träffades. Det är lätt att få information på alla öar eftersom de flesta verkligen vill att vi ska få se vad ön kan erbjuda och de är stolta över sin hembyggd.

Saint Martin

Sint Maarten eller Saint Martin är en ö med två nationaliteter, Holland och Frankrike. När vi seglade över från Jungfruöarna riktade vi in oss på den holländska sidan och staden Philipsburg. De flesta går in i en lagun vid Simpson bay, reglerad av en öppningsbar bro. Det kostar en del att ankra i Simson Bay eller inne i lagunen. Man får betala både för att ankra och för att gå genom broöppningen. I viken utanför Philipsburg låg ett tiotal segelbåtar ankrade och här finns också kryssningsfartygens bryggor. Under vår första dag låg här 4 stora kryssningsfartyg. Då var det fullt av turister i stan. Både denna stad och Charlotte Amalie på US Virgin Islands har otaliga juvel och klockaffärer. Man undrar ju hur mycket juveler gästerna på kryssningsfartygen kan köpa. Här var det dock lite mer avslappnad stämning och staden är rolig och intressant att ströva runt i. Bakgatorna har mer affärer för vanligt folk men lite större mataffärer ligger en bra bit utanför centrum.

 

m__MG_3792

På väg till Saint Martin

 

m__MG_3804

Kryssningsfartyg på rad i Philipsburg.

 

m_20170331_163417

David och Miranda utanför butiken där vi köpte supergod likör. Guavaberry som ser ut som tranbär.

 

m_20170331_175354

Pina coladavariant på Guavaberry.

I området finns ett litet zoo så vi bestämde oss för att traska dit. Det såg som vanligt inte så långt ut på kartan men det gick genom ett ganska slitet område. Efter att ha gått på dammiga och solstekta gator ett tag frågade vi en kvinna på ett företag som låg vid vägen om vi var på rätt väg och hur långt det var kvar. Jodå vi var på rätt väg och det var ca 10 minuters gångväg kvar men hon tyckte verkligen inte att vi skulle ha gått. Det var inte någon bra väg för oss att gå så hon föreslog att vi skulle ta en annan väg tillbaka. Den var längre så trots det goda rådet blev det så småningom samma väg tillbaka. Till slut så hittade vi rätt och det visade sig vara ett ganska litet zoo som hade endemiska arter för Karibien, mest fåglar och ödlor men även apor och åsnor. Miranda var i alla fall mycket nöjd med att få mata djuren så det var en lyckad utflykt. De hade också flera fina lekområden och en pool riktad till mindre barn men numera kan vi ju hoppa över dem.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Den mest kända attraktionen på ön är nog flygplatsen som ligger direkt vid stranden på den holländska sidan. Vi tog en buss från Philipsburg dit. Det kostar 2 dollar per person och hälften för barn. Det visste vi inte när vi åkte dit så chauffören tog för mycket betalt och lurade oss på 4 dollar. Bussarna är små skåpbilar som tar 9-12 personer. Alla har aircondition så det är ganska bekvämt och de går hela tiden. Man står och väntar på gatan och vinkar in den buss som har rätt destination på en skylt vid framrutan. Det är smidigt och vi behövde inte vänta länge någon gång. Vi åkte två bussar till på vägen hem och de hade prislistan upptryckt på rutan, så där blev det rätt avgift.

Stranden, Maho, är ganska liten och väldigt vacker. Den är värd att åka till utan den extra kryddningen av flygplanen. När vi var där var det inte så mycket folk, det låg inte ett enda kryssningsfartyg inne så det är nog förklaringen till det. Vi badade i de ganska höga vågorna men det är en brant strand och vågorna drar med sig mycket sand. Jag flög iväg i en våg som överraskade mig och landade högt uppe på stranden med ett par kilo sand i badkläderna. Både Aubry och Miranda tumlade runt och fick håret impregnerat av sand. Det var inte helt lätt att få bort.

m_20170402_113549

Stranden vi flygplatsen

 

m_20170402_114039

Ett av de mindre planen på väg in för landning.

 

m_20170402_114646

Härliga vågor.

m_20170402_114647(0)

 

m_20170402_114756

Riktigt mycket sand i håret. Helt omöjligt att få bort i första taget.

Flyglanen kommer tätt, de flesta är ganska små men det går också stora plan. Aubry och jag stod och tittade efter plan när ett annat plan stod på banan för ”take off”. Det var modell större och när det drog iväg blev vi i princip blästrade av sanden som sprutade upp av luftdraget. Vi hade precis lyckats skölja bort all sand efter badet men nu satt sanden fastklistrad på ryggen och bakbenen istället. När nästa plan skulle starta sprang jag till slutet av stranden för att slippa blästringen. Det var många kepsar och hattar som flög iväg. Bland annat Davids keps men den lyckades han simma ut och hämta igen. Andra tyckte att det var härligt med vinddraget och stod rakt bakom startbanan med armarna utsträckta.

När vi nöjda och lite mörbultade kände oss färdiga med stranden tog vi den fina bussturen tillbaka mot Philipsburg. David och jag hoppade av vid det stora köpområdet som ligger utanför staden medan Aubry och Miranda fortsatte med bussen ner till stan. Vi först gick in på den stora mataffären som hade allt men där priserna var ganska höga. Vi gick vidare till CostUless som är ungefär som amerikanska Sams club fast man inte behöver vara medlem. Här finns allt i storpack och det blir billigare på grund av det.

 

m_20170402_161159

I väntan på bussen

Vi fyllde på förråden till viss del men väntade med annat då tänkte segla över till den franska sidan. Ön är som sagt delad av två länder så om man ska göra rätt ska man klarera in och ut i respektive land. Vi klarerade ut från den holländska sidan och seglade över till den franska och klarerade in här istället. Egentligen ville vi till den franska sidan redan från början men eftersom det blåste nordligt när vi kom så var det inget bra ankringsalternativ så därför blev det Philipsburg. Där låg vi bra även om det var hur många färjor som helst som körde kryssningsfartygens gäster in till stan. Vi låg ganska nära färjornas rutt och det gungande en del när de körde förbi. Ankarfästet var dock bra, i sand, så vi satt tryggt förankrade trots svallet. Inklareringen på den franska sidan gjorde vi vid färjeterminalen. Då fick vi betala 35 euro vilket förvånade oss eftersom det är franskt område och i Martinique betalade vi högst 5 euro. Nu när vi varit här ett tag har vi förstått att man ska klarera in via en dator på båtbutiken Island Water World. Då kostar det bara några dollar. Förutom de 35 euro ska man betala 4 euro per natt för att ligga för ankar i viken. Det ska man berätta för tullen när man klarerar ut. Det tänker vi inte göra. Det blir utklarering för oss via datorn på båtaffären istället, och ingen kommer då att fråga efter antalet nätter i viken.

På den franska sidan heter den största staden Marigot. Den är fylld av restauranger, caféer och butiker. Här finns också de i vårt tycke de bästa mataffärerna. Äntligen kan vi köpa gott bröd och goda ostar igen till normala priser. Här finns också mer grönsaksutbud än på andra håll. Vi gillar de franska öarna. Kanske mest för maten skull. Det är dock lite lättare här än i Martinique eftersom alla fransmän som vi hittills träffat kan bra engelska. Tulltjänstemannen berättade att den vita befolkningen, främst inflyttande fransmän, pratar franska men att alla andra pratar engelska.  På den holländska sidan lär sig barnen både engelska och holländska men de pratar i princip bara engelska. Intressant är också att de har två valutor igång. Euro förstås eftersom både Frankrike och Holland är med i EU men också amerikanska dollar. Det beror nog på att de till så stor del lever på turismen och att det är många, många kryssningsfartyg som utgår från Florida som kommer hit. För oss som har oturen att resa medan dollarn ligger på nästan 10 kronor spelar det inte så stor roll vilken valuta som gäller men lite grann tjänar vi på att betala i dollar istället för euro.

När vi var i Charlotte Amalie på US Virgin Islands och skulle ta jollen tillbaka till båten ville utombordsmotorn inte vara med. Den gick att starta men inte att fortsätta köra. Den betedde sig som om den inte fick bensin. Vi låg ankrade ganska nära jollebryggan så det var inte så långt att ro men vi är väldigt beroende av jollen och att motorn fungerar. När vi kom till St Maarten på den holländska sidan fick vi ro in till Bobbys marina, vilket var relativt långt, som har en fin jollebrygga och en soptunna direkt bredvid. Sopor är inte alltid så enkla att bli av med. På BVI får man betala för att lämna soporna, det fick vi också göra på Dominica. Här stod det en soptunna som tömdes regelbundet och som vi använde flitigt.

 

m_20170402_104304

Aubry ror in till marinan.

 

m_20170331_170340

Jollebryggan och sooptunnan som syns bakom David.

David höll på en hel del med att klura ut vad som var fel med motorn och bytte några slitna och till synes spruckna slangar. Till sist så hittade han en liten slang som hoppat ur sitt läge. Den var så spröd att den gick sönder om man försökte sätta tillbaka den.

m__MG_3822

David i meckartagen.

Vi letade i Philipsburg efter en ny men det fanns ingenstans. Vi försökte också i det område där den marina servicen är koncentrerad vid Simpson bay men inte ens där gick det att få tag i den. Det är löjligt att det kan vara svårt att få tag i 3 centimeter slangbit med diametern 4 mm. De hittade den i sortimentet men ingen hade den hemma. Nu har vi beställt den och för slangen som kostar 1,60 dollar kommer vi att få betala 25 dollar. Dessutom får vi vänta i en vecka, i bästa fall.

Vi har i alla fall hittat ett nytt relä till vårt ankarspel så nu fungerar det som det ska igen. Det är en dosa för både upp och ner medan den gamla hade ett relä för vardera riktning på spelet. Det är okej att dra upp ankaret för hand men det är ju också rätt så tungt. Inte för att det skadar oss med lite kroppsarbete emellanåt.

 

m_20170405_182121

Våra gamla relä

 

m_IMG_7511

Det nya.

Säg den glädje som varar. En morgon hade vårt 12 V förbrukningsbatteri helt plötsligt laddats ur till 10,3 V på morgonen. En av cellerna visade sig vara lite torr och det blev inte så mycket bättre när vi fyllde på vatten. Det batteriet är lite äldre än de andra och är separerat från våra andra 4 batterier som ger 24 V. När vi bytte batterier i Sverige innan avfärd tog vi samma märke som innan, Banner. Vi har lagt ner nästan tre dagar på att försöka hitta ett nytt batteri med motsvarande mått. Här har de främst amerikanska batterier vilka är någon centimeter för stor i varje riktning. Just nu känns det helt obegripligt att man byggt batteriboxen i vår båt efter ett batterimärke. Problemet kan förstås vara att europeiska batterier generellt är lite nättare. Det är i alla fall de indikationer som vi fått av batterihandlarna här. Batterifrågan är fortfarande inte löst. Vi kom till slut fram till att vi skulle köpa ett mindre batteri som man kan köpa i Sverige på varje bensinmack för ca 800 kronor tills vi kommer tillbaka Martinique där vi såg Bannerbatterier. Här finns det dock inga billiga batterier. Även om vi köper ett ”nödbatteri” så går det på nästan 3000 kronor, som också Bannerbatteriet kostar. Så just nu är vi lite handlingsförlamade och gör ingenting åt det problemet. Innan vi åkte hade vi ingen aning om att Sverige var ett sånt lågkostnadsland. ALLT är billigare i Sverige än i Karibien.

St Martin är ett seglarmecka. Här finns nästan allt för båtfolk med många serviceaffärer och tekniker. Alla pratar engelska och de är väldigt hjälpsamma. Det är faktiskt en fröjd att gå in i båtbutiker eller alla andra tekniska butiker för den delen. De har mycket saker men framförallt så har de mycket personal så man behöver inte vänta länge och de diskuterar gärna olika tekniska problem. Under vår batterijakt var vi också inne i en järnaffär för att köpa en skrapa för att skrapa bort gammal fernissa. Där hade de faktiskt smala slangar som klarar att ligga i bensin. Vi bad dem kapa en liten bit från rullen och den fick vi utan att behöva betala. Den är lite styvare än originalslangen men det blir en bra reserv till utombordaren. Vi har ju redan beställt och betalt för en slang som ska komma på måndag, förhoppningsvis.

Här finns två båthandlarkedjor, Budget Marin och Island Water World. Den senare är otroligt engagerad i sina kunder. De har gratis föreläsningar om olika båtrelaterade områden. I lördags hade de en föreläsning om energi på båten. De bjuder också på öl och läsk samt snacks.

 

m_20170408_150642

Välbesökt tillställning.

Några gånger i veckan har de bussturer från butiken till den bästa mataffären. Den ligger på den franska sidan, SuperU, och är en riktigt bra affär där man kan fylla på förråden. Nu är ”säsongen” slut här på St Martin så det blir inga fler föreläsningar under lågsäsongen. De flesta som ska vidare till USA har åkt eller åker snart och de som ska segla till Europa är också i startgroparna. De flesta seglar mot Azorerna i början av maj.

