Mot Martinique

Seglingen till Marigot bay på St: Lucia var inte vår bästa segling. Det blåste mellan 14 och 17 m/s men det var vågorna som var problemet. Vi väntade ut vädret i Prickley bay några dagar men det är förstås alltid så att vågorna och dyningarna ligger kvar en tid efter hårda vindar. Vi hoppades kunna segla för halvvind men det blev mer bidevind vilket gör seglingen mer ansträngande på vår båt. För att kunna segla överhuvudtaget fick vi dessutom gå lite mer västerut än vad vi egentligen ville vilket medförde att den sista biten fick vi vända österut mot St: Lucia, för motor mot vinden. Vid det laget hade sjön lagt sig så det var inte alltför obekvämt. Vi hade storseglet upp för lite stabilitet och dyningarna stoppade inte upp båten som de gjorde dygnet innan. Det tog ca 1,5 dygn att segla från sydspetsen på Grenada till Marigot Bay på St: Lucia.

När vi gick in i den smala passagen till Marigot var det mörkt. Det finns rev på båda sidor om inloppet och lite grundområden på väg in till den lagun som vi ville till. Det var dessutom riktigt mycket båtar. Nu var det nyårsdagen så de flesta båtar låg förmodligen kvar sen nyårsnatten. När vi kom in i lagunen möttes vi av en man som erbjöd en boj till oss. Här är det bojar som gäller så vi fick hjälp av honom att sätta fast båten i bojen. Helst ville vi ligga på Marinans bojar eftersom då ingår hotellets pool i avgiften. De hade dock inga lediga bojar när vi kom trots att de hade flera lediga när vi pratade med dem på telefonen en timme tidigare. På morgonen dagen efter åkte flera båtar så vi flyttade oss snabbt till den boj som ligger närmast marinakontoret. Vid den bojen når deras wifi ut, viket vi vet sen tidigare besök. Det är väldigt jobbigt för tjejerna att vara utan wifi mer än en dag i taget, näst intill omöjligt att inte få chatta med sina kompisar dagligen. Jag och David tycker mer att det är ganska skönt.

20190103_152806

Inne i lagunen på boj

I och med att vi seglade under nyårsnatten och först den 2 januari fick möjlighet att läsa nyheterna missade vi att Alfrida drog fram i Sverige. De varningar som SMHI gick ut med gick oss helt förbi så vi var lite oförberedda på stormen. Det känns inte så bra att inte vara hemma när det blev så pass stora påfrestningar i det område som vi bor i. Det har varit strömlöst under lång tid. Det går dock inte att göra så mycket åt det när vi är här.

Marigot är ett av våra favoritställen. Det är ett Mecca för seglare som vill vältra sig i sötvatten. Om båten ligger på boj eller i marinan så ingår hotellets faciliteter. En båt i marian kan också få roomservice om det finns önskemål om det. Hit kommer också flertalet superyatchs. Det är ett så kallat Hurricane hole och flera båtägare lämnar sina båtar för längre perioder då lagunen anses vara säker för orkaner och stormar. Alla båtar ligger i vattnet så hur de ser ut efter några månader utan att ha rört sig är skulle ju vara lite intressant att se.

20190103_131026

Hotellets faciliteter är inte helt fel

20190103_132638

20190103_132706

20190104_080237

I den lugna lagunen passar David på att fixa vindexen som inte fungerat hittills. Den hade bara kommit i kläm mellan ett fall.

Marigot bay har ett rev precis utanför inloppet. En dag åkte vi ut med jollen och snorklade.

DCIM101GOPRO

DCIM101GOPRO

DCIM101GOPRO

Ett fint exemplar av den förhatliga Lion fish. Den är en införd art som tar över stora områden om den inte tas bort.

Efter tre nätter och två heldagar i Marigot seglade vi vidare mot St: Anne på Martinique. Det är en segling på ca 30 sjömil. Nu blåste det ca 12-14 m/s men det var en helt annan segling än sist. Vågorna var moderata och dyningarna var långa och mjuka vilket gör att båten bara glider fram utan att stoppas upp. Vi kunde segla halvvind hela vägen vilket är vår favoritsegelsättning.

20190104_110134

Går det att ha det bättre?

20190104_103802

Jodå, det här är bästa platsen!

När vi närmade oss St: Anne möttes vi som vanligt av en skog av master. Ankringsområdet är gigantiskt och det finns mycket plats. Det kan egentligen inte bli fullt. Vi vill dock ligga relativt nära byn då vi måste åka in med jollen. De har stängt av ett ganska stort område närmast stranden där ingen ankring är tillåten så även om det går att hitta en plats nära avspärrningen är det en bra bit in. Vi ankrade en bit ut, vi skulle ha kunnat gå lite närmare såg vi senare men när vi ankrat och ligger bra brukar vi sällan flytta oss.

20190105_071132

St: Annes ankringsplats efter trettondagen. Nu är det glesare med båtar.

Vi har vari i St: Anne otaliga gånger men alltid bara för att bada och snorkla för att sedan åka in i Le Marin igen. Byn är ganska trevlig med kyrkan och ett stort torg där människor samlas på kvällarna.

20190105_163735

Julpaketen hänger i träden.

Det finns flera restauranger och butiker. Vårt intresse ligger mest i matbutikerna och bagerierna. Att komma till de franska öarna och få tag i gott bröd och ost till rimliga priser är härligt. Deras bakverk är inte heller att förglömma. Vi brukar äta bröd ost till frukost och lunch så ofta vi kan. På de engelska öarna är det inte möjligt på samma sätt.

20190106_075831

Frukost

20190106_075853

Förmiddagsfika

För att komma till le Marin som ligger en bit bort tog vi bussen istället för båten. Vi har åkt buss på alla öar utom Martinique då vi alltid flyttat båten fram och tillbaka mellan Le Marin och St: Anne otaliga gånger. De har dock fina vägar och välordnade transporter. Det är en vacker ö och roligt att se lite inland också. Bussystemet är lika bra här som på de andra öarna men nu är det helt andra priser, mer som hemma i Sverige.

I Le Marin är det livligt som vanligt. Lite extra på grund av julledigheterna. Vi strosade runt lite och påmindes om hur det var när vi var här sist. Le Marin har alltid varit ett favoritställe för oss så det var roligt att få komma tillbaka hit. Jag tycker kanske att vi var lite överdrivna där men det berodde nog främst på maten och alla godsaker som vi suktat efter då vi under längre perioder seglar runt bland öar som inte kunna erbjuda godsaker på samma nivå.

20190105_144802

Jorden anropar!

Tidigt på morgonen åkte Aubry och Miranda hem igen. De ska börja skolan och katten längtar efter sällskap. Vi har ytterligare en vecka kvar här på Martinique för att förbereda båten på land. Nu kommer hon att få vänta ytterligare några månader på land innan vi kommer tillbaka till henne i juni.

Annonser

Tobago till Grenada

På tisdagen 6 dagar efter att vi kom till Trinidad fick båten komma ner i vattnet igen. De skulle komma med vagnen klockan 14:00 för att hämta båten och de kom också på utsatt tid. Fem i två knackade de på skrovet och ville att vi skulle klättra ner så att de kunde förbereda flytten till vagnen. Som vanligt behövde vi inte göra annat än att titta på.

Peaks låter alla som ska lyfta eller lägga i båten hos den att ligga vid deras brygga i 5 nätter utan kostnad. Vi backade in till bryggan efter att slingorna tagits bort från båten och vi hunnit kolla att allt såg bra ut. Det är lite mer socialt att ligga vid en brygga, det gör vi sällan men det är lika trevligt varje gång. Aubry och Miranda kom senare på kvällen vilket också var lättare för dem att komma ombord. Jag följde med Peaks buss för att hämta dem på flygplatsen. Det är så praktiskt med deras nya service. Jag frågade Gregory om han hade någon tur till köpcentrumet dagen efter då vi behövde handla lite och ta ut pengar. Han sa att det skulle gå bra att köra oss dit och det gjorde han också. Det var bara jag och tjejerna så han följde med oss och handlade.

20181217_195014

Bästa nymodigheten på Praks.

Under tiden som båten stått på land lagade en firma på Peaks vår bogpropeller. När vi skulle betala, ca 14 000 kronor, så ville de ha det i kontanter. De tog inte kontokort då de ansåg att det fanns risk att de blir lurade. David frågade om de kunde tänka sig en banköverföring och det kunde de. Det ville dock inte vår svenska bank. De vill inte ha den sortens affärer med Trinidad så det var heller ingen lösning. Av den anledningen fick jag åka till köpcentrumet för att ta ut pengarna. Då var det rätt så tryggt att åka med Gregory och slippa ta en minibuss från gatan för att komma tillbaka. Trinidad anses som ett oroligt land men det är inte så uppenbart varför det är det när man vistas i de områden som vi varit i. Människorna är väldigt trevliga, artiga och korrekta. Vi får också tänka lite på hur vi klär oss. Hur lång kjolen är och om shortsen är för korta.

Efter två nätter släppte vi förtöjningen och seglade över till Tobago. Eller seglade gjorde vi inte, det blev motor hela vägen med vinden rakt emot. Det var dock inte så stora vågor som sist så det var ganska behagligt trots motorgång. Denna gång ankrade vi vid Crown Point och tog en taxi in till Scarborough för att klarera in. Trots att Tobago och Trinidad är samma land måste vi klarera in även i Tobago. De vill veta precis var vi är hela tiden. När vi kom fram så hade immigrationen precis stängt. Det fanns ett telefonnummer att ringa så David ringde och tjänstemannen berättade att han skulle vara tillbaka om en timme. Under tiden gick David till tullen och sen fick han vänta tills immigrationsmannen kom tillbaka. Tjejerna och jag satte oss i en park och åt glass. När vi gick tillbaka till immigrationen var de precis färdiga och vi hälsade på honom och pratade en stund. Han sa att vi egentligen inte hade behövt komma in denna gång men att vi måste göra det när vi skulle lämna Tobago. Typiskt tänkte vi.

20181223_161153

Äntligen, första badet.

20181223_161227

David seglar på egen hand.

Efter några dagar av bad och snorkling var vi rätt så nöjda och sugna på att segla vidare. Nu var det jul och lite osäkert hur immigrationen och tullen skulle vara öppna. David ringde upp för att fråga om öppettiderna. Samma tjänsteman som vi träffade några dagar tidigare svarade och vi bestämd att alla skulle komma in på förmiddagen på julafton. Vi ville segla iväg på julaftonskvällen för en nattsegling till Grenada. På kvällen dagen innan ringer tjänstemannen från immigrationen och ber David att komma in tidigt på morgonen istället. Han hade blivit kallad till ett annat ställe så den tid vi tidigare bestämt fungerade inte längre. I och med förändringen behövde vi inte längre komma med. Han sa att eftersom han träffat oss tidigare så visste han att papperen stämde. Skönt tyckte vi.

Innan vi åkte till Trinidad första gången hörde vi så mycket negativt om både immigration och tull. Tjänstemännen beskrevs som tjuriga och processen skulle både vara komplicerad och dyr. Vi håller inte med om något av det. De har alltid varit trevliga och vi har knappt betalt något alls vare sig till tull eller immigration under de två år som vi haft båten i landet. Nu när vi lämnade landet betalade vi 50 TT vilket är ca 70 SEK.

