Curacoa

Vi blev kvar på Bonaire och i marinan en vecka. Det var mycket sociala sammankomster. Major Tom är en båt som ligger här med Anki och Sievert som vi träffade i Sverige på en oceanseglarkurs 2015. Det var jätteroligt att träffa dem igen och höra hur de har haft det. De åkte två säsonger efter oss och ska vara ute i 5 år. Vi gick ut och åt en kväll och träffades senare också på cruisers happy hour som går av stapeln varje torsdag.

20190708_195853

Härlig kväll med Onkel Tom.

20190711_184605

Happy hour

David var ute och dök med två andra båtar så det blev lite dricka och mat med dem senare på den kvällen. Då var det burgare för 10 dollar i marinan, vilket är billigt här.

IMG_1669

David dyker

Vi snorklade en del och gick runt i stan men vi tog också en guidad tur i Bonaires nationalpark. Det är torrt här och alla vattendrag ser helt uttorkade ut. Nationalparken var täckt av olika kaktusar och grus och sten. Guiden var bra så det var givande men det var bra torrt och varmt. Vi stannade och snorklade vilket var skönt men det var inte bättre snorkling här än på Klein Bonaire som vi snorklat på ett par gånger.

DCIM102GOPRO

French angelfish tittar förbi. Precis vid strandpromenaden i staden var det mycket spännande fiskar.

IMG_1855 (2)

Galet vackra ögon på en Baloonfish

IMG_1862

Christmas tree vorm

 

Efter all social samvaro och snorkling var det dags att lämna Bonaire för Curaҫoa. Det är ca 30 sjömil mellan öarna så det var en behaglig dagsetapp. Vi satte spirbommen på Genuan och seglade med god fart utan problem till Spanish water på Curaҫoa. Här kan segelbåtar ankra i 4 områden som är beskrivna i sjökortet. Vi spetsade in oss på det område som ligger närmast jollebryggan. Där låg det bland annat två andra svenska båtar. Båten Bengt som vi sett i Martinique 2017 och Hakuna Matata som seglat ner under 2019.

20190715_062236

Den svarta båten är Bengt och Hakuna matata den mindre båten i mitten. Det är de två svenska båtarna som redan låg i viken när vi kom.

Inom 24 timmar ska alla klarera in så vi åkte iväg nästa morgon för att försöka hitta den buss som vi hört ska gå från området in till Williamstad. Vi hittade den lilla fiskebrygga som vi har tillstånd att lägga till vid och samtidigt kom en annan jolle med två engelsmän som vi träffat på Bonaire. Vi seglade samtidigt som dem från Bonaire. De var en timme före oss men vi tog på dem så till Spanish Water var vi först, inte för att vi tävlar men det är alltid roligt att ta på någon som ligger före och alltid tråkigt när framförvarande segelbåt försvinner i fjärran. Richard och Caroline hade i alla fall busstidtabellen och bussen kom precis när vi gick mot stora vägen.

20190713_111002

På väg till immigrationen tillsammans med Richard och Caroline.

I Curaҫoa är det tre ställen, på tre olika platser, som varje seglare måste besöka för att klarera in. Först ut är tullen. De hade flyttat från den byggnad som visar med stora bokstäver att det är här som tullen är belägen. Istället fick vi leta oss fram till en byggnad i slutet på en väg. Det tog en evinnerlig tid. Men, de var jättetrevliga och de klarerade ut oss samtidigt som vi klarareade in då vi bara skulle stanna i 5 dagar. Ingen kostnad heller. Nästa anhalt var immigrationen. Det var lite svårare att hitta och en ganska lång promenad bort men vi hade trevligt i sällskap med den engelska besättningen. När det var klart skulle vi gå till Port Authority för att få tillstånd att ankra. Vi ville ha tillstånd för Spanish water, vilket kostade 10 dollar för flera månader, och för Santa Cruz vilket är en vik uppför kusten. Det kostar 10 dollar för 3 dagar. Nu var det lördag så det var stängt på deras kontor. För vår det skulle vi behöva gå tillbaka till immigrationen på måndag för att klarera ut då vi ville lämna Curaҫoa på tisdag, så vi tog Port Athority då och betalade de 20 dollarna. Myndigheterna åker ut och kontrollerar ankringar och vilka båtar som ligger där så det är viktigt att visa att tillstånd finns. Det är ju inte så mycket pengar att det är värt att chansa.