Eftersom vi måste vänta på slangen så passade vi på att jobba lite på båten när vi inte letade batterier. Nu har vi slipat och fernissat de trädelar som varit utsatta för sol och vind och som blivit riktigt fula. Det sliter ganska mycket när solen steker på saltstänkta trädetaljer. Nu blänker de fina igen, de delar som vi hann med. Det är ostadigt väder just nu så när vi lagt på det första lagret började det regna. Vi hann med tre av de sex trädelar som vi behöver fernissa. Under tiden har vi också kunnat fylla vår grillgasolflaska. Till grillen har vi en 3 kg gasolflaska. När vi köpte grillen följde det med kopplingar för en 250 gr gasolflaska men det tycker vi är för lite. Magnus som mönstrade på i Las Palmas köpte med sig, från Sverige, en koppling som passar 3 kg flaskan istället. Här på Island Water World byter de tomma flaskor mot fulla, rostig mot rostig eller fin mot fin. Vi bytte upp oss lite tack och lov. Det är inte lätt att hålla flaskan borta från rost i vår salta omgivning men nu har vi borrat hål i en hink som flaskan passar perfekt i. Hinken har vi i akterluckan när vi inte grillar. Om man inte borrar hål kan vatten samlas och rostprocessen lever sitt liv och samtidigt kan man bli av med eventuell gas som samlas i botten.

 

m_20170408_184759_LLS

Grillmiddag.

 

Vi har också tagit oss upp till Fort Louis som ligger på en höjd ovanför Marigot. Det är en fin utsikt där man ser hela lagunen mellan Holland och Frankrike, ön Anguilla åt nordväst och Saba åt syd.

 

m_20170408_105122

Hela lagunen och Marigot.

 

m_20170408_110343

Där nere ligger vi skyddade av marinans pir. Jollebryggan syns till vänster.

 

 

m_20170408_111059

Svärmors tunga som ogräs längs vägen.

 

m_20170408_143900

Även bomull är ett ogräs här.

Här på St Martin har det ett väldigt aktivt cruisers net. Varje morgon, förutom söndag, klockan 7:30 på kanal 10 kan man lyssna på vad som är på gång i området. Först kommer en väderprognos sen byt och sälj och slutligen vilka evenemang som är på gång. Det var så vi hittade föreläsningen på Island Water World och nu senast pratade ”vattenmannen”. Han åker omkring i sin båt med vatten så man kan fylla sina tankar. Han tog 8 cent per liter och för oss blev det ca 25 dollar.

 

m_IMG_7503

Vattenmannen..

 

m_IMG_7498

..och hans hund.

Vi tillverkar helst inte vatten när vi ligger i en vik med många andra båtar. Vissa gör vatten var de än ligger men vi har valt att främst göra vatten ute till havs. Oftast går vi en timme för motor när vi startar en segling och gör vatten under tiden. Nu när generatorn är borta måste vi köra motorn för att tillverka vatten. Vi bytte filtret till watermakern för några veckor sedan. Det har vi inte bytt sen vi satte igång watermakern i Portugal. Det är tre filter, ett grovfilter som man tömmer, ett mellanfilter och ett finfilter.

Det finns några svenska båtar i området. Två gånger har vi träffat Stefan på Shadock och igår så träffade vi Malin och Johan på RAN. Det är ett ungt par som ska segla några år. Vi träffades tidigare på Dominica. De är väldigt trevliga och Johan är trots sina unga år (runt 30) en väldigt erfaren seglare. De gav oss en kasse med böcker på svenska. De hade köpt två läsplattor så de kunde ladda över hundratals böcker från vår hårddisk. Många seglare har sina lager av böcker och filmer på hårddiskar och när man träffar någon likasinnad brukar vi dela med oss av det vi och de har. På så sätt får man lite olika genre på filmer och böcker. Vi har jättemånga böcker men skulle gärna hitta lite mer nya filmer, även om vi har ganska många filmer redan. Nu går TV:n på 12 V, dvs det batteri som är dåligt. Miranda är inte nöjd. Hon är den som helst vill se på film så hon lider mest av alla. Tack och lov så finns det många poddar att lyssna på.  

 

m_IMG_7489

Kväll i ankringsviken.

 

m_IMG_7491

Regnbåge över Marigot.

 

 

Puerto Rico

Det är ca 18 sjömil mellan Encenada Honda på Culebra och Encenada Honda på Vieques. Seglingen dit var härlig med halvvind runt 13 m/s. Våghöjden var ca 1,5 men vissa vågor är större än så även om man räknar med att 9/10 ligger under 1,5 meter. Vi slängde ut vår fiskelina men fick tyvärr bara en Barracuda, ca 1 lång. Vissa revfiskar, däribland Barracudor, kan innehålla giftet ciguatera vilket kan ge långvariga problem om man äter den så därför släppte vi tillbaka den i havet. Den såg först lite slapp ut men sen simmade den snabbt ner i djupet igen.

m_IMG_3558

Barracuda

I alla US farvatten ska man ringa till immigrationen och berätta var man är om man förflyttar sig mellan öar eller provinser (alt. stater). Den informationen fick vi när vi klarerade in på Culebra. När vi ringde för att berätta att vi nu kommit till Vieques sa de att vi inte behövde göra det när vi förflyttade mellan öarna men att vi skulle ringa när vi kom till Puerto Rico.

Encenada Honda på Vieques är en naturhamn kantad av mangrove. Under hela seglingen såg vi inte någon annan segelbåt ute. När vi kom in i den stora viken låg där en ensam katamaran. Det är verkligen en kontrast till BVI där alla vikar i princip är fulla med båtar varje natt. När vi var i Culebra var långseglarna tillbaka i majoritet. Här finns i princip inga charterbåtar. Långseglarna finns ju i BVI också man de är lite svårare att upptäcka bland alla charterbåtar.

 

m_IMG_7082

Encenada Honda. Mangrovekantad vik

När vi ankrat på ca 5 meters djup tog vi jollen och puttrade iväg mot en liten cirkulär vik med en smal öppning. Det är ca 40 cm djup vid inloppet. Hela området är omgivet av mangrove och vattnet är grönt men inte så klart. Det är nog för mycket plankton i det mer näringsrika vattnet kring mangrovebuskarna.

Efter middagen såg vi en film och därefter tog vi samma jolletur igen men denna gång rodde vi. I viken finns det mycket plankton som lyser upp när man rör vid vattnet. Det påminner om Atlanten där marelden lyste upp nattmörkret. Vi tänkte att det skulle vara mer inne i den cirkulära och nästan avsnörda viken men det var tvärtom, det fanns inga alls där. Vid varje roddtag på vägen dit lyste årorna upp av glittret men det minskade ju närmare vi kom avsnörningen.

På morgonen när vi vaknade hade katamaranen redan åkt så vi var ensamma i viken, något som vi inte varit söder om Spanien. Vi latade oss lite innan vi seglade de 6 sjömilen västerut till Mosquito bay. Här finns det område som har mest fluorescerande plankton i världen. På kvällen när det blivit mörkt rodde vi därför in i viken. Vi ankrade Serendipity utanför eftersom djupet i sundet in till viken ligger på ca 1 meter. Det var riktigt mycket plankton som lyste upp när man drog handen i vattnet. Det glittrade en liten stund och sen fick man dra ett drag till med handen för att det skulle börja lysa igen. Vi hade stundtals ganska mycket mareld på vår resa ner mot kanarieöarna men detta var snäppet mer intensivt. Det var en hel del kajakgrupper inne i viken som också plaskade med åror och händer. Man kan köpa en tur med kajak för 50 dollar/person om man vill. Vi valde dock att ankra direkt utanför och gå in själva med jollen. På Culebra träffade vi också ett kanadensiskt par som deltagit i turen och som inte tyckte att det var värt det. Tidigare var det populärt att hoppa från båten ner i vattnet för att se hur det lyser upp när man rör sig. Numera vill de inte att man gör det då det finns hajar i området. En kvinna blev biten i foten av en haj för någon tid sedan enligt vår guidebok. Vi fick senare höra att man bara ska gå in i viken med guidade turer. Om det stämmer vet vi inte men uppenbarligen har man från myndigheterna reglerat turerna. Nu får de inte gå in i viken några dagar före och efter fullmåne. Varför just den tiden har de inte givit något bra svar på. Ingen som kommer med egen båt vet om det och det finns heller inga förbudsskyltar. I guideböckerna står det bara att man ska ro in och inte använda motorn men inga andra förbud. Men så har vi heller inte den senaste upplagan av just detta område. Vi träffade en långliggande amerikan som påstod att de konfiskerar alla båtar med motorer om de gör en inspektion.  

Vi tog oss dagen efter till Sun beach som ligger nära staden Esperanza. Här ligger man mer skyddad än vid Mosquito bay och det är bara ca 1,5 sjömil längre västerut. Även här finns de fluorescerande plankton även om det inte är lika intensivt. Om man simmar när det blivit mörkt ser man ut som glittrande snöänglar. Man kan sitta och titta på det mörka vattnet utan att röra det och även då se små självlysande organismer. Det är riktigt häftigt att se. På eftermiddagen när vi badade hittade vi en levande sanddollar. Ingen av oss har tidigare sett en levande utan det har hela tiden varit döda skelett som vi hittat när vi snorklat. Nu kan man förstå att de är släkt med sjöborrar och att skeletten har så fina mönster. Vissa av piggarna är känselspröt. När vi lade ner den i vattnet igen så kom den på fel sida men den vände sig ganska direkt på egen hand.

 

m_IMG_3534

Ovansidan av en sfärisk sanddollar

 

m_IMG_3537

Undersidan av samma individ

Här i Spanish virgin island är vattnet 3 grader varmare än på BVI. Det känns varmare i luften också men det kan nog bero på att vinden inte är så stark längre. Vi är så nöjda med att vi åkte hit. Det är vackert och väldigt ensligt på sina håll. Riktigt stor kontrast till resten av Karibien och framförallt BVI som också är väldigt vackert men med så stor turistindustri. Här på Spanska virgin island har USA:s militär haft bombprovning under många år. Det är enbart de sista åren som de lämnat tillbaka marken. Det finns väldigt lite bebyggelse på de områdena förstås. Här på Vieques var 2/3 militär mark. Nu har man gjort naturreservatområden istället. Vi hoppas bara att vi inte prickar en odetonerad bomb när vi släpper ner ankaret. Stränderna är superfina och vissa kan man bara komma till med båt medan andra har bilväg. Då brukar det vara en del människor på stränderna medan de som inte har bilväg är vi oftast ensamma på.

Tidigt på morgon drog vi upp ankaret, för hand denna gång. När vi var på BVI började ankarspelet att ”skena” när vi skulle dra upp ankaret. Det visade sig vara relä-kontakten som svetsat ihop sig. Relärerna är gamla och ankarspelen drar mycket ström vilket förklarar att de kan svetsas ihop. Ibland kan man banka på den så det lossnar men till slut går inte det. På BVI löste vi det genom att ta reläet från det bakre ankarspelet, som vi sällan använder, och sätta det på det främre spelet istället. Nu har även det börjar krångla så när vi kommer till nästa stora stad får vi försöka att få tag i nya. Nu fungerar det av och till så när vi ankrar i grunda vikar kan vi dra upp det själva. Ja det får vi förstås göra även om vi ankrar på större djup.

Det var nästan ingen vind när vi gick mot Puerto Rico så motorn fick jobba några timmar innan vi kunde spira förseglet och stänga av den. Vi siktade på en vik ungefär på mitten av Puerto Ricos sydkust, Salinas. Där finns det nämligen sjökor och det är förstås något som vi inte vill missa. Viken var riktigt grund och vi stod en stund på 1,7 meter innan vi kom loss från dyn. Vi sticker 1,88 m och ankrade till slut på 2,4 m.

 

m_IMG_7149

Ankringsviken i Salinas. Bergen ser mer ut som om de låg på Kanarieöarna än i Karibien.

Här låg redan Adventure of Stockholm som vi mötte första gången i Cascais, Portugal. Vi rodde över till dem när vi var klara med ankarbestyren och fick en trevlig pratstund. Vi glömde därmed att ringa till immigrationen om att vi nu förflyttat oss från Vieques. Inget har hänt så vi förmodar att de inte bryr sig så mycket heller. Adam, Elin och Dante på Adventure hade varit här i 5 dagar redan och sett massor av sjökor. De skulle åka nästa dag men nu stannade de en dag till så vi skulle hinna byta lite filmer och prova lite drinkar. David börjar bli kung av Pina Colada med hjälp av sin nya mixer och om jag får säga det själv så blir mina minst lika goda.  

Salinas är en stad som ligger en bra bit bort från hamnen. Här finns ganska många restauranger, ett bageri och en snackbar med bra wifi. Det finns också möjlighet att tvätta i marinan. Vi hade ett stort lass med tvätt. Efter två omgångar gick tvättmaskinen sönder. Sen hände något med en av torktumlarna för den ena gjorde tvätten om möjligt ännu blötare. David hjälpte servicekillen på marinan så de fick igång tvättmaskinen igen men det tog sin lilla tid. Vi hade bjudit över Adventure på eftermiddagsdrink så vi fick ta med en del tvätt som fortfarande var blöt och hänga upp den på tork på båten.

 

m_20170322_142635

Mycket tvätt i jollen, och is förstås.