När vi i skymningen skulle dra upp ankaret fastnade ankarspelet i något. Det visade sig vara en hemmagjord drake som trasslat in sig i kättingen. Den hade långa remsor gjorda av ett sönderrivet lakan. Det tog en bra stund innan vi var fria från den. Vi lämnade Store bay ca 18:30 med 73 sjömil framför oss. Kvällen var klar och fin och efter några timmar kom en nästan fullmåne upp och lyste starkt. Det blev aldrig riktigt mörkt. Vi började med ett rev i storseglet och hela genuan. Det blåste mellan 9 och 16 m/s under hela seglingen. Det låg oftast kring 11 m/s vilket är riktigt bra för vår båt. Farten var till och börja med mellan 7 och 9 knop så vi drog in lite av genuan så vi inte skulle komma fram för fort, det vill säga innan det ljusnat. Aubry och jag hade vakten mellan 22:00 till 02:00. Det var en riktigt fin segling med lagom stora dyningar och fin mångata. Det blåste upp vid femtiden på morgonen så David och Miranda fick dra in hela genuan. Trots att vi gick för enbart revad stor seglade runt 6 knop.

När solen gick upp på juldagsmorgonen gick vi in i Prickley bay på Grenada. Här ligger det många, många båtar, både för ankar och på boj. Vi hittade en lucka bland båtarna där vi släppte ankaret och nu ligger vi fint här. Det är ca 30 meter från där vi låg förra gången vi var här. Då höll ankaret för en tropisk storm så det är en bra botten för vårt Rockna-ankare.

20181225_111203

På plats i Prickley bay på Grenada

20181227_091859

Jollebryggan

I Prickley bay är det socialt. Det finns mycket att göra överhuvudtaget men cruisers arrangerar också en hel del aktiviteter. Varje morgon 7:30 är det cruisers net. Då börjar nätansvarig att läsa upp väderleksrapporten. Efter vädret så blir det bland annat aktiviteter och då kan det vara fester eller utflykter som det går att följa med på. När det är klart så kommer vissa företag eller enskilda personer och erbjuder service till cruisers. Bland annat så arrangeras bussar till shoppingcenter och båtaffärer på andra delar av ön, främst till huvudorten St: Georges. Vi har inte följt med på några shoppingturer då det är så lätt att ta sig med buss in till staden. Vi går en bit från jollebryggan och där kommer det minibussar som praktiskt taget drar in en i bussen. Det kostar ca 7 kronor per person att åka med bussarna. Väldigt praktiskt och billigt. Ibland får man åka en extra sväng dit någon av passagerarna ska gå av men för det mesta åker de direkt och det går fort. Jag och tjejerna åkte in till marknaden i lördags för att köpa lite frukt och göra ett besök på vårt favoritcafé. Det är ett kombinerat chokladkaffe och muséum. Jättetrevligt och mycket gott.

20181229_094042

I väntan på en kokosnöt

 

20181229_111742

Chokladcafè

David var hemma och bytte kökskran. Den har läckt ett bra tag men nu när vi skulle åka iväg så formligen sprutade det ut vatten så vi har endast kunna använda oss av fotpumpen och inte den stora kranen. Den gamla var en Mattsonkran från nittiotalet.

20181230_110719

Ny fin tät kran

På eftermiddagen åkte vi till norra delen av ön och deltog i en hash. Det är ett spring-gå arrangemang som genomförs varje lördag på olika platser på ön. Detta var den 1066:e haschen. Eftersom det var i norr så var det väldigt kuperat. Vi åkte i en minibuss tillsammans med 6 andra seglare. Det tog ca 1 timme att köra upp dit på vindlande vägar. Här finns inga serpentinvägar, de går bara rakt upp. De har ingen snö så jag antar att det fungerar.

20181229_133236.jpg

Innan avfärd och i väntan på Shademan som körde oss.

20181229_151503

På plats på Hashen

20181229_155830

Det var jättebrant och högst upp stod en ko.

IMG_0112

Det växte kakoträd längs vägen.

IMG_0157

Varje hash avslutas med att förstagångare blir nedsprutande av öl.

När vi nästan var klar med vandringen så slog jag mig i huvudet av en nedhängande gren. Det var inget stort sår men det blödde ordentligt. Nu har jag repat mig men det var inge rolig avslutning på en annars trevlig hash.

Vi planerade att hyra en bil här på Grenada men eftersom det är jultid så var det svårt att få tag i någon. Det finns en liten affär här på marinan och han rekommenderade en taxichaufför som kunde ta oss dit vi ville och samtidigt få guidning. Vi bokade in honom klockan 8 på morgonen och han visade sig vara en riktigt bra guide både i fråga om var vi åkte men också för att han var så kunnig inom botanik.

Här växter allt. De har en stor produktion av muskotnöt. Tidigare var de näst störst i världen men nu är de på 6:e plats. Muskotnöten är inplanterad i landet under mitten på nittonhundratalet. Överallt växer detta träd och just nu är de översållade med muskotfrukter. När de är mogna öppnar de sig och lantbrukarna skördar dem. Allt används. Det yttre köttiga skalet blir marmelad eller sylt. Ett inre trådigt skikt går att använda i matlagning. Och kärnan används till mat och bak. Kärnan är omslutet av ett hårt skal som krossas för att hitta kärna. De använder de i trädgårdarna som vi använder grus eller täckmaterial. Hemma är muskotnöten väldigt hård, här är den lite mjukare om den är färsk. Vi var på en muskotproducentfabrik. Dit kommer alla enskilda lantbrukare och säljer sina nötter. I fabriken sorterar och krossar de muskotnötterna och skickar de bästa på export till många olika länder. Säckarna sys ihop för hand av några män. Genom att lägga muskotnötterna i vattenbad sorteras kvaliteten. De som sjunker är av god kvalitet och de som flyter av sämre. De sämre används i kosmetikaindustrin. Jag är väldigt fascinerad av hela muskotindustrin. Kanske för att de är så snygga när de spricker upp.

20181228_105004

Exportsäckarna

20181228_105207

Här sorteras muskotnötterna efter storlek.

Vi var också på en chokladfabrik. Tidigare så skickade Grenade sina cocabönor till andra länder så att de tillverkade själva chokladen. Nu gör det de själva. Det finns flera chokladproducenter. Vi åkte till ett relativt nytt chokladmärke, endast 4 år, men som till 80 % bedrivs av odlarna själva. Byggnaderna hade tidigare varit ett romdestilleri och miljön var bedårande vackert. Det luktade också fantastiskt av alla växter i området.

20181228_113734

Kakaobönor på tork.

Vi hann med ett vattenfall och en vulkanisk sjö också innan vi åkte tillbaka till båten. Trötta, eller helt slut faktiskt. Vi repade oss dock snabbt och åt middag på bryggeriet en kilometer bort tillsammans med ett engelskt par som vi träffade i Trinidad tidigare. Det var också Mirandas födelsedag så hon fick både grillade revben och glass (med portersmak).

20181228_131934

En Monaapa har hittat Miranda.

20181228_132033

Där satt den.

För två år sen, när i var här på vår långsegling, fick Aubry och Miranda ett provdyk i julklapp. De tog aldrig ut det när vi var här då men nu bestämde de sig för att prova på att dyka. Först fick de se en film och därefter prova att andas i regulatorn. När de var bekväma med det åkte de ut till ett undervattenreservat där det finns en skulpturpark 5-7 meter under havsytan. Båda var glada och nöjda när de kom tillbaka. Vi gick och köpte skor under tiden.

20181227_124544

Först en film..

20181227_133948

sen våtdräkt..

20181227_135443

dags att prova utrustningen..

20181227_141127

Sen iväg med båten.

Nu sitter vi och väntar på bättre väder. Det har blåst ordentligt ett par dagar men ska lugna sig till i morgon. Vi planerar nu att sticka tidigt på morgonen så att vi kommer fram innan det blir mörkt. Förhoppningsvis till St: Vincent men annars så går vi in där det passar. När det har blåst mycket, och med nordliga dyningar, så kan den höga sjön vara kvar ett bra tag. Idag blir en lugn dag efter alla aktiviteter. Det är verkligen lätt att fastna här men Aubry och Miranda flyger hem den 7 januari från Martinique så vi har en viss tidspress på oss.

Det blev viss lite långt denna gång.

 

Trinidad igen

Då är vi tillbaka på Peaks i Chaguaramas, Trinidad. Äntligen! Det är nästan ett år sen sist och vi är naturligtvis sugna på att sätta segel igen. Vi har nu haft båten på Peaks i två år och är väldigt nöjda med varvet. Nytt för i år är att de skaffat en buss som kör lite olika turer till köpcentrum eller marknader som vi som ligger här kan utnyttja utan kostnad. Vi blev också hämtade på flygplatsen när vi kom hit vid 23:00 tiden förra veckan.

Det är juletider och många från Trinidad åker till USA och shoppar inför julen. Planet var helt fullt från Ft Lauderdale och alla hade så enormt mycket bagage med sig. Vi fick så i kö i ca 1 timme innan vi kommit igenom passkontrollen, därefter var det en ny kö vid bagageutlämningen då de flesta fick scanna sitt bagage. Vi hade endast handbagage denna gång så vi kunde slinka igenom i en annan kö där en person tittade på oss och passet (igen) och frågade om innehållet i väskan. Efter det var vi äntligen klara och Gregory stod och väntade på oss, tack och lov. De är vana att det tar tid så han var helt införstådd med att vi kom ut ca 1,5 efter att planet landat. Hela proceduren var helt okej men vi var trötta och därför blir det lite jobbigare än vad det borde vara.

Det är så varmt i Trinidad, och fuktigt, så vi brukar boka ett par nätter på hotellet de första och sista dagarna när vi jobbar med att få båten i sjön eller vid upptag. Vakten hade våra rumsnycklar så det var bara att kasta sig i säng när vi blev avsläppta utanför byggnaden.

20181213_112450

Utsikt från hotellrummet

I år har vi inte haft besök av myror på båten som vi hade förra året. Då var det små små genomskinliga myror som tog långa promenader på däck och i några av skåpen. De försvann efter en vecka på sjön men nu har vi som sagt inga myror alls i båten i år.

Det är alltid en viss spänning med att få se hur båten har klarat sig sen sist. I år är det ett batteri som är helt dött så vi är lite ledsna över det förstås. Vi har 4 batterier till 24 V systemet. Det är aldrig bra att byta ut endast ett batteri då ett äldre och kanske sämre batteri kan ladda ur det nya batteriet. Två av de som är kopplade ihop är heller inte på topp men vi har bestämt oss för att köra med två helt friska batterier och två ”så där batterier” eftersom vi endast ska vara ute en månad. Vi kommer inte att köra watermakern så vi har bestämt oss för att det ska fungera med lite mindre ström än vi brukar. Startbatteriet mår bra samt 12 V systemet.

När vi lämnade Trinidad i februari beställde vi några jobb. Det ena var att laga bogpropellern som slutade fungera sist. När de tog upp den såg den förfärlig ut och vi trodde nog att den var död men de har fixat till den och satt in den och nu fungerar den igen. På något sätt har saltvatten kunnat komma in i utrymmet som annars är helt stängt. För att komma åt den behövde de ta bort toastolen så nu väntar vi bara på att de ska komma och sätta tillbaka den. Vi har bokat iläggning på tisdagsmorgonen så det är bara en dag kvar att jobba på men de har sagt att de ska göra det så vi hoppas att de håller sitt ord.

20181216_134220

Rengjord och fixad bogpropeller på plats.

20181217_104850

Allt på plats. Motorn ligger under toastolen.