20190715_090112

Hos Port Athority

Williamstad är riktigt fin och mer levande än staden i Bonaire som vi upplevde lite mer turistisk. Här kommer dock kryssningsfartygen in med passagerare som myllrar ut från båten. Det kändes dock inte så trångt ändå. Det finns de vanliga klock-och guldaffärerna med även mycket annat. Det är en påtaglig spansktalande kultur här. Det är förstås väldigt nära Venezuela med stort utbyte av varor, eller det var det tidigare men nu kommer inte längre båtar in från Venezuela med till exempel grönsaker och frukt.

Vi tog bussen hem och stannade för en öl och lite wifi innan vi åkte ut till båten igen.

20190715_100400

I väntan på bussen.

20190714_122236

En öl innan hemgång med jollen. Nu tror jag att det räcker med bilder på David.

Annonser

Bonaire

Som vi berättade tidigare så kärvade vår rullfock. När riggarna tagit isär den såg de att det fattas en del i profilen. Det ska vara en innerdel som omsluter vajern. I och med detta så har vajern gröpt ur profilen så det är lätt att förstå varför det till slut var så svårt att dra in och ut seglet. Det gick att fixa men Gaimant som är specialisten hos riggarna sa att det skulle hålla ett tag till men om vi tänker segla mycket kommer vi att behöva byta ut den så småningom. Efter lite dividerande fram och tillbaka bestämde vi oss för att köpa en ny, en rund variant som de allra flesta har häromkring. Vi fick ett bra pris även om det är jättemycket pengar. Att laga den gamla skulle gå på 10 000 kronor och då skulle vi fortfarande ha ett gammalt rullsystem.

IMG_0584

Här kan ni se hur vajern gröpt ur profilen. Det vita röret ska egentligen ligga inne i profilen och skydda den.

På varvet finns det en båtaffär som på övervåningen har en andrahandsverksamhet. De säljer mot en provision. Vi tänkte att vi skulle prova på att försöka sälja vår gamla Furlex. Då kan de plocka reservdelar från den eller sälja den hel. Förhoppningsvis kan vi få tillbaka några pengar i alla fall. Det är lågsäsong men i bästa fall så finns det någon som är i behov av en reservdel eller två.

När allt var klart och vi skulle betala för ProFurlen så var Gaimant inte där utan det var ägaren som skulle ta betalt. Vi fick ett jättebra pris av Gaimant då han först sa ett lägre pris till oss som han senare fick ta tillbaka då han räknat på en för liten dimension. I och med det gav han oss en bra rabatt på det riktiga priset. Ägaren var inte jättenöjd med detta men vi fick ändå det pris som vi blivit lovade från början. Han påpekade att nu fick vi samma pris som de stora båtuthyrarna får.

På söndagen tog vi farväl av våra båtgrannar från Brasilien och USA och tuffade ut till St:Anne och ankrade upp för att bada och fixa det sista innan vi skulle ta oss västerut till Bonaire, Curaҫoa och Aruba. Det blev till slut två veckor i Martinique, eller Le Marin ska jag kanske säga då vi inte rörde oss mycket utanför seglingsområdet.

Måndagen den 1 juli satte vi segel mot ABC-öarna. Jag vet inte om Povel Ramel hade seglat i området när han skrev sin sång men den är pricksäker. Det gungade förfärligt på väg till Curaҫoa. Under hela vår vistelse i Le Marin blåste det ordentligt och det betyder att vågorna byggs upp. När vi startade seglingen var det vågor från flera håll, samt dyningarna förstås. Ibland går de ihop och blir JÄTTE-stora. Vi hade vinden akterifrån så det känns som om vågorna ska omsluta hela båten när de kommer inrullande akterifrån.

Jag blir ofta sjösjuk så innan vi åkte satte jag på ett plåster bakom örat. Efter tre dagar går sjösjukan alltid över. Det gjorde den denna gång också vilket gör seglingen lite mer njutbar även om plåstret tar bort en del av illamåendet. Eftersom vi hade en tuff start med vind och vågor seglade vi först bara på genuan. Vinden kom rakt bakifrån. När vi sen skulle dra ut storseglet så var det extremt svårt att få ut. Riggarna hade spänt profilen i masten så hårt att vi fick problem med det. Vi behöver nog också smörja lagren om sanningen ska fram. Den brasilianska båten bytte den stående riggen när vi var där. Den riggen drog de så hårt att inredningen inne i båten ändrades. De kunde inte längre stänga två av sina dörrar, det var en rejäl glipa. Vi åkte innan vi fick veta hur det gick med det. Kanske de släppte lite på riggen. Båten var en äldre Beneteau 44 med väldigt kraftiga vajrar, mer är de 12 mm som vi har. När de spände riggen gör de det efter vajermåttet och båten som är gammal kanske inte tålde det.