Dagen efter åkte Adventure mot Dominikanska republiken för att därefter ta sig hem mot Europa igen. Vi hyrde en bil för två dagar för att se lite av den norra sidan av ön. Marinan hjälpte oss med att hyra bil. De ringde till någon som kom och hämtade oss och vi fick en van som var väldigt bekväm och trevlig att köra. Det var nog hans egen för den var bara hyfsat ren och det stod ett par skor i baksätet. Vi betalade 60 dollar per dag och kunde lämna den på marinan när vi var klara med den. Väderprognosen sa att det skulle regna i två dagar och det gjorde det med råge. Vi körde norrut till San Juan som har en gammal stadsdel omgärdat av en mur. Staden är spännande och vissa områden är pittoreska och mysiga men det är svårt att få fatt i den riktiga entusiasmen när det vräker ner vatten över huvudet. Vi såg i alla fall USA:s äldsta kyrka, muren och ett kapell innan vi gav upp vid fyratiden på eftermiddagen.

m_20170323_143225

Vacker kyrka.

 

m_IMG_7225

Vid kapellet var det många duvor.

 

m_IMG_7236

David gillade dem lika mycker som de gillade honom.

 

m_IMG_7280

Miranda blev först rädd..

 

m_IMG_7279

..sen förtjust.

 

m_IMG_7319

Vi hann också med lite glass

 

 

Då åkte vi till Karibiens största köpcentrum vilket gjorde Aubry och Miranda nöjda. Vi avslutade med att gå på bio, Beauty and the Beast med Emma Watsson. När vi kom fram till marinan var klockan ett på natten och det regnade fortfarande. Vi var rätt så blöta och kalla innan vi var framme med jollen vid båten som låg på svaj en bit ut (kalla i jämförelse med jättevarma).

Efter våra två intensiva dagar, då vi också passade på att storhandla mat bestämde vi oss för att ligga kvar en natt till. Vi hade fortfarande tvätt kvar att göra så vi tog tvätten med oss in till marinan och satte oss på deras snackbar och internettade medan vi väntade på att tvätten skulle bli klar. På förmiddagen rodde David och jag runt i viken för att se sjökorna på lite närmare håll. Även denna dag var mulen med spridda skurar.

m_IMG_3614

Här är det sjökor.

 

m_IMG_3626

Här är den uppe och andas.

 

m_IMG_3646

På väg ner igen

 

m_IMG_3653

De har en stor och platt stjärtfena.

 

 

 

m_IMG_3721

En manetsort som vi inte sett förut

 

 

Efter 5 nätter bestämde vi oss för att vi var nöjda med Salinas. Vi hade tänkt segla vidare till Ponce men eftersom vi åkte dit med bil istället hoppade vi över det. Nu var vi så långt västerut som vi tänker åka. Vi vände vid Puerto Rico för att segla söderut mot Grenada där vi förmodligen kommer att lägga upp båten under orkansäsongen. Att segla österut är inte lika roligt som att segla västerut då passadvinden går mot väst samt den lilla strömmen på ca 1 knop också går västerut. Från Salinas tillbaka till Vieques gick vi för motor med vinden i nosen. Därefter kunde vi segla till Culebra som ligger lite mer norrut för att klarera ut ur landet. När vi kom in i viken låg ISA där. Mats kom med jollen och bjöd över oss till dem på en kvällsdrink. De har en HR48 som är nyare och mer modern än vår båt men det mesta är trots allt ganska lika. Det var en trevlig kväll men nu kommer vi inte att se dem igen eftersom de ska till norra sidan av Puerto Rico och därefter fortsätter de västerut efter att ha åkt hem till Göteborg för ett tag. Vi träffades första gången på Dominica och har setts här och där sen dess.

Innan vi skulle gå till flygplatsen för att klarera ut dagen efter ringde vi och frågade om alla behövde komma in även när man klarerar ut. Då sa de att vi inte behövde klarera ut eftersom vi skulle till St Thomas på USVI. Skönt tyckte vi och satte seglen mot Charlotte Amalie.

Charlotte Amalie har en stor fin vik där både stora kryssningsfartyg och vanliga privata båtar får plats. Man kan ankra direkt framför staden och lägga jollen längs strandpromenaden. Det är en charmig stad på dagen men det är helt dött på kvällen när alla kryssningsfartyg åkt iväg. Några båtlängder bakom oss låg den svenska båten Fragancia med Janne som vi gick oceanseglarkursen med för tre år sedan. Vi träffades några gånger här och där i staden tillsammans med hans besättning på Bavaria 44:an. Vi följdes åt till tullen och immigrationen när vi skulle klarera ut från US farvatten och de skulle vidare till Culebra.

Vi stannade bara en natt i Charlotte Amalie och bestämde oss för att titta på staden på förmiddagen och försöka komma iväg efter lunch. Klockan var nog närmare fyra innan vi drog upp ankaret. I viken, bredvid kryssningsfartygen, finns en marina för megayaths. Där tänkte vi tanka men när vi kom dit och ropade upp dem på kanal 10 meddelade de att det var en timmes väntetid. De hade en plats för oss att vänta på under tiden men vi tyckte att det var för länge att vänta och åkte bort till en annan marina i nästa vik och tankade där. Distansen till Saint Martin från Charlotte Amalie är ca 110 sjömil och normalt mot passadvinden. Nu har vi haft en ovanlig vindriktning vilket gjorde att vi kunde segla hela sträckan utan hjälp av motorn. Det ska fortsätta vara nordlig vind någon dag till men sen vänder det till de normala västliga vindarna. Miranda tycker att det var den bästa seglingen hittills. Eftersom vinden vänt från syd till nord, och styrkan ligger kring 8-12 m/s, har det inte byggts upp några stora vågor. Vi delade upp natten i tvåtimmarspass. Det gör att vi kan sova 6 timmar, åtminstone i teorin. Nu är det så länge sedan vi seglade på nätterna så vi har kommit av oss och har svårt att sova under seglingen. Vi kom fram till St Martin vid lunch och har nu ankrat på den holländska sidan. Här stannar vi kanske i en vecka. Det verkar finnas en hel del att göra och titta på. Det är också en bra ö för att hitta reservdelar till ankarspelet.

Amerikanskt territorium

När familjen Gullberg lämnat oss var det lite tomt på båten. Att vara 9 personer ombord kräver sin logistik. David och jag lämnade över vår hytt till våra gäster när de kom. Jag sov på soffan i salongen och David sov uppe i sittbrunnen. Det gick jättebra men det var ganska skönt att få krypa ner i sin egen säng igen. De skämde bort oss med te och kaffe samt godis från Sverige (och lite annat också). Det är nog de tre saker som åtminstone jag saknar mest. Här är kaffet lite bättre än vad vi hittade i södra Europa men är man van vid svensk kafferostning så är man.

När vi vinkat av dem flyttade vi båten från ankarplatsen nära färjan till en lugnare plats. Det rullade rejält inne i viken vid färjan. Det är stenblandad sand på botten så vi tyckte att det skulle vara bättre att ankra på andra sidan viken. Vi gick in mot marinan och fortsatte en bit till där det låg några båtar som såg mer eller mindre övergivna ut. Det var också bredvid inloppet till de stora charteruthyrarna Sunsail och Moorings. I BVI är ca 90 % av båtarna charterbåtar. Privatbåtar är i absolut minoritet. Hur som helst så fick vi bra fäste i viken och jollade in till charteruthyrarnas jollebrygga när vi ville in till land.

Dagen efter seglade vi över till Peter island igen. Denna gång ankrade vi i Deadman bay istället. Det är en vacker vik men påverkad av dyningar.

m_20170311_140154

Vi ligger längst bort i mitten omgiven av stora katamaraner.

Vi rullade en hel del. Guideböckerna anser att det är en vik för dagankring men vi var 4 båtar som låg kvar över natten. Vi vaggades till sömn så det var inte så jobbigt. Det har varit ganska blåsigt och regnigt de senaste veckorna men nu har vinden mojnat, regnet slutat och värmen ökat så vi tyckte att viken var okej att nattankra i. Vi lade dock ut mer kätting inför natten för säkerhets skull.

Nu gick vi i land på ön och promenerade över till Great harbour där vi låg sist, via Sprat bay. Deadman bay är nog den finaste av de tre men som sagt också väldigt rullig.

m_20170311_132442

På morgonen drog vi upp ankaret och gick för motor de ca 3 sjömilen till Salt island. Det är en ö som britterna tog salt från under 1800-talet. Där finns också ett vrak av skeppet Rhone. Vi snorklade runt skeppet som var stort men ganska lite kvar där vi snorklare kan se något. Den delen av ön är en nationalpark och där har de lagt ut bojar som man kan plocka upp om man har köpt ett tillstånd. När familjen Gullberg var här köpte vi tillstånd för att kunna vistas i dessa områden. Tillståndet gäller bara en vecka men när vi undrade hur vi skulle göra då tillstånden är per person och vi skulle vara kvar lite längre än Gullbergs så skrev de helt enkelt inget datum på vårt tillstånd, vilket har gjort att vi har kunnat använda det lite längre än en vecka.

m_IMG_0747

Rester av Skeppet Rhone

Det var en del fisk i området men inte så mycket koraller. Vattnet var det klaraste vi snorklat i hittills. När vi kom tillbaka till båten hade vi en lite haj under båten. Efter lunch gick jag och David iland för att titta på den Saltpond som de tog salt ifrån.

m_20170312_135332

Det ser nästan ut som is.

m_20170312_135754

 När vi kom över på andra sidan var det flera tält uppsatta och ganska många pojkar och män i olika åldrar på stranden och under ett mattält. Det var en kyrka som hade en ungdomsverksamhet för pojkar och de tältade där över helgen. När vi stod och tittade på en grav med nya plastblommor på började vi prata med en man från kyrkan. Det visade sig att han hade en tidning som skrev om BVI och när han hörde att vi seglat från Sverige till BVI ville han intervjua oss för att skriva en artikel om vår segling. När vi var klara följde han med oss till båten som låg ankrad på andra sidan av ön och tog några foton. Tidningen är ett månadsmagasin som fokuserar på lifestyle. Vi får väl se om vi kommer i tidningen här på BVI.

m_20170312_143214

Elton och David kollar saltet.

m_20170312_152049

Elton på tillbaka till standen.

 Om ni är intresserad så skrev Norrtelje tidning skrivit en artikel om oss runt nyår. Den hittar ni här:

http://www.norrteljetidning.se/…/norrtaljefamiljen-lever-ut-sin-drom-langseglar– over-atlanten

När Elton, tidningsmannen, åkt lossade vi från bojen och åkte de tre sjömilen till Cooper island. När vi var här för 8 år sedan tyckte jag att Manhcinella bay var det vackraste jag sett. Det såg ut som paradiset med en fin sandstrand och många palmer. Idag kunde man inte se stranden för alla båtar. Det såg inte alls ut som jag mindes det. Fler nya byggnader ligger direkt på stranden och det ganska slitna strandhaket är utbytt mot två strandrestauranger. Vi åkte in för att internetta men uppkopplingen var dålig och drinken för stark så det blev inte riktigt som vi tänkt oss.

m_20170312_174227

Intresserad läsare?

På morgonen snorklade vi i sundet där det fanns en hel del fisk att titta på. Vi såg både en stor barracuda och en stor stripegrouper. Det var strömt och lätt att snorkla för långt ut och svårt att ta sig tillbaka mot strömmen.

När vi skulle åka från Cooper island var det många båtar som ville få plats. Det finns många bojar men alla var upptaga och ankringsdjupet var mellan 13 meter och 20 meter vilket är ganska djupt i dessa farvatten. Flera katamaraner cirklade runt oss och de andra båtarna som var ankrade och när vi drog upp ankaret ändrade flera båtar riktning för att få ta vår plats. En liten långseglarbåt låg dock och hovrade bakom oss så de tog snabbt den plats som blev ledig.

Vi tuffade med motor över till Road town på Tortola igen. Förra gången hade vi en sån bra ankringsplats så vi bestämde oss för att försöka ankra där igen. Nu var det betydligt fler båtar i den viken men vi ”klämde” in oss längst in. Det är en lugn plats och djupet är bara 5 meter så vi ligger bra även om vi inte kan lägga ut så mycket kätting men hänsyn till alla andra båtar. Det finns också en hel del mygg då ena sidan av viken är ett mangroveträsk. Vi har varit förskonade från insekter under större delen av resan men nu har vi faktiskt lite mygg på nätterna. Miranda har tagit fram myggnätet för hon är den som de helst av allt vill sticka.

Under hela vår resa har vi seglat in i ett nytt land och gått direkt till tull och immigration för att få komma in i respektive land. Om man vill in i områden kontrollerade av USA så går det inte att göra så. Man kan inte gå in med egen båt utan att först ha ett personvisum. Miranda, Aubry och jag tog därför färjan över till Amerikanska virgin island för att få ett visum stämplat i passet. Man kan ju som svensk åka till USA med godkänd ESTA om man kommer in i landet via flyg eller kommersiell båt och då få ett 90 dagars visum.