Hela botten på båten är slipad, ”primad” och bottenmålad. Så slät som hon är nu har hon inte varit under den tid vi har ägt henne. Det kommer också att bli klart imorgon.

20181217_100811

De måste flytta på blocken för att kunna skifta läge på stöttorna så att det går att prima och måla även där.

20181217_102541

Stöttorna är flyttade så att de kan göra det sista jobbet. Har ni sett så slät hon är?

Det sista jobbet som vi beställt, eller beställt, David blev övertalad, är lite lackarbete i sittbrunnen. Det behövdes verkligen men det är ytterligare saker som ska bli klart och lite mer pengar förstås. Vi skulle behöva göra ännu mer men det finns inte tid till det den här gången.

20181216_151520

Lite snyggare.

Vi brukar tvätta, torka hela båten när vi lämnar den sen avslutar vi med att tvätta med svag ättikslösning. Nu har vi torkat av hela båtens insida och börjar bli klar för att bo in oss. I natt sov vi vår första natt på båten, fortfarande på land. En bit bort var det ett riktigt party. De spelade så otroligt hög musik. Jag vaknade vid tvåtiden på natten av musiken och hoppades att den skulle sluta någon gång. Det gjorde den förstås men inte förrän klockan 8:00 på morgonen. Båten vibrerade av basen. Det är svårt att föreställa sig hur de spelar sin musik innan en gjort ett besök i Karibien. Det är extremt högt och det pågår länge. Det är faktiskt ett av de mer svårsmälta inslagen i den här delen av världen.

Peaks hade ett party för oss långseglare (vi är väl mest turistseglare numera) på söndag kväll. De bjöd på musik förstås och lite grillad mat, hamburgare och fisk. Jag gjorde en Coleslow och någon annan hade gjort en god sallad till. Det var också fri öl och andra lite starkare drycker. Kul var det hur som helst och vi träffade de flesta som var med på den shoppingrundan som arrangerades dagen innan. Bland annat träffade vi ett par som precis avslutat sin 10 år långa världsomsegling. De ska nu försöka sälja båten och hitta på något annat. De har kvar sommarstället i Kanada där de kommer ifrån. Hur som helst så pratade de så gott om Columbia så vi är lite sugna på det nu. Inte i år förstås men någon gång i framtiden.

20181216_193341

Party på Peaks, för oss seglare. PS en helt annan musik.

20181216_214136

De dansade så kraftigt att de knappt fastnade på bild.

Vi var lite slöa på dagen innan festen trots att det inte var stekande hett just den dagen. Det får vi betala nu när vi har massor att göra och det är så varmt så varmt. Hemma tänker vi att vi ska göra det och det och det och att det inte är några problem att hinna med. Det är dock så varmt att vi inte orkar göra ens hälften av arbetet på en dag, som vi kan hemma en vanlig sommardag.

t

Paus med Soursop och en annan okänd (för oss) frukt som inte var god samt bananer.

Imorgon ska vi lägga båten i sjön. Då hoppas vi att allt fungerar. Våra barn kommer också imorgon kväll och sen bär det förhoppningsvis av till Tobago

 

Allt har ett slut

Nu har vi rundat Tobago och korsat vårt första spår i Scarborough. Vi hade en fin men långsam segling tillbaka till Store bay där vi planerat att träffa Marie och Sven. Vi skulle egentligen vara på plats vi tvåtiden men droppade ankaret vid fem istället. Precis på samma plats som förra gången.

Marie och Sven ska vara på Tobago i flera veckor men deras första dagar och våra sista tillbringade vi tillsammans. Bland annat så kunde vi bevittna en förlovning, eller i alla fall sekunderna efter.

m__MG_6079

Sven och Marie, lite senare på dagen. Helt nyförlovade.

För att hinna med lite trevlig segling följde de med oss när vi seglade tillbaka till Trinidad. Det är ca 55 sjömil kortaste vägen från Store bay till Scotland bay på Trinidad. Nu kunde vi inte riktigt hålla den kursen utan fick segla lite mer sydligt vilket innebar ett slag ut igen. Det var en fin dag med svag vind och rimliga vågor från väst, nordväst.

På eftermiddagen fick vi besök av delfiner. Inte sedan Europa har vi haft besök av delfiner som stannat så länge som dessa ca 30 djur gjorde. De vill gärna dyka och simma i fören så de följer oss en stund sen simmar de bakom oss för att komma tillbaka igen för att leka i bogvattnet. De flesta delfiner har kännetecken på sitt skinn och man se att de kommer simmande om och om igen. De stannade nog en hel timme denna gång vilket var roligt när Marie och Sven var med. Många bilder blev det.

m__MG_6253

Var är delfinerna?

m_IMG_6120

Äntligen har vi haft besök av dem igen.

m_IMG_6191 (2)

En del gillar att hoppa. Just denna delfin hoppade hur många gånger som helst.

m_IMG_6163

En timme går verkligen fort när delfiner är på besök.

Vi hade siktet inställt på Scotland bay igen. Den fina viken med mangrove, mareld och vrålapor. När man seglar till Chaugaramas kommer man nära Venezuela vilket inte är så trevlig på grund av de oroligheter som råder där. På grund av det seglade vi nära Trinidads norra kust innan vi kunde gå söderut och in i Scotland bay. När vi väl kom fram var det mörkt men eftersom vi varit där förut var det oproblematiskt att ankra. Vi var ensamma i viken förutom de båda tyska segelbåtarna som fortfarande låg ankrade in mot mangroven och till synes utan besättning.

Det var inte lika mycket mareld som förra gången men Sven lyckades i alla fall få in några när han spolade på toaletten på natten. Om man inte tänder lampan på kvällen när man går på toa så lyser toalettstolen upp av lysande grön mareld.

På morgonen satte vrålaporna igång. Även deras rop var lite svagare än förra gången då flera grupper av apor vrålade mot/till varandra. Nu var det främst en (1) grupp apor som vi hörde. När jag gick upp vid sjutiden låg redan Marie och Sven på däck och lyssnade.

m__MG_6258

Marie och Sven lyssnar på vrålapor.

Denna gång såg vi också gamar som svävade ovanför oss som stora svarta skuggor.

m__MG_6267

Först trodde vi att det var någon slags örn..

m__MG_6274 (3)

..sen såg vi att det var gamar.

m__MG_6296

Serendipity för ankar i Scotland bay.

m__MG_6291

Utedass…

m__MG_6293

…med rörmokeriet klart.

Efter frukost tog vi en tur på land innan det var det dags att segla vidare in mot Chaugaramas för att klarera in. Egentligen klarerar man inte in på riktigt eftersom Tobago och Trinidad är samma land. De vill mest veta var vi är så det betyder att vi måste gå till immigrationen på båda öarna. De är alltid vänliga och trots att de har ett strikt regelverk tycks de ändå göra lite hur som helst. Det är olika varje gång och vi har gjort ”fel” ett antal gånger då olika tjänstemän säger olika saker. Ännu har vi inte haft några problem vare sig hos immigrationen eller customs trots att det finna otaliga (skräck)historier om Trinidads inklarering bland långseglare.

m__MG_6315

Oljeplattform

m__MG_6322

En annan plattform inne på service.

Marie och Sven mönstrade av och tog bussen in mot Port of Spain för att ta flyget tillbaka till Tobago. Det är billigt att flyga mellan öarna och lättare än färjan som ofta har problem. Den var till exempel inställt två dagar nu på grund av hög sjö.

Vi tog upp båten på land efter helgen och har fixat men den i fyra hektiska dagar. Det är nästan som om vi skulle behöva lite semester. Nu är båten ren och fin och faktiskt i lite bättre skick än när vi lämnade den sist. Vi har nu hunnit få bort saker som vi inte använder och packat tre stora väskor med saker som vi inte fick med sist. Vattenskylningssystemen är genomkörda med färskvatten istället för saltvatten. Det gäller motorn, kyl, frys och airkondition. Vi har också fått våra mattor tvättade. Vi har mattor på durken i alla hytter och salongen. Vår bogpropeller började krångla i slutet på vår resa förra året. Nu har vi beställt reparation av den tills vi kommer tillbaka. En ny bimini ska också komma på plats samt en dävert i aktern för våra solceller och jollelyft.

m_20180131_085202

Doubles, bästa frukosten. Bröd med currykikärtsöra.

m_20180201_080030

Många stannar och äter frukost på väg till jobbet. Det kostar ca 6,5 kronor styck. En är lite för lite men två är för mycket.

En eftermiddag tog vi ”ledigt” och åkte på en utflykt till ett fågelreservat. Den stora attraktionen är Scarlett Ibis men vi såg även en mangrovehackspett och en svar hök, förutom snövit Ibis och Blåhäger samt en obestämd orm. De röda Ibisarna var nästan overkliga. De såg ut som stora blommor på håll då vi aldrig sett så röda fåglar förut. De får sin speciella färg från en krabba som lever i mangroveträsket. 

m_IMG_6448

Osannolikt röda Ibisfåglar. Det sitter en vit Ibis i nedre delen av bilden.

m_IMG_6455

På väg in för natten.

m_IMG_6466

De vita sitter inne i mangroven och de röda på de yttre grenarna. Den röda färgen gör att de inte syns i mörkret medans de vita måste gömma sig.

Efter 4 arbetsamma dagar flög vi från Port of Spain i Trinidad till New York och bytte plan där. I NY fick vi ta ut våra väskor för att checka in dem igen för resan till Sverige. I Port of Spain vägde våra väskor 15 respektive 20 kilo. I NY vägde de 19 respektive 22 kilo. Tjänstemannen ville att vi skulle betala övervikt med 15 dollar per kilo eller en extra väska för 65 dollar. Vi resonerade med honom om att det var stor skillnad på vågen mot i Trinidad men han såg förstås bara på sin våg. David bad då om att få väga väskorna på nästa incheckningsvåg och då vägde våra väskor under 20 kilo igen så det blev ingen övervikt till slut. Vi skulle egentligen betala för 2 kg övervikt på handbagaget men nu var han så trött på oss att han såg mellan fingrarna och lät oss gå utan att betala.

Till slut så kom vi hem till Sverige igen efter en ganska bekväm resa då flygplanet var endast fyllt till hälften. Vi fick var sin grupp om tre platser vilket gjorde att vi kunde sova lite. Nu är vi hemma i kalla Sverige och båda längtar vi redan tillbaka till vår fina Serendipity.

m_20180203_132933

Vi har is vid vår brygga så vår granne Bengt tog traktorn så vi slapp bära väskorna tvärs över ön där vi bor.

m_20180203_133637

Det gillar vi.

 

m_20180205_171907

Isläggning på väg hem från jobbet.

 

 

 

 

 

Ännu en dag…

Vi seglade de 5 sjömilen till Charlotteville. Det vill säga 10 sjömil eftersom vi fick gå norrut och sen slå in mot ön då det inte går att segla direkt. Här låg det 9 segelbåtar när vi kom in i viken som är stor och skyddad. Det råder ett stilla lugn trots att det finns många seglare och semesterfirare här.  Av de 10 segelbåtarna är 3 svenska. Förutom oss är det två mindre segelbåtar som båda korsat Atlanten under denna säsong. Lars och Marie på båten Anemone har vi umgåtts med ett par kvällar. De har en HR 31:a och ska vidare norrut till Grenada och sen vidare upp längs de karibiska öarna innan de seglar hem igen.

m__MG_5970

Marie och Lars på besök.