När vinden lugnade sig lite fick vi med lite trixande till slut ut storseglet och kunde segla ”ving-on-ving”, det vill säga spirad genua och storseglet på andra sidan med en preventor. Vi seglade fort under en period, runt 8-9 knop, men under natten minskade vinden och vi tog oss i sakta mak fram i 3-4 knop. Två av nätterna var superfina med stjärnklar himmel och marelden som blixtar kring båten. Sista dygnet blåste det upp igen och när vi skulle ta ner spirbommen fick vi besök av ett 20-tal små delfiner som simmade längs båten och flög fram vid bogvattnet. Vi kunde inte njuta så mycket då spirbommen alltid är ett äventyr att ta ner.

Efter dryga 3 dygn och 452 sjömil var vi framme i Bonaire vid gryningen. Det blåste som sagt mycket när vi närmade oss Bonaire, runt 16-17 m/s och vi var i vatten som vi inte tidigare besökt. Ön omges av djupt vatten och det är endast precis vid kustlinjen som det grundar upp vilket gör det lite mer tryggt att segla i under mörker.

20190706_112215

När det ljusblå tar slut så blir det direkt ca 2000 m djupt. Så här ser det ut kring hela ön. Grund längst in och sen tvärdjupt.

Det är inte tillåtet att ankra någonstans runt Bonaire. Det är bojar som gäller eller marina. Vi ville helst ha en boj med det är helt fullt längs raden av bojar. Som tur var kunde vi få plats i marinan men det kostar betydligt mer än en boj. Vi betalade för två nätter direkt men har ändå i tanken att vi ska kunna flytta ut till bojområdet. Tydligen är det ovanligt mycket båtar här i år. Det hänger samman med att försäkringsbolagen inte vill försäkra mot stormar om båtarna inte flyttas söderut mot 12 breddgraden. Det är ju också samma anledning till att vi är här. Alla vill ligga på boj och vissa tar till famljeskäl och annat för att få förtur men det är först kommer först får som gäller. Det har även blivit bråk kring en boj som blev ledig då två båtar ansåg att det var deras tur att ta bojen.

Vi var så trötta när vi äntligen kom fram men det var bara att promenera in till staden och klarera in. Det tar ca 25 mycket varma minuter att gå in till stan. Kralendijk är väldigt olik resten av Karibiens städer. De är ofta ganska smutsiga med gränder av förfallna hus men här är det färgglatt och relativt rent. Det finns en hel del affärer, restauranger och glassbarer. Alla pratar engelska förutom holländska och Papiamenyu så det är väldigt lätt att kommunicera med myndigheter och lokala folket.

20190705_133946

Kralendijk, stadsbild

20190705_154503

Äntligen glass.

Marinan är trevlig även om det kostar 430 kronor natten. Nu när vi inte långseglar så är det överkomligt för oss men annars skulle det ha varit jättedyrt. Bojarna kostar 110 kronor natten vilket är lite mer överkomligt för en lång vistelse. Vi planerar att stanna en vecka innan vi fortsätter till Curaҫoa.

20190707_140636

Lunch med ett lokalt Bonaireöl

20190707_150949

Väldigt effektiva stängsel.

20190706_095450

Åsnespår var man än går

Det är fin snorkling och ett riktigt dykarmecca här på Bonaire. Vattnet är kristallklart och reven ligger nära land då det blir tvärdjupt direkt en bit ut. Det är därför det är så bra dykning också. Vi har tagit jollen upp för kusten och snorklat samt kört över till Klein Bonarie som är en ö ca en halv sjömil ut som har rev runt hela ön. Det är jättefina rev på grunt vatten. Vi har sett ovanligt många stora revfiskar vilket har blivit mer ovanligt i resterande Karibien.

DCIM101GOPRO

Klart och fint vatten

DCIM102GOPRO

Koraller och svampar

IMG_1504

En stor Angelfish

IMG_1529

Green sea turtle

IMG_1540

Hawksbill sea turtle

IMG_1652

En snigel av släktet Flamingo tounge parasiterar på en mjuk korall.