Vi tillbringade en dag i Charlotte Amalie på St Thomas USVI innan vi åkte tillbaka till Tortola på BVI igen, nu med ett 90 dagars visum till USA. David som är både svensk och amerikansk medborgare måste förstås använda sitt amerikanska pass när vi åker dit och behöver inget visum. Det som däremot är ett problem är att han som bor i Sverige, (och alla andra amerikaner som inte bor i USA) inte kan vistas i USA i mer än 35 dagar utan att behöva betala skatt även där, dvs svensk skatt + amerikansk skatt. Så trots att vi svenskar kan segla runt i US vatten i 3 månader så kan inte han det. Vi kommer därför att segla direkt till Spanska virgin island och Puerto Rico (amerikanskt territorium) och hoppa över USVI för att spara på dagarna.  USVI ligger så nära BVI att vi antar att ankringsvikarna påminner om varandra. David vill spara på dagarna så att han har några veckor till godo när han kommer hem i fall hans jobb tänker skicka honom på jobb i USA.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Dagen efter seglade vi ner till Tortolas västra spets, Sopher´s hole för att klarera ut och få en bra utgångspunkt för seglingen till Culebra på Spanish virgin island, SVI. Det är ca 40 sjömil dit.

Vi kom iväg klockan 7 nästa morgon och fick en fin segling hela vägen fram till Dewey på Culebra. När man närmar sig amerikanskt territorium ska man ringa ett telefonnummer för att berätta att man är på väg. Via telefonen tog de alla uppgifter om båten och våra passnummer. När vi ankrat tog vi jollen in till land för att gå till immigrationen. I de flesta länder vill de att enbart kaptenen klarerar in. Här ska alla ombord visa upp sig för tjänstemannen/kvinnan. Så var det också på BVI men där hade de precis ändrat de reglerna så ingen tittade på oss. Här kollade han oss mot bilderna på passen. Han var också den mest tillmötesgående och trevligaste av alla myndighetspersoner som vi mött. Innan vi skulle gå passade han på att tipsa om några fina ställen att besöka på ön. Vi betalade också 19 US dollar för ett ettårigt Crusing permit för USA:s vatten. Det tillståndet gäller båten, vi kan bara vara här i 90 dagar sen måste vi ut ur landet men kan komma tillbaka efter 15 dagar igen.

m_20170316_165454

Här har vi klarerat in på öns flygplats.

På morgonen dagen efter bakade jag ett bröd och David skrapade botten innan vi tog en jolletur längs kanalen i stan. Det finns många barer och restauranger samt två livsmedelsaffärer förutom några turistaffärer i centrum. Det är förvånansvärt många turister som flyger in till ön. Små flygplan landar och lyfter oavbrutet. Det går också en färja från Puerto Rico dagligen.

m_20170317_105448

En tur i jollen

m_20170317_105917

Han står vid infaten till kanalen.

På eftermiddagen bestämde vi oss för att ta en promenad över ön till andra sidan där det finns en vacker strand, Flamingo beach. Kartan som vi har är ritad och uppenbarligen inte skalenlig för det var betydligt längre att gå än vad den antydde. Stranden var dock väldigt fin. En lång sandstrand med ganska höga vågor som rullade in. Vi funderade på att ta bussen eller taxi tillbaka men vi var rätt så avkylda efter badet och vi litade på att tillbakavägen skulle kännas kortare (som det brukar). Vi förtar oss heller inte i vanliga fall så det är bra att röra på sig när tillfälle ges.

m_20170317_152326

Det var en lång promenad.

m_20170317_153606

Men väl värd besväret.

Nu kommer vi att segla vidare västerut mot Vieques innan vi tar skuttet över till Puerto Rico.

BVI

Gästinlägg på Bloggen av Marcus Gullberg som tillsammans med Anna, Clara, Kajsa och Alice fick vara med och segla nio härliga dygn på Serendipity i Virgin Islands.

1

Murphy lever och mår väl: St John på New Foundland i stället för på Virgin Islands

Vår resa till British Virgin Islands kunde ha gått lite enklare, men jämfört med att segla över Atlanten var det simpelt. Men ändå, vårt plan till Amsterdam försenat så trots att vi gjorde en rush tvärs över flygplatsen Schiphol och hann fram till USA-planet i tid så hade KLM sålt våra biljetter då de trodde att det var omöjligt för någon att hinna i tid. Vi var helt enkelt för snabba. Det gjorde att vi blev ett dygn försenade och när vi väl kom iväg händer det som inte får hända, kaptenen på vår KLM Boeing 747 till New York får en hjärtattack mitt ute över Atlanten. Helt plötsligt ser vi att planet ändrat kurs. Man frågar efter läkare men säger (som tur är) inget om vem som blivit sjuk. Andrepiloten nödlandar på St John, New Foundland och där blir vi fast. Flygkaptenen opereras och överlever men det finns ingen besättning som kan flyga oss därifrån. De kommer först nästa dag och när vi till sist kommer till St Thomas har vi blivit 48 timmar försenade vilket torde vara ett svårslaget rekord.

Äntligen framme! Efter att ha landat i St Thomas, där de bjöd på Rom och spelade Bob Marley, känns det som vi är tillbaka på spåret. Snabbt som ögat hittar vi en taxi som tar oss till hamnen och båten som tar oss från U.S Virgin Islands till British Virgin Islands, eller BVI, som de insatta säger. När vi kommer till Road Town som är huvudstaden på BVI kommer David och hämtar upp oss i gummibåten. Det blir ett kärt återseende.  Det blir tre turer i gummibåten för att alla fem och bagaget skall komma ut till Serendipity. Här delar vi ut viktiga förnödenheter till besättningen, svenskt kaffe, te och godis! Därefter bär det av.

 

2

Vi fick se många av hemligheterna

 

Virgin Gorda – Den feta Jungfrun Vi börjar med att ta oss till Virgin Gorda på kvällen i 18 m/s motvind och mörker. Nu får de nya besättningsmedlemmarna bekänna färg och vi var alla lite spaka när vi kommer fram till St. Thomas Bay på Virgin Gorda. Ön har fått namnet av Christoffer Columbus då den ser ut som en yppig kvinna som ligger på rygg.

På morgonen åker till The Baths. Här finns det helt otroliga grottor mellan stora granitblock som slipats av vågorna under tusentals år. För att komma i land måste vi ta jollen och förtöja vid en boj en bit ut och därefter simma in då det är en nationalpark där man inte får dra upp båtar på stranden. Packning i någorlunda vattentäta påsar och stor dramatik när Anna tar sig i land och blir av med bikinin på köpet. Väl inne i land hinner vi klättra, simma och ta oss runt i grottorna innan de amerikanska turisterna hinner fram och effektivt täpper till leden. Då är det dags att simma tillbaka till jollen och ro ut till Serendipity för att segla åter till St Thomas Bay för vårt första snorklingspass.

 

IMG_0313

Hela gänget samlat. Klipporna är som tagna ur film och man förväntar sig att T-Rex skall dyka upp när som helst.

 

 

3

Pussers och Marina Cay – Romdrinkar och en röd telefonkiosk

 

Pussers är en Worldfamous Rom och på ön finns både en telefonkiosk, Londonstyle och en bar med mycket goda burgare och drinkar. Dock var Annas Painkiller lite för skarp. Snorklingen var en besvikelse då nästan hela revet var dött.

 

4

Anagada och den vackraste beachen vid väldens ände.

 

Anagada är den ö som ligger längst bort från huvudön. Den är bara ett par meter hög och har ett av världens största korallrev med en massa roliga fiskar. Att ta sig dit är en utmaning i sig. Det får inte blåsa för mycket då det är knivigt att ta sig in till hamnen via en djupränna genom korallrevet. Djupränna är väl att ta i, Serendipitys köl sticker 1,9 m och vi hade vid flera tillfällen bara 2 m till botten! Väl framme lägger vi till vi en boj. David dyker i och kollar bojkättingen, en god vana som nästan inga andra har. Det visar sig att flera länkar i kättingen är nästan helt bortrostade. Vi hittar en annan boj men det hade kunnat gått riktigt illa då det blåste upp under natten och att driva upp på ett korallrev är ju en erfarenhet man kan klara sig utan. Nästa dag åker vi in till land och tar en Pick-up truck taxi till andra sidan ön och Lob Lolly Bay. Här finns den öde magiska sandstranden man ser i filmerna. Revet utanför som erbjuder fin snorkling och många fina fiskar. Vi är nästan själva men som tur är finns en strandbar där de säljer glass! Detta hör enligt Aubry och Miranda inte till vanligheterna. David hittar en gigantisk Conch (snäcka) som en mycket nöjd Alice får med sig som souvenir. På kvällen firar vi Davids kommande födelsedag med Langustinmiddag. Langustinerna på Anagada är berömda och här gör man även den rätta kolgrillningen.

Guanaön och snorkling vid Monkey Point.

Tidig segling till Monkey Point som är en nationalpark. Här förtöjer vi vid en boj för att dyka från båten. Fina revoch bra med fisk, Lion Fisk, Stingrocka,  och några riktigt stora fiskar som kommer nära.

11

10

5

 

6

Därför har ön fått sitt namn. Guanan lurar i klippan.

 

 

7

Vi träffade även på ”the real thing”. Gissa vem som är kung i baren?

 

På eftermiddagen åker vi vidare till nästa vik, White Bay där vi ankrade för natten.

 

8

Fiskarna får sig ett skrivmål på Serendipity. Dags att skrubba botten?

 

Jost Van Dyke: Bubbly Pool, giftiga skogen och Foxys  Morgon, uppe med tuppen till Jost Van Dyke som är en ö nordväst om huvudön Tortola. Vi börjar med att ankra vi Diamond Cay. (Som Diamanten, Tropical Style) Vi går i land och tar oss till The Bubbly Pool, en egen strand med klippor utanför som gör att när vågorna sköljer över klipporna blir det som en bubbelpool. Alla badar men Ulla och Alice slår badrekord och det kittlar så att Ulla kiknar av skratt. För att ta sig dit man går genom en skog med giftiga träd. Do not touch! Vi avslutar med lunch på Foxys Taboo bar med trubadur och allt. På eftermiddagen seglar vi till Great Harbour, besök på legendariska Foxys  Bar för sundowners och WIFI. Vi försöker handla mat men det enda som finns är sprit, öl och några kex.

20170305_115532

På väg till Bubbelpoolen.

 

Tropisk storm och bunkring i Road Town

På morgonen har vi siktet inställt på West End på Tortola för att bunkra mat men det FULLT för första gången ever. Anledningen är att det håller på att blåsa upp till Tropical Storm. Vi går vidare till Road Town och hittar till sist en marina där vi får plats. Ut på stan för att köpa mat. Vi hittar ett ställe som har allt. Perfekta avocado till guacemolen, papaya till Daqaurin och en massa annat gott.  Det blåser upp och ösregnar hela natten. Undertecknad slarvar lite med att stänga ventilen och blir plaskblöt.  På förmiddagen har tjejerna det sightseeing på stan. Efter att noga studerat vädret ser det ut som stormens centrum passerar sydväst om oss och vi lättar ankar 14.00 för att gå till Norman Island eller Skattkammarön. Den var närmare bestämt inspirationen till boken med samma namn. Morgonen till Treasure Point för att leta efter skatten som kan ligga i någon av grottorna.

 

9

Alice längst in i grottan. Vi hittade inte skatten men David hittade ett cyklop som någon panikslagen turist tappat.

 

På eftermiddag åker vi till Peter Island, Great Harbour, bra dyk där vi även såg en sköldpadda. Sedan var det åter till Road Town på morgonen för att börja resan till Sverige efter en härlig segling som vi aldrig kommer att glömma. Stort tack till familjen Seery/Wredle som tog oss med på äventyret!

Kulinariska upplevelser på artonde breddgraden. Så gör du.

För att äta förstklassigt på en segelbåt i Karibien finns det några enkla regler att förhålla sig till. Det viktigaste är om man på någon ö hittar några bra råvaror, tveka inte, köp. Man vet inte när man får chansen nästa gång. Vi hittade Mahi Mahi på Vigin Gorda. Den köttiga fisken halstrades på grillen som hänger ut över akterspegeln på Serendipity. David grillade trots att det var kolmörkt, gungade och blåste 12 m/s. Den andra regeln är att man alltid skall se till att ha is. Den krossas med fördel till Daquaris, Mojitos och Papaya frozen longdrinks. De går under samlingsnamnet Sundowners. Den tredje regeln är att det finns få saker man inte kan göra själv. Ulla har introducerat oss till konsten att göra egen yoghurt på fransk UHT mjölk från Martinique. (den håller hur länge som helst) Jag fick även lära mig att göra French toast. Dvs gammalt bröd i stekpannan med mjölk och ägg. Serveras med rörsocker, Maplesyrup och kanel. Väl indränkta i smör. Mums! Slutligen måste man säga det krävs lite träning att kunna laga mat till 9 personer på en extremt lite yta. Vi väntar nu på att kokboken Ullas Seglarmat skall komma till en bokhandel nära dig. Vi kan förvänta oss rätter som köttfärspaj Carib, Gryta a la Tortola och reef biff.

 

12

David grillar.