I Charlotteville har vi mest snorklat och gått omkring i den lilla staden. Snorklingen är riktigt bra här då dyningarna inte virvlar upp sand som minskar sikten. Vi har sett massor av fina fiskar och korallerna är också riktigt färggranna och artrika. Det simmar oändligt många maneter närmast land och även om just denna art är ofarlig så känns det inte så bra när de kommer nära ansikte och ben.

m_GOPR1776 (2)

En av alla maneter som man fick försöka att inte krocka med.

Vi har ankrat på 16 meters djup utanför Pirates bay som har en fin strand. Vi ligger sällan på en strand och solar och badar. Kan vi bada från båten så föredrar vi det och det bästa av allt är när man kan snorkla iväg från båten utan att behöva åka någonstans först. De flesta stränderna är ganska långa men smala och slutar i regnskog mot land. Har man tur kan man se olika fågelarter och andra djur förutom alla växter. Mandel är till exempel en växt som man nästan alltid hittar vid stränderna.

m_GOPR1531

Stranden som vi ankrat nära.

m_GOPR1498

En av havets invånare.

 

m_GOPR1749

En lobster tittar ut.

 

m_GOPR1507 (2)

Vår favorit.

En morgon gick vi ut med en fiskare i hans fiskebåt och trollade fisk. De som fiskar här har långa bambuspön med ca 200 m lina ute. Fyra linor per båt. När allt är på plats kör de fram och tillbaka i ca 3 timmar och hoppas på att det nappar. Vi fick en gulfenad tonfisk på ca 2 kilo och en mindre fisk, också någon slags tonfisk, på knappa kilot. Det var intressant att se hur de gör och man förstår verkligen att det är ett arbetsamt jobb. Vågorna är lika stora för dem som för oss men deras båtar betydligt mindre.

Vi stannade 4 nätter i Charlotteville. Det var lite svårt att slita sig då det var en så fin ankringsplats och staden var trevlig med slingande vägar och en överdådig växtlighet.

När vi väl bestämt oss för att åka vidare drog vi upp ankaret tidigt på morgonen för att gå igen sundet på norrsidan som är ganska ruffligt. I sjökortet kan man se att strömmarna kan vara starka, upp mot 3-4 knop samt att det kan vara vågor från olika håll. Som vanligt började det regna och blåsa när vi tuffat ut från viken. Det blåste runt 15 m/s och strömmen var emot. I sundet där man får passa sig för en sunken rock vad dock havet helt lugnt. När vi kom förbi passagen möttes vi av atlantvågorna. Det finns ingen landmassa mellan nordkusten på Tobago och Afrika.

m_IMG_5982

På väg runt norra hörnet.

Vi hade siktet inställt på Ance Bateau, en liten vik strax efter att ha rundat nordsidan. Där ligger ett fint hotell med en härlig strand. viken är liten och det skulle kanske kunna ligga tre segelbåtar där. Vi var ensamma förstås, som vanligt. Här finns förutom hotellet en dykfirma och glass bottom boats.

Vattnet är klarare än på den karibiska sidan och området är känd för sina fina dykområden. David bokade in en förmiddagsdykning för nästa dag och så tog vi en kaffe i restaurangen. Där kom två britter fram och presenterade sig och undrade om det var vi som hade den fina HR båten i viken. Det var Ted och Judith som bodde på hotellet. De seglade ofta i en HR i England då deras kompis hade en HR37:a. På kvällen bjöd vi över dem på en drink i båten och hade en väldigt trevlig pratstund.

m_IMG_5996

Dagen därpå åkte Ted och Judith tillbaka till England.

Ted och Judith tipsade oss om ett ställe med kolibri på promenadavstånd från hotellet. Vi traskade iväg på en ljuvlig promenadsträcka ner till Spryside. Där åt vi lunch och frågade servitrisen om hur vi skulle ta oss till kolibristället. Det råkade vara så att han som driver stället var och hämtade mat på restaurangen så vi fick skjuts av honom. På restaurangen träffade vi ett svenskt par som vi pratat med tidigare och tipsade dem om kolibristället. De åkte efter med sin bil när vi åkte med ägaren till hans hem. De skjutsade oss sedan hem till vår vik.

Kolibrihuset är beläget precis vid skogen och de har matat fåglarna med sockerlösning i 5-6 år. När vi var där var det kanske 200 fåglar där. En solig dag sa han att det kan vara 400 fåglar där samtidigt. Tobago har sex kolibriarter och vi såg alla sex. Det var fåglar överallt och de svischade förbi oss helt orädda trots att det är vilda fåglar.

Dagen därpå var det dags för Davids dyktur på förmiddagen och på eftermiddagen tog vi en guidad tur till Little Tobago, en ö tvärs över viken. På Little Tobago finns det flera spännande sjöfåglar, framförallt Red-billed tropicbird, en helt underbart fin fågel. Guiden var kunnig och promenaden upp på toppen på ön var precis lagom. Vi såg också Motmot. En ganska stor fågel med blåskimrande rygg och en liten extra fjäderstruktur längst ut på stjärten. På vägen tillbaka fick vi snorkla på två olika ställen. En sköldpadda simmade länge vid min sida innan den försvann i djupet.

m_IMG_6050 (2)

Red-billed tropicbird i luften.

m__MG_6035

Motmot.

 

m__MG_6019

Det fanns även fruit bats på ön.

Efter två nätter var det dags att lämna den fina viken och segla tillbaka till Store bay. Där har vi planerat att träffa ett par kompisar hemifrån.

Semester

Efter en härlig segling kom vi fram till Store bay. Det är bara ca 8-10 sjömil dit beroende på hur man seglar kring reven så det gick rätt fort. I viken går en 30 000 V kabel in till Tobago som man helst vill missa. När vi lagt ner vårt ankare tyckte vi nog att vi låg för nära kabeln (som inte är märkt) så vi ankrade om lite längre bort. Det låg en svensk båt, Tango, i viken och de gjorde ett kvickt stopp hos oss, så vi fick lite info direkt om var man kan lägga jollen och var tvättinrättningen ligger.

m_IMG_5811

Båtar ankrade vid revet

Tobago är inte en ö som har många cruisers. Det ser man också på den infrastruktur som finns kring kusterna. På alla de andra karibiska öarna finns det ofta en jollebrygga eller åtminstone någon brygga att lägga till vid. I Tobago får man lägga upp jollen på stranden vilket kan vara ett spännande inslag i vardagen. Dyningarna går in mot stränderna och det blir större eller mindre vågbrytningar mot stranden. Vi har nu lärt oss att passa in vågorna, vänta om de är stora och skynda på om det ser slackt ut. Det är lätt att bli helt dränkt. Tango berättade att de vid ett tillfälle fick vänta i tre dagar innan de kunde gå iland på grund av stora dyningar mot land. 

Det finns heller inga marinor för att lägga upp båten eller ens tanka eller fylla på vatten. I Tobago är tidvattnet en del av problemet med bryggor. Norrut märker man knappt av det. Här är det nästan en meter vilket gör att om man ligger vid en brygga fastnar jollen lätt under den och kommer man inte tillbaka innan vattnet kommer igen så sitter jollen fast. Det var det som hände i Scarborough när vår åra gick böjdes. Där var det en fiskare som tryckte ut båten innan det var för sent.

I Store bay finns det mesta som man kan behöva och det är ett trevligt område. Här samlas också turisterna. Det är fina stränder och flygplatsen ligger på gångavstånd. Vi bjöd in Tango på en drink dagen efter vi kom. Då kom vi in i vårt ”gamla” seglarliv igen och fick möjlighet att höra hur de seglat och haft det samt byta erfarenheter över all utrustning som går sönder. Lite senare kom även en tysk man över för en drink. Tango gick vid tiotiden, en eftermiddagsdrink blir oftast en hel kväll.

Vi tänker segla medsols runt hela Tobago. Då kommer vi att ha vind, vågor och strömmen emot oss på den Karibiska sidan men med oss på Atlantsidan. Efter två nätter i Store bay gick vi vidare mot Buccoo. Det regnade och var allmänt blåsigt så vi försökte vänta ut vädret men till slut lessnade vi på det och drog upp ankaret ändå. När vi kom ut utanför reven så blåste det ordentligt och dyningarna var ganska korta och jobbiga eftersom vi gick emot dem. Nu skulle vi inte så långt så efter två timmar var vi ankrade i Buccoo där det gungade ordentligt.

m_IMG_5823

Buccoo från havet

m_IMG_5815

Buccoo rev

Här var vi i söndags på Sunday school men nu var det betydligt lugnare. Vi tittade in i en butik som drivs av en finsk kvinna som bott är i 25 år. Det regnade rejält så Tiina som hon heter skjutsade oss till mataffären en kilometer upp för vägen. På vägen tillbaka tog vi skydd i ett litet hak som visade sig vara ett jättefint ställe med bra wifi. Hit har vi återkommit vid flera tillfällen. Bland annat så har vi ätit lunch där, god och billig lokal mat. Nu kunde vi Skypa med barnen som är hemma. Wifi är en annan uppfinning som man inte hittar så lätt i Tobago även om det förstås finns lite här och där. För att posta ett blogginlägg behövs det ganska bra uppkoppling för att få med bilderna trots att de är förminskade.

m_20180111_145254

Ett mysigt ställe med både Kollibri och fladdermöss

I Buccoo rullade det så mycket på natten att det var svårt att sova. Båten ställde sig med långsidan mot dyningarna så det gungade nästa lika mycket som när vi var ute på Atlanten. Vi seglade därför upp för kusten några sjömil till Plymouth. Här var det lite bättre skydd men fortfarande rulligt så vi lade ut ett akterankare också, en så kallad Bahamasankring. Nu placerade vi båten så dyningarna kom in i aktern istället vilket minskade rullandet.

Plymouth är en liten sömning by med en fin strand. Vi tog jollen in till stranden och klarade oss ganska bra men blev helt dyblöta när vi behövde korsa en flodmynning för att ta oss vidare in mot byn. David behövde få tag i sin bror på grund av en familjehändelse och vi tänkte äta lunch ute. Vi hittade ingen wifi i Plymouth och det var ingen restaurang som såg lockande ut så vi bestämde oss för att ta oss till Buccoo istället.

m_20180111_170355

Turtle beach med Serendipity långt där borta

m_IMG_5844 (3)

Pelikaner underhåller

m_IMG_5849 (2)

Här vilar de mellan arbetspassen

m_IMG_5884 (2)

De är superhärliga

Här går det inga bussar utan man stoppar en bil som har ett registreringsnummer som börjar med H. Just denna dag var det ett kryssningsfartyg inne och de åker till Plymouth för att se på resterna av ett fort så det fanns inga bilar att få tag i. Till slut fick vi en privatperson att köra oss till Buccoo för ca 35 kronor, vilket är alldeles för mycket men ändå inte.

Vi åkte till vårt stamställe där vi åt lokal mat och David kunde kontakta sin bror. När vi åkte tillbaka fick vi tag i en riktigt bil och då kostade det ca 13 kronor.

Dagen efter ringde Lance. Vi hade försökt bjuda dem på middag ett par dagar tidigare men då var han upptagen. Nu fanns det tid till det så vi bestämde oss för att ses på kvällen. Han hämtade upp oss vid stranden för vidare färd till Buccoo, igen, där det finns en italiensk restaurang som Barbara ville gå på. Barbara kom med egen bil då hon skulle vidare efter middagen. Det var en trevlig kväll med ganska god mat och mycket gott vin.