 

Martinique igen

Så är vi tillbaka i Martinique igen för att se till att båten kommer till en mer orkansäker plats. Vi behöver flytta den då försäkringsbolaget inte vill försäkra en båt som ligger norr om Grenada. Denna gång har vi planerat att flytta Serendipity till ABC-öarna och lägga upp båten på Aruba.

Vår ursprungliga plan var att segla hem båten nu i vår men av olika anledningar fick vi ändra de planerna och nu ligger båten på fel plats inför orkansäsongen.

Innan vi åkte beställde vi ett ganska stort jobb som skulle vara klart när vi kom tillbaka. Vi vill ha en båge i rostfritt längst bak där vi kan sätta fast våra solceller. Vi har en stor solcell sen tidigare vilken kan ge oss 10 A/h. Det räcker till våra behov förutom frysen som kräver lite till. Det skulle vara jätteskönt om vi kunde använda frysen lite mer än vad vi gör nu så nu har vi köpt en lika stor solcell till som dessutom reflekterar underifrån så den ger ström även om solen inte når panelen.

Bågen kommer också att ha en anordning längst bak, en dävert, där vi kan hissa upp jollen på natten. Vi brukar alltid ta upp den på däck nattetid när vi ankrar. Ibland låter vi den hänga, upphissad, i ett fall på sidan av båten men i vattnet ligger den inte under natten då stölder av jollar är vanliga.

När vi kom till båten efter att ha sovit på hotell en natt såg vi förstås direkt att de inte alls hade börjat sätta fast någon båge trots att de haft 6 månader på sig. Det var rätt så dämpande då vi gärna ville komma i vatten så snart som möjligt.

20190616_183751

Utsikt från hotellrummet i Fort de France

David fick börja med att ta sig till företaget som skulle tillverka bågen. Det spelar inte så stor roll hur många ursäkter och förklaringar som de kommer med då jobbet inte är gjort. De hade börjat på ställningen, så den fanns, men det är ca 1 veckas jobb att få den på plats. Vi fick fördröja vår sjösättning så att de kunde svetsa på ställningen direkt på däck. Killen som gör själva jobbet föredrar att göra det på båten i stället för i verkstaden där alla andra också vill ha hjälp av honom. Deras system är att den som skriker högst får hjälp först då de har många jobb på gång parallellt.

20190618_121514

Ställningen innan den kommer upp på båten

20190618_121927

IMG_0535

Vi har haft båten i Trinidad under två säsonger och fått jobb gjort även där. Bland annat har bogpropellern lagats och botten har slipats, primats och målats medan vi varit hemma. De jobben var alltid klara när vi kom tillbaka. Där behövde vi inte stå bredvid och se på för att det skulle bli gjort. Det är annorlunda här och egentligen inte någon överraskning. Det står i alla guideböcker att det är riskabelt att beställa ett jobb och inte vara närvarande. Men eftersom det alltid fungerat för oss i Trinidad så var vi naiva nog att tro att det också skulle fungera i franska Martinique.

När de till slut var färdig med ställningen så kom de på lördagen för att sätta dit solcellerna, då passade de inte i ramen. Mon dieu!

Det tog två dagar till innan de var klara med hela ställningen. Nu sitter två effektiva solceller på plats, båda är nya och tar upp reflektioner från solen. Egentligen skulle vi ha en sådan och vår gamla som vi köpte för tre år sedan och provisoriskt suttit fast på hardtoppen. Nu hade de mätt båda ramarna efter de nya solcellerna så de bytte utan kostnad ut vår gamla till en ny. Förutom att solcellerna ligger på plats så har vi också en ställning för vår livflotte. Den har tidigare legat uppe på däck vilket i sanningens namn är en dålig plats om vi måste använda den. Nu är den bara att häva ner i vattnet direkt i aktern om vi skulle vara i ett sådant läge. Det blev snyggt tycker vi.

IMG_0577

Ställningen för livflotten svetsas på

En sak som vi lagt pannan i djupa veck över är att det ryker ganska mycket från avgasröret. Det är både vit och svart rök så vi trodde att det kanske var turbon som behövde repareras. På varvet ligger en Volvo Pentaverkstad så innan vi åkte hem i januari kom en mekaniker och tittade på den men ansåg att det var något fel på den. Vi fick lite bråttom när vi skulle åka hem den gången så vi lämnade avgaskroken ute för att sättas på plats när vi kom tillbaka igen. Nu när vi tittade på den så såg vi att den spruckit. Den var hel när vi åkte härifrån så det kan vara så att den expanderat när klämmorna inte varit på plats. Hur som helst så går det inte att laga så vi fick köpa en ny. Tack och lov hade de en på lager på den andra Volvo Pentaverkstaden (jo, det finns två på samma varv) 1500 kr billigare än den andra. Den var omålad så vi fick prima och måla den i rätt grön färg.