 

Mot Antigua och BVI

Dagen innan vi skulle åka från Martinique kom Rick och Deborah, som också var med på turen till Boiling lake på Dominica, förbi och bjöd över oss till dem på en Pinacolada. De har en amerikansk båt, Valiant 47, som var stor och rymlig för de två. De är från Kanada och förra året hade de sin 19 åriga dotter med på seglingen så vi har gemensamma erfarenheter av att segla som familj. De erbjöd oss att åka med på ön i deras hyrbil men vi var tvungna att komma iväg till BVI så snart som möjligt och fick tacka nej till det. Det är det sämsta med att långsegla, man måste lämna trevliga bekantskaper när man seglar åt olika håll.

Vi hade tänkt åka iväg tidigt på morgonen men dagen innan hade altinatorn krånglat. David har försökt att justera den men nu gick en av borstarna sönder. Hatten eller toppen på fjädern som har koppartrådar fastsatta på sig flög av. Den försvann någonstans i motorrummet. Hatten är ca 4 mm i diameter så det var lönlöst att leta även om vi försökte en stund. Fred, mekanikern trodde att han skulle kunna svetsa fast den igen men lovade inget. David var runt på alla tänkbara ställen för att se om det gick att få tag i nya borstar men det gick inte. De skulle kunna beställa från Europa men vi behövde komma iväg. Vi tyckte i alla fall att det var värt att stanna en natt till för att se om Fred kunde svetsa fast trådarna i fjädern och det kunde han. Han ville heller inte ha något betalt. Kanske tycker har synd om oss på grund av generatorn. Han sa också att vi behöver nya borstar och att svetsningen inte kommer att hålla för evigt. Vi ringde företaget i Stockholm som salufört alternatorn och de har skickat nya borstar till Marcus och Anna som kommer till BVI om några dagar. Tyvärr så fick vi ett sms av Marcus där han sa att Postnord har slarvat bort paketet så vi får se om de hinner få med sig det. Nu vet vi att de kom med. Kjell på ELHÅ ringde till Marcus på fredagskvällen när han fått försändelsen. Marcus åkte och hämtade dem på hans firma 9 på kvällen. Tur för oss att både Kjell och Marcus var intresserade av att hjälpa oss.

När vi åkte från Le Marin på Martinique gick vi direkt till bensinbryggan för att fylla på vatten. Vi fyllde den ena tanken men tänker ha watermakervatten i den andra tanken. Precis när vi skulle lägga till vid bryggan blåste det upp och en squall drog över marinan. Det är ett plötsligt väderomslag då vinden ökar ordentligt och kan vrida helt om. Vinden drev in oss mot bryggan så vi kom in på rätt plats men det var knappt att vi lyckades hålla fendrarna på rätt ställen. Personalen gav oss vattenslangen och satte på den, man får betala för vattnet, sen sprang de in och stängde för dörren och fönstren för att undkomma regnet som öste ner. Vi blev helt genomdränkta men eftersom det är sötvatten och det är varmt så gör det inte så mycket. Flera båtar som var ankrade mitt emot bensinbryggan draggade under squallen som pågick i ca 10 minuter.

 

m__MG_2809

Vi passade på att köpa is när vi väntade på att regnet skulle avta.

När det vädret lugnade sig lite så betalade vi och åkte ut för att påbörja seglingen till Antigua. Men när vi gick ut mot Ste Anne blåste det 22 m/s i byarna så vi vände och ankrade bakom en sandrevel, strax innan marian, där det var betydligt lugnare.

m_20170222_084935

Vi har åkt in och ut till Le Marin många gånger. Det är som en hemmahamn.

 

m_20170222_085528

Som en sommarmorgon i Stockholms skärgård.

Dagen efter var det Aubrys 18 årsdag så vi startade med födelsedagsfirande innan vi drog upp ankaret och puttrade ut från ankringsplatsen. Nu var det nästan ingen vind alls så vi fick motorsegla. Det är ca 185 sjömil mellan Marin på Martinique och Jolly Harbour på Antigua. Vi seglade längs hela Martinique, Dominica och Guandelopes västkust innan vi kom fram till Antigua precis efter mörkrets inbrott. Vi valde att gå till Jolly Harbour eftersom det är relativt enkelt att ankra där även när det är mörkt. Eller vi antog det, och så var det också. Det är alltid spännande att se hur en plats ser ut när man vaknar på morgonen efter att ha ankrat under natten. Det har vi gjort så många gånger nu. Jolly Harbour är kanske en av de vackraste platser vi vaknat upp till.

m_20170224_122744

Härlig färg på vattnet i Antigua.

Vattnet är helt turkost och ön ser lite annorlunda ut mot de tidigare karibiska öar som vi besökt då det inte finns så höga berg och växtligheten liknar mer Kanarieöarnas lite karga natur mot de södra öarna som vi hittills besökt. Efter att David åkt och klarerat in åkte vi alla in till marinan för att se vad som fanns där.

m_IMG_2879

Jollebryggan i marinan.

Jolly Harbour var en pittoresk by med fina hus och en bra båt- och mataffär. På kvällen åt vi födelsedagsmiddag på en trevlig italiensk restaurang. Vi pratade med marinan för att diskutera kostnader om vi skulle ta upp vår båt på deras boatyard. Antigua ligger i orkanbältet men de spänner ner båten med vajrar i betongen och så vitt vi förstått så accepterar försäkringsbolaget att man lägger upp båten där. Vi har inte riktigt kommit fram till var vi vill ha båten under orkansäsongen men vi måste nog bestämma oss snart.

m_IMG_2889

Aubry 18 år.

Tidigt nästa morgon lämnade vi Antigua för att segla de resterande 170 sjömilen till Virgin Gorda på brittiska Virgin islands. Nu kunde vi segla hela vägen och körde motorn enbart för att göra vatten. Solcellen ger bra med ström, 10 A när solen ligger rakt på vilket betyder att vi har överskott på energi om den blir belyst. Det känns som väl investerade pengar.

Nu fick vi också besök av delfiner. På morgonen var det en ensam delfin som simmade i fören med oss i ca 15 minuter. Lite senare hade vi ett gäng honor med ungar som följde oss ännu längre. Vi har inte haft så mycket delfinbesök sen vi kom till Karibien. Vi har sett delfiner men det verkar inte vara lika lekfulla som de i Europa. Det var hur som helst härligt att få besök av dem igen.

Vi ankrade utanför Spanish town precis när det började mörkna och hissade den gula flaggan. Dagen efter kunde vi besöka tullen och immigrationen. Här har de den mest komplicerade inklarering av alla länder vi hittills besökt. Det är ju inte svårt men det tar tid.

Dagen efter var det dags att segla över till Road Town på Tortola för att hämta upp familjen Gullberg som var på väg till oss. Man kan ankra nära färjebryggan i Road Town. Fästet är inte det bästa och det rullar en del inne i viken så vi tänkte inte stanna över natten där. Vårt Rockna-ankare är dock bra i alla lägen (hittills) så vi var inte direkt oroliga för att dragga.

Vid fyratiden på eftermiddagen kom deras färja in till bryggan och David hämtade upp dem med jollen. Vi har sett fram emot deras besök och det var så roligt att se dem igen, det var ett tag sen sist. Nu var vi helt plötsligt 9 personer på båten.

Snart kommer ett gästinlägg över deras tid på Serendipity.

Generatorn

Nu är det deppigt på Serendipity. Generatorn går inte att laga. Eller den går att laga men det kommer att kosta 45 000 kronor så det känns inte rimligt för en 30 år gammal maskin. En ny kostar kring 70 000 kronor. Det vill vi heller inte betala så nu gör vi ingenting. Fast lite gör vi kanske. Igår köpte vi en ny solcell. Det är en produkt som är utvecklad här på Martinique och ska vara superbra. Den ligger på 300 Watt så den kommer att ge betydligt mer än våra gamla. Det gäller bara att få fast den och inkopplad. Vi har för lite ström för vår förbrukning så vi hoppas att solcellen ska göra så att vi kan klara oss utan att köra motorn.

Här kommer dock lite mer om Dominica innan vi lämnar den fantastiska ön.

När vi närmade oss Ruperts Bay, på norra Dominica, blev vi mötta av Alexis, en av organisationens P.A.Y.S (Portsmouth association of yacht security) boat boys. Det sista vår boat boy i Roseau sa var att vi skulle kontakta en speciell boat boy som heter Providence när vi kommer upp till Portsmouth. Så när vi sa det till Alexis så välkomnade han oss och vände igen för att möta nästa båt som var på väg in. Väl inne i viken var det ingen som mötte oss till vår stora förvåning. Vi ankrade mellan några båtar som låg på bojar så det var inte alls så att de pushade för att vi skulle betala för en boj. Den närmsta båten var ISA men de åkte tidigt dagen efter så denna gång hann vi inte träffas. Däremot träffade vi en norsk båt som vi stött på här och där, Careka. Det är en familj med tre tjejer 19, 22, och 24 år samt deras föräldrar. På kvällen träffade vi dem och några svenskar på en bar vid stranden. Vid 23-tiden tyckte ägaren att det var dags att stänga för han ville ut och festa själv.

Dagen efter gick vi över på andra sidan och snorklade. Vattnet här vid Dominica är det klaraste vi sett hittills. Vi snorklade i ett område med stora bumliga stenar där det var fina levande koraller och en hel del olika fiskarter. Det är härligt att se så fina koraller. På Tobago Cays där vi också snorklade var många av korallerna döda. Den senaste orkanen skadade stora revområden så det var mest grått där. Vi såg också många fina snäckor längs stranden när vi gick tillbaka.

På kvällen var det dags för beachparty. Det är P.A.Y.S som ordnar det varje söndag men nu var det på lördagen istället eftersom det var en karnevaldag på söndag. Just denna vecka var det Yachtie Appreciation Week i Ruperts Bay. Tidigare var det inga seglare som stannade i viken på grund av alla boat boys som var väldigt aggressiva och otrevliga. Det var också mycket stölder från seglare som låg i viken. Man kallade Ruperts Bay för ” No Stay Bay”. Restaurangägarna och vissa av boat boysen insåg att det blir inga pengar om seglarna slutar att komma så de startade en organisation för att råda bot på problemet. Numera är alla vänliga och oerhört hjälpsamma. Man kan få hjälp med det mesta inklusive guidade turer. De patrullerar också hela viken på nätterna så det är kanske den säkraste viken i Karibien numera. Beachpartyt var välbesökt på grund av appreciation week och vi fick en hel del historia över arbetet berättat för oss. Det är en riktig framgångssaga där alla nu förstår att seglare som kommer igen och igen ger mer pengar än att jaga enstaka seglare som vågat sig in. Dominicas dåvarande och nuvarande miljöministrar var där och pratade om hur regeringen varit involverad i organisationen ända från början och fortfarande är.

Maten var supergod, kanske det bästa vi ätit sen vi kom hit. Vi betalade ca 170 kronor per person och man fick äta och dricka så mycket man ville. Rumpunchen var förstås stark så där fick man akta sig lite. Kvällen avslutades med dans i sanden.

Under kvällen pratade amerikanskt seglarpar om hur de jobbar ideellt för att öka kvaliteten i skolorna. De bjöd in de som ville komma och se hur skolbarnen hade det på Dominica. De norska tjejerna och Aubry och Miranda bestämde sig för att ta chansen att besöka skolorna.

Klockan 7 morgonen efter festen hade vi bestämt träff med Providence för att besöka Indian River. Han hämtade oss och ett brittiskt par i sin motorbåt och så åkte vi till den lilla floden som heter Indian river eftersom européerna (nu pratar vi Columbus-tid) rodde upp för floden för att söka mat och vatten hos den indianstam som bodde längs floden. Namnet dök upp på deras kartor och namnet har fått stanna. Vid flodmynningen lyftes motorn upp och Providence rodde istället. Man får inte köra motorbåt i floden. Här spelades en scen in i Pirates of the Carabbien (nr 2). Det är Calypsos hydda. Man spelade in både film ett och två på Dominica och vi känner igen flera av lokalerna nu när vi ser om filmerna. Här såg vi flera olika arter av fåglar och växter.

 

m_img_2684

Providence ror oss in längs floden

 

m_img_2690

Calypsos hydda

 

m_img_2700

Härliga rötter

 

m_img_2714

Termitbo. Termiterna är oerhört viktiga för ekosystemet.

 

m_img_2755

En blåhäger

m_img_2736

Dagen efter var det dags för tjejerna att besöka två skolor i Portsmouth. Här berättar Aubry hur det var:

Vi träffade det amerikanska paret Claire och Magoe och deras fotograf på fiskepiren mitt inne i stan. Efter att alla hälsat på varandra fick vi sätta på oss tröjor med deras organisations namn, MACARIO ADVANTAGE, tryckt på. Efter det ledde Magoe oss genom staden till den första skolan vi skulle besöka. Medans vi gick berättade hon dels om vad vi skulle göra under dagen och om hur deras organisation arbetar men hon beskrev också hur större delen av Dominikas fattiga befolkning faktiskt lever. Hon och hennes man har under de senaste fyra åren spenderat halva året här och halva året hemma i Texas. Och som den eldsjäl som hon var hade hon verkligen satt sig in i situationen och lärt känna många olika människor som tagit initiativ för att försöka förbättra situationen för i synnerhet de som är beroende av det som arbetar – alltså barn och pensionärer.