20180112_212514

Middag med Lance och Barbara

Nästa månad är det karneval i Trinidad. Där spelar flera Steel band. Innan dess är det en tävling om vilka band som ska få vara med i den stora tävlingen i Trinidad. På Tobago finns det ca 18 Steel band och överallt hör man hur de tränar. I Buccoo finns det ett band och när vi ätit gick vi och lyssnade på dem. De tränar varje kväll från början av november fram till slutet av januari. Vi var där kring 10 på kvällen och oftast håller de på till efter midnatt. Det lät bra tyckte vi, även om de tränar vissa stycken om och om igen. Därefter åkte vi till det band som Barbara spelar i. De var också igång med träningen och hon gick till sin plats medan vi stod och lyssnade en stund innan Lance skjutsade oss tillbaka till stranden där vår jolle låg. Den 23 januari är domare från Trinidad på Tobago för att lyssna på banden och bedöma om de får åka till Trinidad under karnevalen.

20180112_214653

Steel band i Buccoo

20180112_220931

Barbaras band

På morgonen dagen efter planerade vi att segla vidare mot Castara. Nu visade sig det att det inte var så lätt att få upp ankaret i aktern. Det satt som berg och vi fick trixa lite för att få loss det. Sanden är ganska grov men det är också sediment från floden som kommer ut en bit bort så ankaret satt som i betong. Det tog en bra stund innan vi var loss i aktern. Ankaret i fören gick bättre då båten kunde ”gunga” upp det. Till Castara är det ca 6 sjömil, fortfarande mot strömmen som kan vara upp till 4 knop, vinden och vågorna. Vi hade inte mer än en halv knops ström mot oss så det gick ganska bra. Castara är en superfin liten by med fin strand och flera restauranger och hus som ligger inbäddade i den kuperade terrängen. Här är vattnet lite bättre också och det fösta stället vi kunnat snorkla på. Nu har även hängmattan kommit fram och sitter i fören och gungar. Vi har varit ensam segelbåt på de flesta ställen hittills men här låg det en dansk båt med 8 ungdomar. Sen ligger det en samling fiskebåtar också men det gör det i alla vikar. Vi ankrade mitt i fiskeflottan och turligt nog var det var ingen som tyckte att vi störde deras arbete.

m__MG_5914

Castara, vi var två segelbåtar inne i viken, en svensk och en dansk

m__MG_5916

Husen ligger inbäddade i grönskan

m_GOPR1311

Det var bra snorkling i Castara, här en filefish

m_GOPR1373 (2)

En Muräna

m_GOPR1332 (2)

En Thrunkfish

I två nätter låg vi i Castara. På söndagen ringde Lance igen och sa att han kommer och hämtar oss vid fyratiden. Det var inget vi planerat men han tog med oss på Harvest igen. Denna gång var det i Parlatuvier, en liten fiskeby mot Karibiska havet. Huset som vi först besökte var Lance brorsdotter. Där stannade vi ganska länge och åt och drack som man gör på Harvest. Hennes hus låg högt över havet med slingrande vägar. Lance bror var också där och han tog med oss på ytterligare besök i ett hus ännu högre upp i bergen. Nu var det mörkt ute och man fick se sig för hur man satte fötterna när vi klättrade upp för sluttningen till huset. Här blev det mest prat och öl.

m_20180114_175159(0)

Harvest i Partulavier

Efter Castara fortsatte vi mot Englishmans bay för en natt och därefter gick vi mot Parlatuvier men där var det så gungigt av dyningarna och fullt med fiskebåtar på bojar att vi gick ut igen. Det blev en natt i Bloody bay istället. På kartan ser viken inte så skyddad ut men väl inne, så långt man kan gå, var det en lugn och fin vik. Här rodde vi runt viken och hittade en liten strömfåra som vi gick in i. Regnskogen omslöt oss direkt vid stranden. Efter en lugn natt i Bloody bay seglade vi iväg till Charlottenville, ca 5 sjömil längre österut. Här kommer vi att stanna några nätter innan vi går över till Atlantsidan av Tobago.

m__MG_5946

Englishmans bay

m_GOPR1412

Regnskog i Bloody bay

m_GOPR1383

På väg upp för strömfåran

 

 

Tobago

På utsatt dag men inte utsatt tid kom Serendipity ner i havet i igen direkt efter nyårshelgen. Vi skulle egentligen kommit i vattnet klockan två men det blev klockan halv fyra istället. De hade en bokning på en servicebåt till oljeriggarna som ligger strax utanför som skulle upp på land, men den var några timmar försenad vilket betydde att vi fick vänta lite längre. I Karibien råder ”Carribien time” det vill säga det blir lite när det blir, men inte på PEAKS. Här betyder normalt klockan två, klockan två. Nu gick ingen nöd på oss. Solen har återvänt och allt regnande har upphört. När vi till slut låg tryggt vid en boj i viken var det dags att försöka få igång lilla motorn till jollen. Det gick inte. David som oftast är outtröttlig gav till slut upp. Vi fick ro in till PEAKS för en kvällsdusch.

m_20180102_164713

Serendipity på väg mot havet

m_20180102_165706

De har ett superbra bussystem här, precis som på många andra karibiska öar. Minibussar med 10-12 platser kör olika sträckor, utan tidtabell, men man behöver inte vänta länge om det inte är i rusningstrafik då alla är fulla. Det kostar 6 TT dollar att åka in till den stora mataffären. 1 TT dollar är ca 1,24 kronor.

Vi har ätit frukost på restaurangen på PEAK varje dag men nu bestämde vi oss för att äta i köpcentret vid mataffären istället. De har väldigt goda frukostvanor. Den indiska matens influenser har gjort Trinidads mat betydligt godare än vad man kan få i resten av Karibien. Det allra godaste är ”Doubles” ett sorts bröd med kurrydoftande kikärtsröra. Oftast brukar det stå matvagnar utanför vår marina och sälja dem men under helgerna har de tagit ledigt så vi får vänta tills vi kommer tillbaka igen.

m_20180103_084534

Frukost i köpcentret bredvid mataffären. Bröd med okra och ägg samt ett med fisk.

Vi handlade och tog oss hem igen med fulla kassar. Nu behövde vi klarera ut för att gå till Tobago. Trots att det är samma land måste man gå till tull och immigration när man lämnar Trinidad för att gå till Tobago och vice versa.

m_20180103_110144

Bussen på väg hem igen. Som tur var med lite folk då vi hade 4 stora matkassar med oss.

Vi kom iväg vid femtiden och gick upp till Scotland bay ungefär fem sjömil västerut. Där stannade vi över natten för att slippa alla ljud från Chugaramas som är en aktiv hamn. Scotland bay är en djup och ganska smal vik där man omges av berg på tre sidor. Det är också djupt vatten så man måste gå långt in för att kunna ankra. På sjökortet står det att det är både fiske och ankringsförbud men det verkar inte vara något som någon bryr sig om. Längst in i viken låg två tyska båtar med linor in till land. Vi lade oss så långt in som det gick utan att vara för nära dem. Här var det ca 9 meters djup och lerbotten. Det växer mangrove längs strandkanterna så vattnet ser ut som en svensk brunvattensjö. Vattnet kring Trinidad har inte den turkosa färg som man annars förknippar Karibien med. Vi badade i alla fall och det var så skönt att äntligen få lite svalka. På kvällen när det mörknat såg vi eldflugor i mangrovebuskarna. Härligast av allt var att nu kunde vi se mareld igen. När vi var i Spanish Vigin Islands sa de att de hade mest mareld i världen. I Scotland bay var det inte långt efter. Det lyste kraftigt när man drog båtshaken i vattnet fram och tillbaka.

m_IMG_5748

Scotland bay

Tidigt på morgonen vaknade vi av ovanliga ljud. Det var fortfarande lite mörk ute och ljuden som ekade i viken var vrålapor som ropade från olika delar av bergssluttningarna. Det var häftigt att lyssna på. Vi såg dem inte alls. De höll på en god stund sen slutade det plötsligt. Vid lunchtid startade det igen men då endast från en plats och mycket kort.

Vi hade inte tid att sätta upp seglen i Chugaramas så vi gjorde det nu i viken där det var näst intill vindstilla. Det blev inget jobb med utombordaren för vi ville komma iväg närmare mot Tobago. Att segla från Trinidad till Tobago är att ta sig mot vinden, mot strömmen och mot vågorna. Ingen trevlig resa med andra ord. Det blir 75 sjömil för motor och väldigt guppigt. För att göra det lite mer uthärdligt så stannade vi i Maracas bay ca 25 sjömil från Chugaramas. För att ta sig från Chugaramas går man längs Trinidads norra kust hela vägen ut och sen upp mot Tobago då man förhoppningsvis kan segla. Passadvinden är östlig och dyningarna är nord-östliga så den nordliga kusten är rätt så utsatt. Det gungar en hel del när man ligger för ankar oavsett var man gå in. När dyningarna är nordliga kan man inte ligga säkert i någon av vikarna. När vi kom fram till Maracas bay låg där endast en katamaran. De var på väg till Grenada och skulle gå vid tiotiden på kvällen för en nattsegling. Vi lade oss tidigt och gick upp vid tretiden på morgonen för att dra nytta av att vinden mojnar på nätterna här. Då slipper vi i alla fall att kämpa mot vinden även om vågor och strömmen fortfarande går emot.

m__MG_5772

På väg till Maracas bay

Vi kom iväg vid fyratiden och kämpade oss fram sjömil för sjömil. Det var egentligen inte så hemskt men motorn fick gå varm och jag blev sjösjuk. Det tog ett tag innan jag bestämde mig för att ta ett sjösjukepiller men eftersom vi har några Marzine-tabletter kvar så tog jag ett och gick och lade mig. Marzine är ett norskt sjösjukepiller som är det allra bästa att ta. Det går till och med att ta det efter att man blivit sjösjuk vilket andra tabletter inte biter lika bra på. David väckte mig när vi var längst österut på Trinidads nordkust. Då hissade vi seglen och kunde segla hela vägen, ca 20 sjömil, till Scarborough på Tobago.

Scarborough är Tobagos största stad och här finns tull och immigrationen. Så fort man kommer in med segelbåt ska man ta sig dit, båda två. Vad vi visste var att man kan ankra utanför staden inom ett visst område. När vi kom dit var det dock fullt med bojar i området och nästan ingen plats för ankring. Vi snirklade runt ett tag innan kustbevakningen som hade en båt på kajen ropade på oss och meddelade att vi kunde ta en viss boj och förtöja vid den.

m_IMG_5794

Scarborough efter regn

David gick in ensam till tull och immigration. Vi hade inte riktigt koll på alla papper men de hade överseende med både det och det faktum att jag borde ha varit med. Än en gång kom alla skräckhistorier över Trinidad och Tobagos tull och immigrationspersonal på skam.

Det var ganska sent när David kom tillbaka så vi stannade en natt i Scarborough. Under vår motvindsresa mot Tobago gick det åt en hel del diesel. Vi bestämde oss för att försöka skaffa lite. Här finns det inga sjömackar utan man får forsla dieseln från bensinstationen till båten med hjälp av dunkar. Vi rodde in till en fiskebrygga där det var en del aktivitet. Här frågade vi en man om han visste hur vi lättast skulle kunna fylla vår tank. Det slutade med att han, Lance heter han, körde oss till en affär som sålde dunkar, sen till bensinstationen och sen tillbaka till hamnen där vi transporterade dunkarna till båten. När vi var klara med det bestämde vi att träffa honom igen under eftermiddagen. Vi strosade runt i staden och försökte hitta wifi så vi kunde svara på några mail men det enda stället var i färjeterminalen. Inte ens KFC hade wifi här. Vi lyckade få iväg några mail och åt därefter lunch på en restaurang med lokal mat.