IMG_0548

Sprickan

Det är otroligt varmt för oss som är så ovana vid värmen. I båten är det ca 32 grader på natten så jag sover oftast ute i sittbrunnen. David har sovit i hängmattan några nätter men det regnar bland och han är lite känslig för vatten och måste då gå in och sova. Han har därför köpt en jättestor fläkt som blåser luft på honom så att han kan sova. I och med att de svetsar på båten har vi fått koppla ur alla batterier vilket gör att våra 12 V- och 24 V fläktar inte kan användas. Det är galet varmt utan fläkt. Nu har vi dock varit här en vecka och det är stor skillnad på hur väl vi klarar värmen. Vi går upp klockan 6 och jobbar till 8, då vi går på Boulangerie och äter frukost. Så gott med franskt vitt bröd samt pain chocolate.

20190618_163032

Mitt på dagen är vi inte så aktiva men får lite mer energi mot kvällen när vi kan jobba lite till. Vi äter middag när det blivit mörkt och sen direkt i säng (för mig, vad David gör vet jag inte för jag somnar direkt ute i sittbrunnen).

En dag när David var ute och körde jollen gick växellådan plötsligt sönder. Vi har en Johnson 2-taktare som vi fått av en kompis. Den har varit så bra under hela vår segling från Sverige men nu var det för stor lagning som behövdes så nu gav vi upp på den. En av varvsarbetarna var mycket glad när han fick den. Nu har vi efter många om och men köpt en 2-taktare 9,8 hk Tohatsu. Egentligen får européer inte köpa en 2-taktare som ska oljeblandas så det blev Davids amerikanska medborgarskap som kom väl till hands. Inte för att han hade sitt amerikanska pass med sig, det gick bra ändå. Så istället för en vit, ej stöldbegärlig, motor har vi nu en svart ny motor på jollen. Den går förstås jättefint. Vi tog en tur ut till St: Anne för att snorkla en eftermiddag när våra svetsare inte var på båten. Det var så skönt en liten försmak om vad som komma skall bara vi kommer ut ur marinan någon gång.

20190621_163345

20190621_175439

Glad shoppare

En vecka på ett varv känns lite mer än vad som är bekvämt. I och med att vi inte ligger i vattnet kan vi inte köra kylskåpet och därmed inte laga egen mat. Det blir middag ute varje kväll. De flesta kvällar har vi delat på en pizza på parkeringen vid vårt nära köpcentrum de har väldigt goda pizzor och det går att få ett glas vin till. På midsommarafton åt vi dock lite bättre på en fiskrestaurang. Det är rätt så dyrt att äta ute och maten är ganska ojämn i kvaliteten, ibland jättegod och ibland så där.

20190617_184853

God middag på parkeringen. just denna middag var inte pizza men även denna restaurang låg på samma parkering.

Lunchen är lätt, oftast lite ost och bröd samt deras ljusa öl Caribe 25 ml.

Nu ligger vi i marinan i Le Marin för att fixa Furlexen. Den har kärvat och precis innan vi avslutade vår segling i julas så fastnade seglet i basen på Furlexen och vi kunde nästan inte rulla in det. Det är en fjäder som lossnat tror vi. Riggverkstaden har lite problem med att fixa det. De jobbar precis som svetsarna, litegrann på jättemånga båtar samtidigt och alla får vänta. Här har nästa alla båtar en rund profil på sin rullfock. Det är kanske en betydligt bättre lösning än den profil som vi har.

IMG_0571

Furlexen tas ner

IMG_0575

Det är trångt om plats. Vi ligger utanpå en annan båt.

Det som är trevligt i en marina är att det är lätt att träffa trevliga människor. Just nu ligger vi utanpå en båt med ett ungt par från Brasilien och tvärs över har vi en sympatisk man från USA. Det finns ingen ström att få på den arbetsbrygga som vi ligger på. Den enda som har ström är amerikanen så vi får låna hans sladd någon timme (eller så länge vi vill) så att vi kan ladda våra batterier.