20170214_094354

Vägen till skolan gick längre in i staden än vi tidigare tagit oss. Bort från de stora gatorna där husen är relativt lika de vi har hemma och folk jobbar och klär sig ungefär som vi gör, in i slumområdena där folk satt och hängde utanför hus som inte är mer än provisoriska skjul. Getter och höns sprang omkring fritt och enligt Magoe så har de flesta husen varken rinnande vatten, toalett eller dusch. Det var som en helt annan verklighet än vad man kan tro när man bara går omkring inne i centrum.

Hur som helst när vi efter en liten stund kom fram till skolan möttes vi av ett tiotal blå skoluniformsklädda pojkar i 8-års åldern som sprang längs med staketet och vinkade och ropade till oss. När vi efter att ha blivit välkomnade av rektorn till skolan och låtit fotografen sätta upp sin kamerautrustning gick in genom porten blev vi genast bombarderade av en stor grupp barn som näst intill ställde sig på led för att krama oss. I nästan fem minuter kramade jag säkert 40 barn, mest flickor men även en hel del pojkar. Både vi och de norska tjejerna var ”blonda” och ljushyade och barnen tyckte att det var så otroligt spännande. Det var intressant för de var blyga, de vågade nästan inte säga någonting, men de kramade oss med stor entusiasm.

Medan vi kramade och hälsade på barnen var det ett väldigt liv i skolgården. Barn sprang omkring och skrek och sjöng och pratade. Men när en lärare till slut ropade till dem att det var dags för morgonsamling samlades de genast upp sig i led klassvis med armarna korsade över bröstet. De gick sedan och ställde sig tysta och tittade uppmärksamt på rektorn som hade gått och ställt sig vid ett podium som burits ut. (När de inte smygtittade på oss såklart) Rektorn introducerade MACARIO och berättade att vi var där för att se hur de hade hjälpt skolan. Sedan fick Katarina, den 19-åriga norska tjejen, och jag introducera oss och våra syskon. Vi hade innan blivit utvalda som ”speakperson” och det var också Katarina som fick läsa för barnen medan de filmade det och vi två som de intervjuade i slutet för deras film.

När det var avklarat ställdes alla barnen (de är 6-12 åringar) upp för att sjunga Dominikas nationalsång, deras skolsång och någon religiös sång. De var så otroligt söta och duktiga. Alla kunde orden och de klappade och stampade i takt. Jag vet inte om jag kan hela vår nationalsång och jag är säker på att jag inte kunde den när jag var 6 år gammal.

20170214_091201

När sångerna var sjungna började skoldagen och de flesta barnen gick in i sina klassrum, efter att ha kramat oss igen såklart. Några barn gick dock med oss in i biblioteket som MACARIO ADCVANTAGE har hjälpt bygga. Det var så färglagt och trevligt, om än lite litet eftersom det fick dela rum med deras speciallärare som hjälpte barn med någon slags inlärningsproblem. Magoe berättade att en av deras mål för den närmaste framtiden var att se till att specialklassen skulle få ett eget rum med större kapaciteter. Som det var just nu hade de ett bord och tre stolar i deras rum och ett av barnen satt på golvet.

Hur som helst så satte vi oss tillsammans med barnen på golvet och läste och pratade med dem medan fotografen filmade oss. Efter det blev det ännu en kramstund innan vi blev runt visade på skolan av Magoe Hon fortsatte berätta om vad de hittills hade bidragit med till skolan. Några saker var att de t.ex. hade målat om hela den f.d. grå/blå skolan i massor av färger och hon hade anlitat en målare som var där och målade fjärilar, motiverande ordspråk, antimobbnings uppmuntrande och liknande. Detta var ju såklart bra men något som slog oss alla och fick oss att fundera var att på flera sällen i denna i princip låg och mellanstadieskola satt plakat och affischer som påminde om att droger, marijuana och andra substanser är farliga. I min skola har vi såklart blivit undervisade i att rökning och alkohol är farligt, men när jag var 6-10 år gammal visste jag inte att det fanns något som hette marijuana och andra droger. Här däremot är det dessa farliga substanser så vanliga i dessa små barns liv att de redan från småskolan börjar arbeta mot dem. Det var läskigt att se.

20170214_095453

Något annat organisationen hade jobbat med var att skapa en trädgård för skolan där barnen kunde odla sina egna grönsaker. För som Magoe Berättade för oss så finns det en del barn här som kommer till skolan utan att ha ätit frukost och som sen inte har råd att betala för lunchen som de kan köpa i skolan. Så MACARIO vill se till att även dessa barn ska kunna äta någonting under skoldagen. Det är ju hemskt att små 6-åringar kommer till skolan på morgonen utan att ha ätit. Man skulle inte tro det om man kollar på dem eftersom de är så fint klädda i uniform och håret så fint uppsatt i tofsar och flätor men många av dem är i en väldigt svår ekonomisk situation.  Magoe berättade senare att medelinkomsten för en familj här är ca 5000 EC / år varav ca 800 EC går till skoluniform och böcker m.m. Skolan i sig är gratis men maten och allt annat kostar. De flesta familjer har inte heller bara ett barn utan flera.

MACARIO hade också byggt en ny lekplats, ersatt en del av skolgården som tidigare varit en lerpöl med en asfalterad uteplats, skaffat böcker och whiteboards, byggt ett lärarrum där lärarna kunde gå och slappna av mellan lektionerna och gjort iordning en sjukstuga. Tänk att en skola inte hade alla dessa viktiga delar! Och detta var ändå en nybyggd skola från 2009!

I framtiden vill de bygga ett kök där de kan laga mat och också förbättra skolgården. Filmen som vi var med i ska användas för att samla in donationer för just sådana saker. Det känns bra att vi förutom att ha fått träffa alla de små underbara barnen har hjälpt till att kanske förbättra deras skolupplevelse. I alla fall litegrann.

Efter rundturen blev vi intervjuade och tog farväl av rektorn (och kramade några barn) och gick vidare till en högstadieskola som låg en bit bort. Denna med ca 600 elever (Den mindre skolan hade ca 200 elever). Vi gick in till rektorn och blev välkomnade och han berättade lite om hur det var att driva en skola i ett land där inte alla såg skolan som viktig. Han berättade att eleverna i hans skola gick från kl 08.00 – kl 13.00 varje dag. Det är såklart alldeles för lite men även om han ville öka det med till en början bara en timme så möttes han med motstånd från i synnerhet lärarnas håll. Av någon a ledning, det var inte helt klart varför.

Efter det gick vi runt på skolan och tittade. Vi var där under lunchrasten så alla elever var ute på skolgården, de hade ingen matsal utan eleverna köpte mat ur antingen skolans cafeteria som MACARIO hade varit med och fixat eller ur en buss som kom med mat och snacks. Deras lunchval verkade vara pizza, en macka eller någon slags soppa och inte speciellt mycket annat. Varje dag. Några andra av observationerna vi gjorde var att för det första så hade de bara tre bänkar på hela skolgården, alltså ca 600 elever skulle under sin lunchrast äta mat utomhus och de hade tre bänkar att sitta vid. Det räcker såklart inte.

En annan observation var att när vi besökte småskolan var barnen visserligen något blyga men de var väldigt glada att se oss och de kramade oss allihop. På högstadiet däremot möttes vi av något som jag känner igen själv från högstadiet i Sverige. Alltså tonåringar som inte hälsar på främlingar och som höll sig till sina grupper och inte var speciellt intresserade att av oss. Efter ett tag blev de lite mer öppna men det var ändå märkligt hur de små gullungarna från småskolan på bara några år kunde förvandlas till dessa ogästvänliga personerna.

Vi spenderade inte lika mycket tid på högstadiet men vi hann ändå med att äta lunch med en sorts klubb som lagade sin egen mat på skolan och verkade jobba med att hålla samhället rent och fint. De var också lite blyga men några av dem satt med oss och åt sin lunch och visade upp några återvinningsproject som de hade jobbat med, t.ex. de hade gjort en klänning av styrofoam koppar.

Något annat som jag fann intressant var att all tjejerna jag pratade med hade favoritämnet kosmetik. De hade en hel kurs för hår/nagel/smink. Skolan hade inte speciellt bra ekonomi. Klassrummen var nästan tomma och alla bänkar och stolar matchade inte varandra och det var ganska smutsigt men samtidigt hade de ett rum med hightech hårfrisörsmaskiner och många olika sorters nagellack m.m. Det var intressant att se vad de prioriterade.

Till slut var vår dag med MACARIO ADVANTAGE slut och vi påbörjade vår vandring hemåt igen. Detta är verkligen en dag som jag och säkert de andra tjejerna kommer komma ihåg. Det var så väldigt intressant att höra Magoe berätta om hur majoriteten av Dominikas befolkning faktiskt har det. Att få träffa barnen på småskolan var underbart och även besöket på högstadiet var intressant eftersom de är lika gamla som vi och är så lika oss men ändå så olika.

Vi är så tacksamma till MACARIO ADVANTAGE för att de bjöd med oss och för allt som vi fick uppleva. De gör verkligen ett bra jobb här i östra Karibien. De är på fyra öar just nu och försöker hjälpa organisationer som nyss startat, skolor, ålderdomshem och andra initiativ som folk på öarna har tagit för att försöka förbättra sin situation. Claire och Magoe är beundransvärda. De seglar omkring på sin katamaran fylld med skolböcker och organisationsföremål och försöker hjälpa så mycket de kan.

När Aubry och Miranda var på skolbesök tog David och jag jollen över till nationalparken tvärs över viken. Där ligger ett fort som engelsmännen använde för att hålla koll på fransmännen på 17-1800-talen. Runt 1850 övergavs fortet och hela området växte igen. Ungefär 100 år senare restaurerades fortet med EU-pengar och nu är det fint igen. Man får gå in i alla byggnader och se hur de levde och arbetade. Utsikten är förstås lika makalöst vacker som från alla andra höjder.

När vi var i muséet träffade vi på två amerikaner som seglade med vänner på deras båt. De undrade om vi var med i den internationella oceanseglarklubben. Det är vi inte sa vi, bara den svenska motsvarigheten. För att få vara med måste man vara rekommenderad och ha seglat över ett hav på minst 1000 sjömil. Vi fick faktiskt en rekommendation på Las Palmas men då hade vi ännu inte seglat 1000 sjömil i ett streck ännu. Nu tog vi chansen att gå med så David pinnade över med jollen innan vi lämnade Portsmouth och nu är vi medlemmar av den organisationen också. De har en jättefin klubbflagga med en flygfisk.

img_2782

Meningen med klubben är att man lätt ska kunna få kontakt med andra som också har flaggan uppe och att man kan få hjälp av medseglare om det är möjligt. Vår flagga från svenska oceanseglarklubben har blåst sönder. De har tyvärr inte så bra kvalitet på sina linor. Efter fyra dagar i Portsmouth bestämde vi att det var dags att segla ner till Martinique igen. Vi hoppades att generatorn skulle vara klar och att det bara skulle vara att installera den. Det är ca 90 sjömil mellan hamnarna så vi statade från Portsmouth klockan 15:00 och tog en nattsegling för att vara framme på morgonen. Som ni redan vet så gick det ju inte så bra med generatorn.

Nu ska vi segla vidare norrut. I slutet på februari ska vi vara på BVI så vi kommer att segla förbi Dominica, som vi varit på redan, och Guadeloupe. Nästa gång vi går söderut ska vi besöka Guadeloupe som vi hört ska vara väldigt fin. Vi siktar på Antigua istället och därefter ett kort stopp på St Bart innan vi seglar över till BVI. Det är ca 3 dygn totalt att segla så vi tar två nattseglingar och en dag för att komma fram. Om vindarna är med oss vill säga. Annars kan det ju ta betydligt längre tid.

Dominica

Efter Saint Lucia seglade vi tillbaka till Ste Anne på Martinique igen. Nu hade Pandamannen haft en vecka på sig att titta över generatorn så att vi skulle få besked om vad som måste lagas eller om den var i så dåligt skick att vi måste kassera den. När vi åkte in till verkstaden fick vi reda på att först samma morgon hade en mekaniker hämtat den, en hel vecka har gått utan att de gjort någonting alls. Det visade sig att Pandamannen inte var någon mekaniker trots att han var Panda Fishers representant. Fred som den nya mekanikern heter verkar vara riktigt duktig, bäst på ön enligt vår kontakt hos riggarna. Nu har han börjat jobba på den, men eftersom han är bäst så är han också väldigt upptagen och kan bara jobba på vår motor då och då. Hur som helst så säger han att den går att laga och att det kommer att ta minst en vecka till 10 dagar. Det är bara att finna sig i det. Vi vill ha generatorn för att kunna göra vatten utan att behöva köra motorn. Vår alternator blir oroväckande varm när vi kör den så om generatorn kan lagas utan att det kostar allt för mycket så är det, det bästa alternativet. Under sportlovet kommer en familj och hälsar på så då blir vi 9 personer på båten. De kommer till Brittiska Jungfruöarna och där blir det så korta seglingar mellan öarna att man får köra motorn på kvällarna för att göra vatten och eventuellt också för boendebehoven. Det vill vi helst undvika. Då ska vi ju titta på solnedgången med en sundowner i handen i lugn och ro. Det vi oftast gör numera är att när vi seglar iväg någonstans kör vi watermakern en timme vid starten eller slutet på seglingen för att slippa göra det när vi är i hamn. När generatorn fungerar behöver vi inte köra motorn för att göra vatten eller dammsuga.