Vi har också köpt en billig telefon som vi kan ringa lokalsamtal med. Bland annat så ringde vi Lance som bjöd med oss hem till honom och hans fru Barbara. Han skulle bara göra en grej först. Det tog en stund men vi roade oss med att titta på när han flyttade sin båt och lade ner en bojsten för att hålla ut båten från bryggan. Här är tidvattnet markant. Det märker man inte så mycket av i de norra delarna av Karibien. Vår jolle åkte idag under bryggan och ena åran blev skadad. Den andra lagade vi Grenada förra året, nu är det dags för den andra.

m_20180106_145126

Lance vid hans båt

 

m_20180106_145142

Rastamannen som gjorde allt jobb

Vi åkte upp till Lances hus som ligger på en höjd över Scarborough. Där träffade vi hans fru  Barbara som är tysk och har bott här i 27 år. Hon var lika trevlig som Lance och berättade om livet på Tobago. Hon jobbar fortfarande, Lance är en pensionerad polis. Vi fick med oss lite grönsaker från deras trädgård, mangold, okra samt matbananer.

Hans mamma fyllde 93 år den dagen så när han skulle skjutsa oss tillbaka blev det ett stop hos födelsedagsbarnet. Där fick vi god mat och en trevlig pratstund. Hon bar sin ålder med värdighet. Inte ens i behov av läsglasögon och hon höll ändå på med hantverk i olika former. Vi kände oss lite malplacerade men de verkade tycka att det var helt normalt att bjuda in obekanta människor så vi släppte det.

När vi blev avsläppta vid hamnen igen bjöd han med oss på ”harvest” dagen efter. Det är en tradition som pågår varje söndag året om där olika byar anordnar fest olika månader. Nu var det i Lance födelseby ett par mil uppför kusten som stod för festandet. Man går från hus till hus och äter och dricker. Vi ville förstås uppleva det, så vi tackade ja. Därför stannade vi kvar i Scarborough ännu en gungig natt.

Lance ringde dagen efter och vi bestämde att han skulle hämta oss vid ett-halvtvåtiden för ”harvest”. Nu kom både han i sin pick-up och Barbara i sin bil så jag åkte med henne, och David med Lance, uppför krokiga och ibland väldigt gropiga vägar. Första stoppet var hos Lance kusin där vi fick god mat och dryck. Hon bjöd på olika rotfrukter och brödfrukt samt kött. När vi ätit färdigt gick vi vidare till nästa ställe som jag tror var en kompis och inte någon släkting. Där åt vi inget utan drack bara öl. Tredje stället var en stor tillställning med mycket mat och dryck. Där provade vi Iguana. Det var så där, ungefär som kyckling i köttet men väldigt mycket skinn då jag fick en svansbit. Inget som man behöver prova två gånger.

m_20180107_144857

Första stoppet hos Lance kusin

 

m_20180107_152435

På väg till nästa ställe

 

m_20180107_155822

Här blev det bara dricka

 

m_20180107_161906

På väg till det tredje stället

 

m_20180107_164516

Daschia och Iguana

 

m_20180107_170538

David och Barbara

Nu var klockan runt sextiden och vi åkte hem till Barbara och Lance för att vila en stund innan nästa event.

20180107_191931

Hemma hos Lance och Barbara i det hus de själva byggt

Varje söndag är det Sunday school i byn Buccoo. Det är en gatufest med mycket musik, dans och mat. Ungefär som jump-up-gatufesterna i resten av Karibien. Här var det markant många vita personer. Det såg vi inga av under harvest tidigare på dagen. Sunday school är helt klart en turistmagnet. Vi stannade en stund men det var inte så mycket folk och det hände inte mycket så vi var tillbaka på båten vid midnatt.

Natten var lugn och det gungade inte alls men på morgonen vaknade jag av att båten rullade från den ena sidan till den andra. Jag tittade ut och såg ännu ett kryssningsfartyg som kommit in under morgonen. De har sina motorer på hela dagarna och skapar virvlar runt oss mycket mindre båtar. Tobago har också flera besök av kryssningsfartygen nu när andra öars som påverkats orkanerna i höstas inte kan ta emot alla fartyg. Efter en del fix och frukost seglade vi ut från Scarborough mot sydspetsen på ön för att ankra upp i Store bay.

 

m_20180107_133036

Jag, Serendipity och Costa Magica

 

 

På väg till Trinidad igen

Nu är vi tillbaka i Trinidad och Serendipity. Denna gång är Aubry och Miranda hemma själva. De kan inte vara borta från skolan hela januari som vi tänker vara så för första gången seglar vi själva utan barnen. Det blir ca 5 veckor i Trinidad och Tobago innan vi åker hem igen. Miranda skjutsade in oss till fastlandet där taxin väntade för vidare färd till Arlanda.

m_20171227_134111

Miranda kör in oss med båten.

m_20171227_135617

Ni som följt bloggen tidigare vet att vår alternator gick sönder i våras och inte var värd att laga igen. Nu har vi köpt en ny och den tog vi med oss från Sverige som handbagage. Den väger 14 kilo så det var lite osäkert om vi skulle kunna ta den som handbagage då den gränsen går på 8 kilo men ingen vägde väskan så det gick bra hela vägen. Vi mellanlandade i New York och där var säkerhetskontrollen skeptisk till vår metallklump men vi fick klartecken ändå. Jag tror att största anledningen var att deras scanningmaskin gick sönder när han höll på att packa upp vår generator och han var den som skulle laga maskinen, så han bara gav oss klartecken innan han hann packa upp all plast kring den.

m_IMG_5733

Vår nya alternator, med nästan dubbel så stor kapacitet än den gamla.

När vi kom till Trinidad klarerade vi in på flygplatsen och visade upp våra båtprylar som vi hade med oss. Förutom alternatorn och en regulator till den, har vi också en ny propeller till Watt and Sea, vår vattengenerator. Den propeller som följer med när man köper den är tänkt för segling i 7 knop och mer. Vi seglar ofta i 5 knop i svaga vindar och då ska man ha en annan propeller, så nu har vi säkrat upp för mer el till båten.

 

m_IMG_5726

Den nya propellern till Watt ans Sea.

Det är lätt att ta med båtprylar till Trinidad och ange att man har båt i transit. Då behöver man inte betala tull för dem. Överhuvudtaget har vi än så länge bara goda erfarenheter av både immigrationen och tullen här i Trinidad. De är annars kända för att vara besvärliga och ger övertidsavgifter som är höga. Vid vårt förra besök betalade vi endast 8 dollar och nu betalade vi ingenting. När vi seglar härifrån kommer vi dock att få betala en cruising-avgift för 30 dagar. Hur mycket det är vet vi inte ännu men vi har förstått att det är ganska mycket.

Vi hade förbeställt taxi från Members only taxibolag. Man blir automatiskt medlem när man har en segelbåt i området som vi har. Stanley stod där när vi var klara med tullen vid halv fem på morgonen och så körde han oss direkt till tullen i Chaguramas där båten ligger. Där fick vi visa upp alternatorn igen och våra papper som visar att vår båt ligger på en marina. När det var klart fick vi skjuts till PEAK Yacht Services. Det var fortfarande för tidigt för att kontoret skulle vara öppet så vi fick vänta ett tag innan vi kom in i det rum som vi bokat, samt nycklarna till båten som de har haft på kontoret när vi var borta. Vi bodde i hotellet första natten men nu har vi plockat undan i båten så nu har vi flyttat in igen.

m__MG_5699

I väntan på att kontoret och restaurangen ska öppna.

 

m_IMG_5708

På väg in till hotellrummet.

Det var spännande och lite oroligt att träffa Serendipity igen. Det är otroligt fuktigt här, och varmt förstås, så vi var oroliga för både mögel och insektsangrepp. Ingetdera hittade vi. Båten är torr och fin och utan någon obehaglig lukt trots att det stått i värmen och fukten i 7 månader. Vi har haft en avfuktare som har gått hela tiden i båten vilket gjort det torr. En man som heter Lincon har tittat till båten en gång i månaden och har vid ett tillfälle lagt ut insektsmedel, vilket verkar ha varit effektivt. Vi lämnade en hel del torrvaror och kryddor när vi åkte och de är helt intakta. Vi kommer bara att behöva köpa färsk mat, resten har vi.

m_IMG_5718

Avfuktaren har gjort jobbet. Nu ställer vi undan den för ett tag.

Det regnar oavbrutet. Inte lite regn heller utan det formligen öser ner för att stundtals minska i intensitet och sen drar det igång igen. Lokalbefolkningen säger att det regnar ovanligt mycket och länge. Det borde vara på upphällningen nu. Januari anses inte ingå i regnsäsongen. ”Normalt” slutar regnet ett par veckor innan jul men vädret är inte att känna igen säger de som bor här. Förra året var det samma sak i Martinique. Där regnade det också betydligt längre än vad de var vana vid. Dessutom blåste det mycket för flera år i rad. Det går nog att konstatera att klimatförändringarna har stor påverkan i Västindien både gällande regn, vind och orkaner.

m_IMG_5720

Det regnar oavbrutet, nästan.

Trinidad ligger utanför orkanbältet och har inte haft en större orkan på 40 år enligt vår taxichaufför Stanley. Det är också anledningen till att vi tog upp vår båt så långt söderut. Det är vi glada för med tanke på de tre stora orkanerna som dragit fram i Västindien i år. Dominica, det fattiga landet med en helt enastående natur har blivit hårt träffat och mycket är förstört. Även BVI och St: Martin har träffats av orkanerna och Barbuda som var en helt fantastiskt vacker ö är helt förstörd. Förutom den förstörelse som skett av hus och infrastrukturen har också turismen som de flesta öar lever av påverkats markant. Trinidad är opåverkad av det och kanske får de mer båtar hit som vill övervintra orkansäsongen nästa år.

Vi kommer att stanna på land över nyår. Det är helg och då går det inte att få något gjort. Det gör att vi inte behöver stressa utan kan jobba tidigt på morgonen och ta det lugnt mitt på dagen och jobba lite mer på kvällen. Om det går för regnet ska vi göra några utflykter medan vi väntar på att få ner båten i vattnet.

Alternatorn måste komma på plats, den är större än vår förra så det blir lite arbete med att få dit den. Vi har också problem med ett batteri. En cell i ett av batterierna vill inte återhämta sig så det får nog bli ett nytt batteri. Problemet här är att de flesta säljer amerikanska batterier och de har en annan dimension än de europiska som vår batterilåda är byggd efter. Vi lyckades hitta ett batteri i Martinique när vi var tvungna att byta förbrukningsbatteriet. Vi började leta i St:Martin men lyckades inte förrän vi kommit ända till Martinique. Nu får vi försöka på någon båtaffär här. De är relativt välsorterade och väldigt hjälpsamma och vi har sett ett som verkar passa.

Vi jobbar på och försöker få allt på plats tills varvets personal kommer tillbaka efter nyår. Då hoppas vi att Serendipity kan få komma tillbaka till havet och vi kan äntligen segla vidare mot Tobago.