Vi bestämde oss för att segla till Dominica (inte att förväxla med Dominikanska republiken) medan vi väntar på generatorn. Det är en ö som ligger ca 35 sjömil norr om Martiniques nordspets, ca 70 sjömil från Ste Anne. På fredagen, efter ett sista möte med Fred, seglade vi norrut till Saint Pierre på norra Martinique. Det var en gång Martiniques huvudstad innan den helt förstördes i ett vulkanutbrott 1902. Två personer överlevde varav en person som satt i en fängelsehåla.

m_20170205_141902

Ruiner från vulkanutbrottet 1902.

Det är en spännande stad och mer genuin än alla andra kuststäder vi besökt. Här lever folk sina vanliga liv och verkar inte anpassa allt efter turisterna.

m_20170205_155433

Stranden

 

m_20170205_141730

Ankringsviken

Det är lite besvärligt att ankra här eftersom det endast går att ankra längs en smal remsa närmast stranden. Det är djupt och plötsligt grundar det upp och blir 10 meter och därefter ännu grundare. När vi kom dit, sen eftermiddag, var det ganska många båtar som låg för ankar och vi försökte tränga in oss men fick backa ut när det blev för trångt. Vinden virvlade runt i bukten på grund av det höga berget som sluttade mot stranden. Vi ankrade om och fick fint fäste. När vi sedan snorklade runt båten såg vi att vi ankrat nära några undervattensskulpturer, en sjöjungfru och en val. Det finns ingen avgränsning runt dem så man får ankra där men vi gick upp i båten igen och ankrade om. Det kändes inte så bra att ligga så nära skulpturerna. Så tredje gången gillt satt ankaret fast i sand utan att vara nära vare sig koraller eller skulpturer.

Vattnet i St Pierre var klart och vi såg sköldpaddor flera gånger och en rocka för första gången sen vi kom hit. Det var också många fint mönstrade ålar som låg på sjögräset på botten samt några ormar som sitter fast i sanden och sticker upp ca 1 dm av kroppen och suger in det som råkar komma förbi. Här såg vi väldigt många Lionfish. De är giftiga och oerhört graciösa och vackra. De är egentligen en Stillahavsfisk men som kommit in hit där den inte har några fiender. De är ett stort hot mot alla vackra fiskar som lever i och runt korallerna. Så vitt jag har förstått så härstammar alla Lejonfiskar (eller drakfiskar) från ett fåtal fiskar som släpptes ut från ett akvarium för ett tiotal år sedan.

Vi älskar att plocka snäckor och långt ner på ca 7 meters djup såg jag en sanddollar som låg på botten. David som kan fridyka på lite större djup än vi andra dök ner och hämtade den och två till samt en sfärisk sandollar. Det är förstås skeletten, när de lever ser de ut som tagghudingar, vilket de är, men inte med så vassa taggar som de ”vanliga” longspine urchins. Det är inte så ofta som vi hittat hela skelett, oftast är de i olika stora bitar eller bara nästan hela.

m_img_2766

Två olika arter av sanddollar

På kvällen på lördagen, när vi skulle äta middag, hörde vi kyrkosång. Precis utanför där vi låg ankrade finns en stor byggnad som jag trodde var ett stort omklädningshus för badare. Det visade sig vara någon sorts frikyrka. De gick, med vita rockar, i procession in i byggnaden som förstås var helt öppen (när de öppnat plåtdörrana) så att luft kom in. Den kvällen var det inte hög musik hela natten utan kyrkosång till 8 på kvällen. Klockan 7 morgonen efter vaknade jag av samma sång. Då var det en ny gudstjänst. De verkar vara ganska kyrkliga på alla öar vi besökt. Det finns en kyrka i varje liten by och på helgerna är det oftast aktivitet i kyrkorummen. De sjunger väldigt mycket men stilen på sångerna är vi inte alls bekanta med. Det är inte gospellikt och inte som våra psalmer. Det är hur som helst trevligt att lyssna på, de sjunger högt, klart och vackert.

m__mg_2600

Kyrkan precis vid stranden där vi låg för ankar.

På måndagen var vi redo att segla över till Roseau på Dominika. Det är ca 35 sjömil och vi fick en spännande seglats. Farten var det inget fel på vi snittade 7 knop men ibland försvinner vinden då man seglar förbi höga berg och däremellan drar det på ordentligt mellan öarna. Vi hade också tre ”oväder” som drog förbi oss med vindar upp till 18 m/s. Vi slog två rev i storseglet och drog in halva förseglet efter att ha kommit halvvägs. Vi kom fram vid 4-tiden på eftermiddagen. Roseau är Dominikas huvudstad. Ön är den minst exploaterade av alla Karibiska öar och vänder sig till ecoturism mer än till charterturister.

 

m_img_2632

På väg ut från St Pierre och innan det blåste upp.

Enligt våg guidebok ska man kunna ankra här. På väg in i viken blev vi mötta av två olika personer som ville att vi skulle använda deras bojar. Vi sa att vi skulle ankra och den ena båten accepterade det medan den andra sa att det inte gick. Vi tog till slut en boj i alla fall av ett företag som drivs av Sea Cat som är en känd figur här i området. Det kostade 30 EC dollar per natt, ca 100 kronor. Priserna verkar dock variera beroende på humöret på boatboysen.  De flesta båtarna här ligger på boj, men man kan ankra närmare staden där cruisingbåtarna ligger. Vi hamnade precis bredvid en svensk HR48, ISA.

En sak som är stort här är guidade turer in i djungeln. Vi hade bestämt oss för att göra någon av turerna. Båda boatboysen erbjöd guidade turer men vi sa att vi ville avvakta för att fundera på vad vi ville göra. När vi låg fast vid bojen rodde vi över till ISA. De hade bestämt att träffa två andra svenska båtar på ”The Loft” senare på kvällen så vi följde med dem dit och träffade båten Ran och Kerpa (med Paul och Kerstin som vi träffade på Elements fest tidigare). Det var förstås trevligt att få prata med andra och höra hur de seglat och vilka planer de har framöver.

m_20170206_214156

Seglarsnack på The Loft

ISA hade varit här i tre dagar redan och gjort en av turerna med Sea Cat som de tyckte var superbra. De skulle göra en tur till på onsdag så vi bestämde oss för att hänga med på den turen som går till en ”Boiling lake”. Det är en heldag med 4 timmars vandring dit och lika långt tillbaka. Klockan 7 på morgonen blev vi hämtade vid båten och körda in till Sea Cats brygga. Det var vi, Mats och Marie på ISA samt ett kanadensiskt par och en ung tysk kille. Alla var seglare. Det var Sea Cat själv som höll i guidningen vilket vi i efterhand insåg var en riktig bonus. Vi åkte från hans hus i en van och körde upp i bergen till en by som heter Laudat och därefter tog vi oss upp i regnskogen och efter ett tag kom vi in i nationalparken, Morne Trios Pitons National Park som är med på UNESCO:s världsarvslista. Det var mulet och regnigt mest hela dagen och det blåste rejält. Jag var så nöjd med det. Om det hade varit varmt så hade det varit lite för jobbigt tror jag. Vi började vår vandring upp mot berget och Sea Cat som egentligen heter Octavius berättade om växterna och växtzonerna som vi passerade. Det är ganska enkelt att se när man kommer in i en ny zon då det blir blötare och grönare eller tvärtom. När vi gått ett par timmar, i princip uppåt hela tiden, var det dags för en vilopaus. Det var dags för rumpunch. Klockan var 10 på morgonen så jag var lite skeptisk men det visade sig vara rumpunch virgin. Han hade mixat en bit ingefära, passionsfrukt och socker med massor av is och lagt det i frysen över natten. När vi fick det var det som en väldigt lös slush. Det var så gott att nu måste vi nog få igång frysen igen så vi kan göra det på båten. David har fått en mixer i födelsedagspresent (i förskott) så vi kan vi också mixa.

 

m_20170208_093349

På väg upp mot berget

Vi kämpade på vidare upp mot berget men nu fick man först kämpa sig upp och sedan lika mycket ner igen och upp igen osv. Under hela vandringen hade vi trevligt både genom att lyssna på Sea Cat men också av att prata med varandra. Det var verkligen en bonus att de satt ihop grupper om ca 9-10 då man får chansen att träffa andra seglare. Både Aubry och Miranda tycker att det var en riktigt rolig dag, just för att det var andra med. Många gånger när vi träffar andra vuxna seglare så pratar de oftast inte så mycket med dem men alla i denna grupp pratade lika mycket med alla så det var roligt och givande för alla också. Vägen upp till ”The boiling lake” var helt fantastisk. Hela området är vulkaniskt så det är många, många, svavelkällor längs vägen. Ett område kallas ”Valley of Desolation” och där kan man se kokande lera och vatten. Här fick vi en spabehandling av Sea Cat. Bra för hyn, gör er 10 år yngre, sa han. Miranda var skeptisk med tog emot leran i alla fall.

m_20170208_104504

Här får jag min behandling

 

m_20170208_104937

Hela familjen blir yngre. Notera svavelfumarolerna bakom oss.

m_20170208_110146

 

När det var gjort så gick vi vidare en liten bit där han kokat ägg till oss i ett hål med kokande vatten. De var helt perfekt kokade. Hela området luktade dessutom mer eller mindre av ägg på grund av alla rykande fumaroler.

 

m_20170208_110444

Sea Cat skriver sin signatur på de vita stenarna

Efter totalt 4 timmars vandring, då vi ibland kröp på alla fyra, var vi framme vid ”The boiling lake”. Det är vulkanisk aktivitet som håller igång den och det ska vara den näst största i världen, 63 m i diameter (Nya Zeeland har den största). Temperaturen i sjön är ca 200 grader. Sjön är täckt med dimma som ibland blåser bort så att man kan se det stora kokområdet i mitten av sjön.

 

m_20170208_115719

I itten kan man trots dimman se ett kokande område.

Här var det lunch som Sea Cat förberett (och burit på). Sallad, fisk och plantain (kokbanan). När vi ätit färdigt började det att regna kraftigt så vi packade ihop våra grejer och började vandringen tillbaka.

 

m_20170208_122631

Aubry försöker skydda sig mot regnet.

Efter ungefär halva vägen stannade vi och badade i en liten varm källa vars vatten kom från området där vi tidigare kokade ägg. Det var ca 34 grader varmt i vattnet och precis vad vi behövde för våra nu värkande ben.

m_20170208_133129

Eftersom alla var i vattnet finns det ingen bild på oss när vi ligger i poolen.

Först nu kunde vi tvätta bort vår ansiktsmask. Miranda hade gjort det tidigare då hon var orolig för att ”bli 10 år yngre”. Vi drog på oss kläderna och stretade på mot utgångspunkten. Det kändes rejält i benen när vi gick nedför. När vi kom till slutpunkten var det dags för ett bad igen. Det ligger ett vattenfall i början på stigen, Titou George. Man kan inte se det därifrån men man kan simma in i en grotta och därifrån se det. Vi bytte om igen och simmade in i grottan. Nu var det kallt vatten. David, Aubry, Miranda och den tyska killen John, hoppade ner i klykan. Vi andra gick ner och simmade in. Väl där var det ett litet vattenfall. David och John klättrade upp för det för att kunna se ytterligare ett vattenfall. Vi andra tyckte att det var för strömt. De hoppade ner igen och därefter simmade alla tillbaka och in i bilen för att bli skjutsade hem. Kvällen avslutades på Loften med god middag och direkt i säng.

 

Vi stannade ytterligare en dag då vi tog det lugnt med en promenad till den Botaniska trädgården. Det är en stor park, öppen och tillgänglig för alla. Det var många skolungdomar som satt på bänkar och gräs. De har wifi-träd där man har bra uppkoppling. Hela parken blev förstörd 1979 då orkanen David drog över Dominica. Det kan man inte se nu då många träd är höga och breder ut sina kronor och rötter vida omkring. Vi tog också en stig som gick upp på berget. Det var en lagom aktivitet för våra stela ben. Där uppe har man utsikt över stora delar av staden.

m_20170207_144958

Kanonbollsträdet. När soldaterna fick slut på kanonkulor tog de dessa istället. De är stenhårda och sägs lukta extremt illa när de spricker upp.

 

m_20170209_155243

På värkande ben tog vi oss upp på höjden.

 

m_20170209_161419

Utsikt över staden.

Efter tre dagar var det dags att lämna Roseau och segla vidare mot Portsmouth som ligger på norra delen av ön.

Saint Lucia

Det är ca 25 sjömil mellan södra Martinique och norra St Lucia. Vi gick för motor den första timmen så vi kunde göra vatten. Som jag nämnt tidigare så är vattnet inne i marinaområdet inte så rent så vi hade lite lågt i tankarna. De fina membranen förstörs om man avsaltar i grumliga vatten. Vi kom inte iväg förrän efter lunch så vi bestämde oss för att gå in i Rodney Bay och ankra för natten och fortsätta dagen efter till Marigot Bay. Immigrationen skulle vara stängd ändå eller öppen med övertidsersättningar så vi smög in vid halv sex förvissade om att klockan sex var det mörkt och ingen skulle se att vi var där. Vi hade dock den gula flaggan hissad. När man kommer till ett nytt land ska man hissa den gula karantänflaggan så att myndigheterna vet att man inte klarerat in ännu. När allt är klart tar man ner flaggan och enbart landets gästflagga sitter kvar, hissad på styrbords sida.

 

m__mg_2286

På väg till St Lucia sydde Aubry flaggan.

Precis när vi var klara med ankringen var det en fantastisk solnedgång med en liten, liten ”green flash”. Varje kväll som Martin var ombord tittade han stint på alla solnedgångar för att få se en ”green flash”, blinkar man har man nämligen missat den. Det blev inget när han var med men nu visade den upp sig lite grann.

m__mg_2359

Det blev en liten green flash även om det inte syns på bilden.

Dagen efter startade vi tidigt och gick in till Marigot Bay ca 8 sjömil söder om Rodney Bay. När man seglar en bit ut, som vi alltid gör, kunde man inte se inloppet till den ovala viken, så smal är den. Det är väldigt grönt och frodigt med blommande träd och buskar längs sluttningarna. Nu bestämde vi oss för att ligga i marinan i stället för på boj. Det kostade knappt 400 kronor för vår bår per natt. Bojar utanför marinan kostar ca 270 kronor och man kan ankra utan kostnad utanför den inre viken. Vi ropade upp marinan på VHF kanal 14 och frågade om plats. Det var gott om plats och ett antal lediga bojar direkt utanför. De kom ut med en jolle och hjälpte oss att lägga till. Det är vanligt att man får hjälp att lägga till i marinorna längs Europas kuster och det gäller även här. I Marigot var de mycket hjälpsamma.

m_20170125_140742

Fast förankrad i marinan.

 

m_20170125_140819

Utsikt mot utloppet.

 

m_img_6107

Damian som hjälpte oss i marinan, och Aubry förstås.

 

När man ligger i marinan eller på boj får man använda hotellets faciliteter. Marigot Capella Resort, som det heter, är en flott hotellanläggning med två pooler och fina stolar och sängar att ligga i. Personalen är vänliga och hjälpsamma och då och då kommer de runt med något gott. Första dagen som vi låg vid poolen fick vi fruktspett, jordgubbsdrink och Cosmopolitan. Dagen efter fick vi vatten i en isbehållare, fruktspett och en kokosnöt var med sugrör.

20170125_141042.jpg

Capella resort.

 

20170125_141705

Det fanns mycket sötvatten.

20170125_141635

 

 

 

På morgonen, dag två, gick David och jag en regnskogsstig på andra sidan viken. Man kan inte gå runt viken så vi tog en färja över. Den kostar inget om du ska till en restaurang men vi skulle till The Rainforest Trail så vi fick betala ca 15 kronor.

 

m_20170126_084828

Black Dimond tog oss över med färjan och visade åt vilket håll vi skulle gå.

Stigen är iordninggjord av ägarna till en av restaurangerna. Det är en engelsk kvinna som driver restaurangen med sin man. Hon visade var stigen började och förklarade att det var lite brant men att det fanns rep på vissa sträckor. Hon hade gått rundan med sina hundar tidigare på morgonen så det borde inte vara några problem tyckte hon (efter att ha tittat på vilka skor vi hade på oss).

Det var brant, jättebrant. Om de inte hade satt fast repen hade vi haft svårt att ta oss upp. Det var ganska långt upp till toppen men väl värt ansträngningen. Det var redan ca 30 grader varmt och längs stigen var det så mycket växtlighet att det sällan kom någon svalkande bris förbi. Vi kom till slut upp och utsikten var magnifik. Det var lättare att ta sig ner då det inte var lika brant där vi gick ner. Stigen slutade precis utanför trädgården till ett hotell. Vi strosade runt lite i hotellområdet och vid stranden innan vi tog den lilla färjan tillbaka till båten.

m_20170126_091754

Varmt och brant.

 

m_20170126_093141

Härlig utsikt högst upp.

m_20170126_093420

 

m_20170126_110406

m_20170126_102745

Hotellet tvärs över viken.

På kvällarna hör man trädgrodor som visslar i buskarna. Här har de även en art av en stor cikada som har ett litet högre visselljud som tävlar med grodornas ”sång”. Vi har inte lyckat se dem, vare sig grodor eller cikador, men det går inte att undvika att höra dem på kvällarna.

Något som inte heller går att undvika att höra är all musik som spelas på nätterna. Ligger man vid någon som helst bosättning så är det hög musik varje kväll. I Marigot var det musik från flera restauranger men de störde oss inte däremot var det jättehög musik från något ställe uppe på berget. Vi börjar bli lite trötta på det. Ibland så vibrerar det i båten när de har stora högtalare som är riktade mot stranden. Man börjar bli gammal.

Precis när vi skulle åka från Marigot träffade vi en holländsk familj som vi tidigare mötte längs Europas kust. I Cascais, Portugal, låg vi på samma brygga under en lång tid. Vi lämnade marinan och la oss utanpå dem där de låg vid en boj ca 75 meter bort. Varje boj ska klara 60 ton så det gick bra att vi lade oss utanpå. Nu fick vi möjlighet att prata lite om hur vi och de hade haft det sen sist. Barnen gick ut och paddlade tillsammans på deras uppblåsbara SUP. De har en 60 fots båt och många roliga ”leksaker” till barnen.

 

m__mg_2407

Efter att alla ramlat i.

 

m__mg_2417

Hej då för denna gång.

Efter några timmar åkte vi iväg mot Rodney Bay igen. Vi bestämde att ses på ett Jump-Up-Party senare på kvällen. Varje fredag har de gatufest i ett område i Rodney Bay. Vi blev uppmanade att ta taxi dit eftersom det ligger i ett oroligt område. Egentligen låg vi ankrade direkt utanför men ingen vågar ta jollen in till stranden vid partyt. Det går inte att hålla uppsikt på den och vid stranden var det kolsvart och mer eller mindre påverkade människor.  Vi var rätt nöjda med det rådet när vi åkte genom området på vägen dit i taxin.

När vi kom dit vid halvåtta tiden på kvällen började vi med att äta. Gatorna kantas av flera olika gatukök med, som det visade sig, väldigt god mat. Vi åt lite blandat men kom alla fram till att den grillade fisken var bäst. När vi slog oss ner för att äta satt det redan två par där varav det ena var ett svenskt par som precis som vi tagit ett års jobbuppehåll, men som gör andra saker än att segla hela tiden. Det var roligt att prata med dem. De har nu mönstrat på en svensk charterbåt för några veckors segling i Karibien. Efter att ha sköljt ner maten med en rumpunch, hittat våra holländska vänner samt strosat några varv på gatorna så tog vi taxi hem igen. Musiken fortsatte dock en bra stund efter att vi kommit hem.

När vi satt och drack kaffe dagen efter kom det en svensk båt och la ner ankaret bredvid oss. Plötsligt tappade de både kätting och ankare i vattnet. Vi ropade till dem och började sätta ut fendrar så de kunde lägga sig utanpå oss men de valde att gå in i marinan istället. David och Miranda hoppade i och försökte att hitta ankaret åt dem. Det var ca 9 meters djup där vi låg och eftersom det blåste så mycket var vattnet väldigt grumligt så det var svårt att se. De var ute en stund och David dök ner flera gånger utan att hitta det.

 

När vi lite senare åkte in till marinan sökte vi upp dem eftersom vi inte fick tag i dem på radion. Då hade de redan köpt ett nytt ankare. De tänkte inte dyka efter det gamla trots att det var ett Rockna-ankare. Det visade sig att de hade förlängt sin ankarkätting, som de ansåg var för kort, genom att sätta på en länk som kopplade ihop den gamla kättingen med en ny bit kätting. Den länken hade rostat sönder. Det var därför de tappade ankaret och ca 30 meter kätting. Tur att det inte hände när de faktiskt låg för ankare en blåsig natt. Vi har 80 meter kätting utan skarv och borde inte behöva vara med om det i alla fall, peppar peppar.

 När vi pratat med dem så gick vidare på bryggan och träffade Lars Hässler och hans flickvän på Sy Jennifer och pratade med dem en stund innan vi gick vidare till Pizzerian för att äta lunch. Där satt redan det par som vi träffade kvällen innan och som senare på dagen skulle delta i en segling söderut. Efter Pizzan och ett besök på inklareringskontoret hoppade vi in jollen och tog oss lite längre in i viken där det finns ett köpcentrum. Här i St Lucia är det engelska som gäller och matvarorna är mer amerikanska än franska. David är ju amerikan så vi är mer vana med de matvarorna och gillar dem bättre än det vi kan få tag i i Martinique. Vi hittade fint majsmjöl, Cranberryjuice, Philadelphiaost, riktigt peanutbutter, bagels och ingredienserna till pumpkinpaj. De hade också betydligt bättre grönsaksutbud än vad vi hittat på Martinique. Framförallt hade de flera olika färska gröna bönor och kål som vi passade på att köpa. Det är lite dyrare här men vi har till exempel inte hittat fint majsmjöl tidigare, utan enbart polentavarianten. Regeln här i Karibien är att ”köp på dig” när du hittat något du vill ha.

Vi bestämde oss för att vara kvar i Rodney Bay tills på måndag morgon för att försöka fylla våra P6 flaskor (Propan). De är båda tomma nu och vi har kopplat in vår Repsolflaska (Butan) som vi köpte i Portugal och kunde fylla på i Kap Verde. Det går inte att fylla svenska flaskor på de franska öarna har vi förstått så därför måste vi prova där det kan finnas en chans att de tar våra flaskor. Om man har en relativt ny spis går det att använda både propan och butan. Butan är mer energirik så lågan blir lite större och det sotar mer (har jag fått för mig).

På nästan alla ställen vi ankrat kör det omkring män i små båtar och försöker att sälja saker till oss. De är alltid trevliga och bara en gång har vi varit med om någon som varit lite på påstridig. Det är också lätt att bli lurad. När vi seglade iväg från Martinique till Bequia hade vi inte någon koll på hur mycket en EC-dollar var värd så vi betalade ganska mycket för bananabread av en man som körde runt och sålde det. Å andra sidan så orkar vi inte hålla på och pruta heller så vi köper numera om vi tycker att priset är bra men annars så avböjer vi. De accepterar det och åker vidare. Det är främst frukt och fiskförsäljning men också vatten eller hjälp med tvätt eller andra båtjobb. Om man vill ha god frukt är det större chans att få det av fruktförsäljare än från mataffären. Här i viken så finns det en försäljare i en ganska uppseendeväckande båt. Vi vinkade till oss honom för att försöka köpa passionsfrukt men det fick han på måndagar och på söndag som det var just då fanns det inga kvar. Vi köpte två unga kokosnötter och en myntaplanta av honom. Han lovade också att söka upp oss på måndag med passionsfrukt, om vi inte redan hunnit åka, när han var ute på sin runda. Han kom mycket riktigt dagen efter med fina passionsfrukter och mango. Aubry ville ha en kokosnöt till och så blev det några limefrukter. Han har jättefina frukter och tar inga överpriser. Han är också sympatisk och trevlig att prata med.

Vi flyttade båten från inloppet till marinan till den norra delen av viken. Där finns det ett område, Pigeon Island, som St Lucia National Trust sköter om. Det kostar ca 60 kronor per person att gå in i parken. Vi ankrade så nära som möjligt och tog jollen in till deras brygga. Det finns två toppar att besöka. Den ena är resterna av ett engelskt fort som skulle skydda viken mot fransmännen, man kan se Martinique från fortet. Under andra världskriget hade USA en radiostation i fortet. Den andra toppen är högre så vi gick dit också förstås, det är något med bergstoppar, man vill dit. Där var utsikten vacker men den var faktiskt bättre från fortet. Stigarna var breda och lätta att ta sig fram på.

 

m_img_6229

Podney bay nedanför fortet.

 

m_img_6325

Utsikt mot fortet.

 

m_img_6268

Top of the world

 

m_img_6328

Ännu högre.

När vi kom tillbaka till båten badade vi så fort det gick för att kyla ner oss lite. Canneloni till middag och nyinköpta PopTarts till efterrätt.  

Efter middagen åkte David och jag in till stranden bortom parken för att se varifrån den höga musiken kom ifrån. Det visade sig att det är en parkeringsplats där ungdomar samlas. De har byggt om sina bilar så att hela baksätet är upptaget av en enda stor högtalare. Sen parkerar de och sätter på musiken. När vi var där var det ganska fullt på parkeringen och tre bilar som spelade musik på hög volym. Alla spelar olika musik samtidigt. Det är därför det blir så jobbig när man sitter i båten och behöver lyssna på en mischmasch av musik. Vi gick tillbaka till restaurangen nära jollebryggan och tog en rumpunch innan vi åkte hem igen. Där spelades jazz och man kunde inte höra parkeringsmusiken därifrån. Man undrar lite hur de som bor i området tycker att det är att lyssna på den musiken kväll efter kväll. Förhoppningsvis uppskattar de den bättre än vad vi gör.