Summa summarum

Nu har vi varit hemma i Sverige i några veckor. Både David och jag har börjat jobba igen och tjejerna har fullt upp med att träffa kompisar. Det är många som frågar vad som varit bäst under vårt seglingsår. Vi har väldigt svårt att svara på den frågan. Det är många saker som har varit bra, roligt, intressant, spännande, fascinerande eller bara härligt. Här kommer därför någon slags summering av mig (Ulla), det är inte nödvändigtvis så att alla andra på Serendipity håller med mig.

Det som gjort mest intryck är ändå alla fantastiska naturupplevelser. Känslan när ett trettiotal delfiner simmar i bogvatten och leker runt båten för första gången är obeskrivbar. Vårt första riktiga besök av delfiner var längs Irländska sjön, ett fem timmar långt besök.

IMG_4114

Delfinerna visar upp sig.

Marelden som lyser upp båtens sidor när man forsar fram vid nattseglingar är också fantastisk och ingenting som man slutar förundras över. Natthimlen har varit magisk vissa nätter. Ibland har delfiner besökt oss under natten och då ser de ut som patronus som hoppar genom marelden som i sin tur glittrar ikapp med stjärnorna. Sköldpaddor är en annan favorit som vi sett så många gånger. Flytande på Atlanten med flera hundra sjömil till land låg otroligt många sköldpaddor och guppade vid ytan. I Karibien var det många möten med sköldpaddor under vattnet när vi snorklade. Ibland simmade de förbi båten riktigt nära.

IMG_3873 (2)

Sköldpadda på väg mot Kap Verde.

m__MG_3967 (2)

På St. Barths simmade denna sköldpadda förbi.

Vi har snorklat mycket och sett mängder med fisk och koraller. Vi kan dock konstatera att det finns många döda korallområden. Vi var i BVI för åtta år sedan och där är skillnaden stor, på de få åren. Mindre fisk och hajar och mer gråvita döda koraller.

Det går inte att prata om djur utan att ta upp fåglarna. Bästa minnet är från Nordsjön, 100 sjömil ut från land. Under ett nattpass med ca 15 m/s och höga vågor från olika håll dök plötsligt en stormfågel upp och flög runt båten. Den stannade kvar under hela mitt nattpass och höll mig sällskap. De är helt underbara, så fantastiska flygare. Annars har vi mest haft havssulor runt oss som passat på att kalasa på alla flygfiskar som vår båt skrämmer upp i luften. Kolibris och andra vackra fåglar har vi sett runt om i Karibien. I Trinidad såg vi också vilda papegojor.

_MG_9829

Havsulor

m_IMG_4360

Man kan heller inte glömma pelikanerna.

Ett av de bästa besluten vi gjorde var att vi valde att gå över Skottland på väg ner mot Biscaya. Vi har träffat massor av trevliga människor under vår resa men i Skottland är de ännu trevligare. Till och med yrkesfiskarna sticker ut sina gula galonrocksarmar ur styrhytten och vinkar glatt när man möts på havet. Alla hälsar på bryggorna och det är lätt att få kontakt. Vi hade dessutom tur med vädret. Det var soligt och varmt under större delen av tiden och framförallt när vi gick Caledonian kanalen. Och nästan ingen mygg. Tidvattnet var också roligt och spännande. Jag hade inte riktigt förstått hur man beräknade tidvattnet innan vi åkte men väl där var det inte alls svårt och otroligt intressant. Man kan tjäna många knop på att segla iväg vid rätt tid. Jättekul! Där vill vi alla segla igen. dessutom åt vi den bästa ”fish and chips” i Whitehill på väg in mot Inverness.

20160810_173559

20160815_190516

Typiskt trevliga Skottar

_MG_9665

På Skottska vatten. Här skildes vi åt från Pommard. Vi stannade på ett slott och åt Afternoon tea.

Färden ner längs Europas kuster hade vi nog i förväg underskattat. Det var väldigt intressant och trevligt. Förutom Skottland så var även Irland och England favoriter, framförallt hos tjejerna. I Falmouth bytte vi den stående riggen och det var intressant med tanke på just tidvattnet då man bara kunde ligga vid deras brygga under några timmar varje eftermiddag. Det gick hur som helst bra och de var proffsiga och hjälpsamma.

20160902_135012_LI

Där skulle vi gå in för att byta stående rigg, se röda pilen.

Vi har förövrigt, med få undantag, träffat duktiga mekaniker och riggare under resan. Det som vi trodde vi skulle hitta, välsorterade båtaffärer som vi har i Sverige, hittade vi inte alls. Man köper tydligen båtgrejer på annat sätt än vad vi är vana vid. I Kariben finns det två stora kedjor, Budget Marin och Island Water World, som påminner om våra båtaffärer. De är riktigt bra och personalen är hjälpsamma och tillräckligt många.

På vissa platser har vi stannat i flera veckor. Oftast har vi behövt fixa någonting. Cedeira i Spanien var en sådan plats. Här tog vi upp båten för att fixa propellern och fick så mycket hjälp av lokalbefolkningen. Det är absolut ett av de bästa ställena vi besökt. Det var också supervackert där med en fantastisk strand där också en flod mynnade ut. Vi hade inte alls tänkt gå in där men genom att vi behövde komma in i en hamn med en båtlift så blev det så i alla fall. Inget vi ångrar. Vi kände oss nästan adopterade av en grupp som alltid hängde i hamnen.

20160917_213048

Fiesta kvällen innan avfärd.

Seglingen längs atlantkusten var i huvudsak väldigt trevlig. Varje gång vi gick ut fick vi besök av delfiner och endast vid ett tillfälle hade vi dimma, vid en kust som är känd för dimma.

Portugal är en bra seglingsdestination även om man i många fall är hänvisad till marinor. Vi ankrade dock, ibland som enda båt, på flera ställen utanför marinorna. Så det går om man vill. Den största fördelen förutom kostnaden är att man kan bada när man ligger för ankar. I marinorna är det oftast inte så bra vatten även om det finns många fördelar att ligga förtöjd också. Vi gillar dock att svajankra vilket vi oftast även gör hemma i Sverige, åtminstone nu när barnen är så stora att de inte längre står i fören men håven och hinken så fort vi kommer till ett nytt ställe.

I Portugal träffade vi Looma som seglade ner längs Portugals kust samtidigt som oss. De träffade vi flera gånger. Dessa möten man har med andra seglare är så roliga och intressanta. De tipsade oss om Sintra som vi besökte en dag.

Kanarieöarna var fina och där stannade vi några veckor och träffade många som också skulle korsa atlanten. Här diskuterades det väldigt mycket om väder, rutter, matlagning, bränsle och elförsörjning vilket vi alla tycker är intressant och roligt att prata om. Många marior är också specialiserade på ”Atlantenseglare” så allt man kan behöva finns där. Om jag skulle korsa Atlanten igen så skulle jag nog utgå från Arricife på Lanzarote istället för Las Palmas. Marinan hjälper till med kontakter till vad man än vill ha gjort. Vi fick till exempel en fin reservdel tillverkad i rostfritt stål. Bra arbete och bra pris. Teneriffa ska också vara ett bra ställa att utgå från om man vill slippa trängseln i Las Palmas under ARC:en.

20161117_100401

Gammalt och nytt.

Vi var faktiskt sex månader i Karibien och seglade över 2000 sjömil i området. Av alla öar är det svårt att säga vad som var bäst men några favoriter har vi och några öar som i alla fall jag skulle kunna hoppa över. Totalt sett så seglade vi över 8 500 sjömil under året.

Spanska Virgin Islands är en favorit, Puerto Rico, St. Barths, St. Martin och Antigua är alla fantastiska ställen att besöka.

m_20170408_110343

St. Martins franska sida.

m_20170428_121508

På Antigua med Detour.

m_IMG_3647

Sjökor i Puerto Rico.

20170321_183147

Där träffade vi också Adventure of Stockholm som vi mötte första gången i Portugal.

Det som jag lärt mig är att man inte alltid ska lyssna på andra när det gäller bra och ”dåliga” öar. Man tycker olika. Många seglare hoppar över Guadeloupe och stannar bara på de södra öarna ”The Saints”. Vi var på The Saints och det var mycket pittoreskt men vi gillade Guadelope ännu bättre. En fantastiskt fin ö. Vi fick också höra lite negativa ord om St. Lucia men vi anser att det är en av de vackraste öarna och vi träffade många trevliga människor även där. Jag är i alla fall glad att vi i princip besökte alla öar längs hela den Karibiska bågen från Puerto Rico i norr till Trinidad i söder. Den enda ön som vi hoppade över var St. Vincent. Vi hoppas kunna besöka den någon annan gång.

Våra långa överfarter var Nordsjön, Biscaya, Atlanten mellan Portugal och Kanarieöarna, Kanarieöarna till Kap Verde och den stora Atlantöverfarten. Ju mer man seglar desto lugnare blir man själv och det blir roligare också. Det tar ca tre dygn innan man får riktiga sjöben så de längre överfarterna blir på så sätt lättare än de som bara är ett eller två dygn. Vår färd från Kap Verde till Martinique var både längre och tuffare än vad vi hade tänkt oss men det gick det med. När det blåser runt 20 m/s tio dagar i sträck så blir det lite jobbigt men vi var inte rädda och varje dag kom vi närmare slutmålet. Vi valde dock att byta från Barbados till Martinique eftersom vi låg lite efter i vårt planerade schema. Det är förövrigt något som vi gjort många gånger under resan. Vi planerar någonting men så ändrar vi oss och seglar någon annanstans istället. Ibland beror det på vindarna och ibland kan det bero på att man vill träffa någon annan seglare som ligger i någon vik som man från början inte tänkt besöka.

Seglarsamhället är annars väldigt roligt att delta i. Det finns så många långseglare därute. Alla med samma bekymmer och glädjeämnen. De flesta är närmare pensionen men det finns både barnfamiljer (oftast små barn) och många unga par som är ute i allehanda båtar. Vi tycker ju att vi har en stor båt men i andra vatten än de svenska så är vår båt liten.

m_20170621_140400

Aubry socialiserar med dominogänget.

Vi har haft besök fyra gånger. Våra första gäster var Ulla och Magnus som seglade med oss över Atlanten. De var med i över en månad. Sen hade vi besök av två familjer vid två olika tillfällen och slutligen var min syster och hennes kompis Sara med oss en vecka. Alla besök har varit jätteroliga. Det var stundtals trångt men det har gått bra och de skämde bort oss  med restaurangbesök, svenskt kaffe, the och choklad vilket vi var väldigt tacksamma för. Aubry och Miranda som har stått för disken under hela resan var också glada för avlösning.

_MG_2083 (2)

von Pfalers ligger i blöt.

IMG_0327

Gullbergs på besök,

m__MG_5061

Bad på Guadelope.

När det gäller ekonomin så gjorde vi av med våra pengar. Jag tror att oavsett vilken ekonomi man har så klarar man sig precis. Vi hade en hel del kostnader som vi inte räknat med samtidigt som vi räknade med att saker skulle gå sönder. Det blev dock lite mer än vad trodde i förväg. Vi åt mest på båten men gick på restaurang ibland. Vi gjorde en hel del organiserade utflykter och de var alltid värda sin kostnad. Turen upp till The Boiling lake på Dominica är en favorit. Vid de flesta turer var det också andra seglare med på gruppen. Flera av dem hade vi senare kontakt med när vi träffade dem vid ett senare tillfälle i ett annat land.

Det allra sämsta med Karibien, tycker jag, är alla boatboys som kan vara påträngande och ibland lite otrevliga om man inte vill använda sig av deras tjänster. Vi behöver ingen hjälp och de flesta har faktiskt accepterat det och åkt vidare. Vi har försökt att på ett vänligt sätt avböja deras tjänster. Ibland har vi köpt bröd och frukt och då har vi oftast betalat betydligt mer än vad det skulle kosta i land. Vid de tillfällena har vi tänkt att de försöker trots allt tjäna sitt levebröd på det sättet och vi får ju varorna levererade till båten och då kan man betala mera. Ibland mycket mera. Vid ett tillfälle betalade vi en boatboy för tjänsten att sätta fast vår lina i en boj. Det är verkligen inget vi behöver hjälp med men det var ett oroligt område och vi tror att de ändå låter båtar som använder sig av deras tjänster vara i fred på natten. En båt hade inbrott på precis den platsen två veckor senare och blev av med alla plattor och datorer som fanns i båten.

Det går inte riktigt att summera ett helt år fyllt med spännande innehåll. Vi kan konstatera att det varit superbra. Vi är glada att vi tog ett uppehåll i vardagslivet. Jag hade gärna fortsatt ett år till. Aubry och Miranda var dock glada att komma hem. De tycker att det blev för länge i Karibien och minns Europa och Kanarieöarna som mest intressant.

Vi planerar nu, vilket kan ändra sig förstås, att låta båten ligga i Karibien under två år då vi åker ner och seglar under vintern under våra vanliga semesterveckor. Efter jul i år åker David och jag ner för en månad, hoppas vi. Om ett par år planerar vi att ta hem båten antingen genom att segla hem den eller att skeppa den till Southhampton i England.

Tack alla ni som har läst vår blogg. Det hade inte blivit en så lång blogg om jag inte sett att det faktiskt var många som var inne och läste den. Tack också till alla er som kommenterat inläggen. Det har varit jättekul.

När vi åker tillbaka i vinter så kommer jag att skriva inlägg igen så bloggen kommer att leva vidare men med lägre aktivitet.

 

 

 

 

Trinidad till slut

Till slut så var vi framme i Trinidad efter en långsam segling. Vi kom iväg runt 11:00 på förmiddagen på torsdagen och seglade först österut även om Trinidad ligger rakt söderut från Grenada. Det finns några oljeplattformar mellan öarna och rekommendationen är att ligga en bit österut om dessa. Det gör man för att de pirater som tidigare har attackerat seglare har hängt på västsidan av plattformarna. Vi seglade ca 10 sjömil öster om dem mitt i natten. Det går en stark ström mellan öarna och vi hade den emot oss under hela dagen vilket minskade farten men 2-3 knop. När vi närmade oss Trinidad och gick längs med kusten hade vi den med oss istället och trots väldigt lite vind gick vi 5-6 knop.

Trinidad är väldigt seriös när det gäller tull och immigration. Det har vi läst överallt. De tar också övertidsersättning så fort det går och tullen är öppen dygnet runt. Man måste komma in mellan 8-12 eller 13-16 annars får man betala mycket extra i övertidsavgift. I Grenada träffade vi en kvinna som sa att det var 50 dollar i övertidsersättning. Vi kom fram direkt efter lunch. Regnet öste ner och vi tog en boj i ankringsområdet. När vi var klara med det hade regnet minskat något så vi tog jollen in för att klarera in. Här måste alla visa upp sig på immigrationen. Det är hittills bara Puerto Rico som har krävt det tidigare. I alla andra länder får bara kaptenen gå in till land innan klareringen är klar.

När vi kom till immigrationskontoret blev vi utskällda för att Aubry och Miranda hade för korta shorts på sig. Vakten som satt vid dörren kontrollerade att alla var propert klädda. Vi fick stanna och gör det vi skulle men hon var inte nöjd och muttrade till då och då. Här fyllde vi i hur många formulär som helst och med karbonpapper emellan. Det tog ca en timme så vi var tacksamma att det inte var någon kö. Vi betalade ingenting. Därefter gick vi till tullen. Där behövdes bara kaptenen så vi stod utanför. Tjejerna ville inte bli kommenterade igen. Nu var klockan över fyra men vi behövde ändå bara betala 8 USdollar. Det skrattades väldigt mycket på det kontoret så de var kanske på gott humör. Vi var mest förvånade och lättade över att det gick så smärtfritt.

Stormen Bret gick rakt över Trinidad. Man kan se spåren av den genom allt bråte som ligger och flyter i vattnet.

m_20170623_155259

Vi står på tullens veranda och tittar ner mot marinan där det samlats en hel del skräp.

m_20170623_155303

När vi närmade oss Trinidad flöt det också mycket stockar och kvistar i vattnet. De har följt med vattenflödet ner för berget under stormen. Chaugaramas är stället för seglare på Trinidad. Här finns all service för båtar av olika slag. Vissa säger att området är bäst i hela Karibien.

m_20170623_173550

På boj

 

m__MG_5524

Ett annorlunda sätt att förvara båtar. Båtägarna kan hämta och lämna sin båt dygnet runt 365 dagar om åter.

Om ni läst tidigare inlägg så vet ni att vi haft problem med storseglet. Det har varit svårt att rulla ut det. När vi låg på boj och vinden mojnat provade vi igen.

m__MG_5507

Seglet fastnade nedanför den andra spridaren.

 

m__MG_5515

Äntligen på däck.

Till slut lyckades vi dra ut det och när vi fått ner seglet såg vi att profilen inne i masten, där seglet rullas in, var lös. Några skruvar senare var allt som det skulle igen. Om det inte hade gått skulle vi behöva masta av för att lösa problemet men nu slapp vi det.  

Vi tyckte att vi var kloka som bestämde dag för upptag på en tisdag. Då hinner man prata med personalen innan och få kolla runt lite på anläggningen under måndagen. Vad vi inte visste var att måndagen var en helgdag. Som vanligt. De har otroligt många helgdagar i Karibien. Nu förflyttar vi oss ju hela tiden så det kanske inte är så konstigt men jag tror att de har fler helgdagar än vad vi har. Det har det också varit farsdag två gånger senaste månaden (Martinique i slutet på maj och Grenada i Juni). Ingen morsdag i sikte förutom den svenska som alla glömde bort.

De senaste dagarna har vi städat i båten. Vi har torkat alla skåp med rengöringsmedel och sen eftertorkat med en skvätt ättika eller klorex. Förhoppningsvis ska det inte växa mögel eller alger inomhus. Det är väldigt varmt och fuktigt. Vattnet i viken är smutsigt och det går inte att bada så vi svettas vid minsta ansträngning. Nätterna är okej, ibland fryser jag till och med. Även här är det otroligt hög musik som spelas. Det är tre båtar som varje kväll åker ut med passagerare och spelar väldigt högt. Två båtar går samtidigt med var sin musikanläggning. När man tittar på passagerarna så står de bara där eftersom det inte går att prata med varandra. Vi undrar varför man åker med dessa båtar men förmodligen är det roligt eftersom de går ut kväll efter kväll och har gäster. Jag har vant mig vid att sova till alla slags oljud men i natt vaknade jag vid tretiden då en av båtarna kom tillbaka, fortfarande med lika hög volym. I Karibien har man musiken väldigt nära hjärtat och det ska vara på högsta volym så det är bara att anpassa sig. När vi åkte buss häromdagen satt jag bredvid högtalaren så jag placerade min ryggsäck mot den så det blev lite mer uthärdligt. Jag var dock lite orolig att han skulle skruva upp den för att kompensera. David som satt lite bakom mig och inte såg vad jag gjorde sa senare att det var en ovanligt bra buss där musiken inte var öronbedövande.

När alla helgdagar var över fick vi till slut komma upp på land. Vi hade fått en tid när vi bokade platsen någon månad tidigare så klockan åtta på morgonen släppte vi bojen och körde in mot båtliften. Det stod fyra man på plats och tog våra linor. När vi var förtöjda hoppade vi av båten och de skötte hela upptaget. Innan de lyfte båten kontrollerade en dykare att slingorna satt på rätt plats.

m__MG_5570

Dykaren kollar att slingorna sitter rätt.

De tvättade båtbotten direkt när hon kom upp och därefter körde de iväg med henne till den plats som hon ska stå på i sex månader.

m__MG_5596

Båten är uppe på land efter nästan ett år.

 

m__MG_5654

Från liften till vagnen som ska köra henne till sin plats.

m__MG_5666

En sista tvätt där slingorna satt.

Personalen är jättebra och hjälpsamma. De är också många, så vi får hjälp så fort vi ber om något. När vi väl stod på landbacken kom det en aldrig sinande ström av män som ville utföra någon slags tjänst. De är inte från Peaks Boatyard men de utför olika tjänster för båtägarna. Vi bokade en kille som kommer att besöka båten två gånger i månaden för att se att allt ser okej ut, kolla batterierna och luftavfuktaren. Han hör av sig om det skulle vara något problem och vi kan kontakta honom om vi kommer på något som vi vill att han utför åt oss när vi sitter hemma och längtar till båten.

Innan vi kan lämna båten är det massor som ska göras och känslan är lite som när vi åkte i juli förra året. Superjobbig och intensivt. Det är så varmt att man orkar lite mindre än vad man skulle vilja. Vi har ju bott på båten ett år så det är ganska mycket att plocka och städa. Det får heller inte finnas några saker på däcket så allt ska stuvas på nya platser vilket är lättare sagt än gjort.

m_20170701_103942

Alla tampar ät tvättade och hänger på tork.

 

m_20170701_104128

Kättingarna behövde också tvättas av innan de kunde läggas ner i rengjorda luckor.

 

m_20170701_104038

Här har vi fått någon gucka som förhindrar att myror kryper upp för ”tie downs” . Det är linor som fästs i knaparna, två fram och två i aktern, och förstärker stabiliteten när båten står på land.

m_20170701_104031

Som tur är finns det en bra restaurang här på Peaks. De serverar jätteportioner så vi tar alltid doggybag men oss hem. Det räcker det till middag också, ja för alla utom David då som alltid äter rent på tallriken. Annars så är den lokala maten riktigt god. Den är väldigt smakrik utan att vara stark även om den kan vara det också. Det finns flera matstånd utanför Peaks där vi handlat frukost ett par gånger. Jättegott och billigt.

När man ska lämna båten och åka hem själv behöver man ha lite pappersarbete gjort men det har Peaks Boatyard fixat åt oss. Vi behövde bara åka till immigrationen och tullen med dem och ”checka” ut från Trinidad. Eftersom vi åker på en söndag och personalen på Peaks inte jobbar då chansade vi att klarera ut på fredagen trots att de vill att man går till immigrationen tidigast 24 timmar innan och till tullen 6 timmar innan man ska resa. Av någon anledning sa de ingenting och de var hur trevliga som helst. Denna gång hade både Aubry och Miranda klänningar på sig. Hur som helst gick det bra att klarera ut och fort gick det också. Vi har enbart läst och hört negativa kommentarer om Trinidads tull och immigration och framförallt hur dyrt det är. Förutom vakten som inte gillade korta shorts (vilket ju egentligen ingick i hennes jobb) har vi bara positiva erfarenheter och bara betalat 8 US dollar totalt. Nästa sak var att boka en taxi till flygplatsen. Vi ville boka genom Maxi Taxi members only. Medlemmar blir man direkt utan att göra något om man kommer med egen båt till Trinidad. Vi gick till turistkontoret och bokade en taxi som skulle hämta oss vid båten.

Vi jobbade in i det sista men nu har vi kommit iväg med flyg till USA som en mellanstation innan vi landar på svensk mark igen.