Nu när allt svetsjobb är gjort håller David på att dra kablar så att vi kan koppla in våra nya solceller. När det är klart så kommer vi att klara vår energiförbrukning utan att behöva köra motorn vilket de allra flesta gör. Det är förstås okej när vi ligger för ankar men i en marina är det så tråkigt att lyssna och lukta på någon annans motor.

Vi får väl se när vi kommer härifrån. Jag var optimistisk och trodde att vi kanske skulle kunna segla till ABC-öarna på torsdag men det ser ut som om det blir lördag istället, om allt fungerar som det ska.

 

Mot Martinique

Seglingen till Marigot bay på St: Lucia var inte vår bästa segling. Det blåste mellan 14 och 17 m/s men det var vågorna som var problemet. Vi väntade ut vädret i Prickley bay några dagar men det är förstås alltid så att vågorna och dyningarna ligger kvar en tid efter hårda vindar. Vi hoppades kunna segla för halvvind men det blev mer bidevind vilket gör seglingen mer ansträngande på vår båt. För att kunna segla överhuvudtaget fick vi dessutom gå lite mer västerut än vad vi egentligen ville vilket medförde att den sista biten fick vi vända österut mot St: Lucia, för motor mot vinden. Vid det laget hade sjön lagt sig så det var inte alltför obekvämt. Vi hade storseglet upp för lite stabilitet och dyningarna stoppade inte upp båten som de gjorde dygnet innan. Det tog ca 1,5 dygn att segla från sydspetsen på Grenada till Marigot Bay på St: Lucia.

När vi gick in i den smala passagen till Marigot var det mörkt. Det finns rev på båda sidor om inloppet och lite grundområden på väg in till den lagun som vi ville till. Det var dessutom riktigt mycket båtar. Nu var det nyårsdagen så de flesta båtar låg förmodligen kvar sen nyårsnatten. När vi kom in i lagunen möttes vi av en man som erbjöd en boj till oss. Här är det bojar som gäller så vi fick hjälp av honom att sätta fast båten i bojen. Helst ville vi ligga på Marinans bojar eftersom då ingår hotellets pool i avgiften. De hade dock inga lediga bojar när vi kom trots att de hade flera lediga när vi pratade med dem på telefonen en timme tidigare. På morgonen dagen efter åkte flera båtar så vi flyttade oss snabbt till den boj som ligger närmast marinakontoret. Vid den bojen når deras wifi ut, viket vi vet sen tidigare besök. Det är väldigt jobbigt för tjejerna att vara utan wifi mer än en dag i taget, näst intill omöjligt att inte få chatta med sina kompisar dagligen. Jag och David tycker mer att det är ganska skönt.

20190103_152806

Inne i lagunen på boj

I och med att vi seglade under nyårsnatten och först den 2 januari fick möjlighet att läsa nyheterna missade vi att Alfrida drog fram i Sverige. De varningar som SMHI gick ut med gick oss helt förbi så vi var lite oförberedda på stormen. Det känns inte så bra att inte vara hemma när det blev så pass stora påfrestningar i det område som vi bor i. Det har varit strömlöst under lång tid. Det går dock inte att göra så mycket åt det när vi är här.

Marigot är ett av våra favoritställen. Det är ett Mecca för seglare som vill vältra sig i sötvatten. Om båten ligger på boj eller i marinan så ingår hotellets faciliteter. En båt i marian kan också få roomservice om det finns önskemål om det. Hit kommer också flertalet superyatchs. Det är ett så kallat Hurricane hole och flera båtägare lämnar sina båtar för längre perioder då lagunen anses vara säker för orkaner och stormar. Alla båtar ligger i vattnet så hur de ser ut efter några månader utan att ha rört sig är skulle ju vara lite intressant att se.

20190103_131026

Hotellets faciliteter är inte helt fel

20190103_132638

20190103_132706

20190104_080237

I den lugna lagunen passar David på att fixa vindexen som inte fungerat hittills. Den hade bara kommit i kläm mellan ett fall.

Marigot bay har ett rev precis utanför inloppet. En dag åkte vi ut med jollen och snorklade.

DCIM101GOPRO

DCIM101GOPRO

DCIM101GOPRO

Ett fint exemplar av den förhatliga Lion fish. Den är en införd art som tar över stora områden om den inte tas bort.

Efter tre nätter och två heldagar i Marigot seglade vi vidare mot St: Anne på Martinique. Det är en segling på ca 30 sjömil. Nu blåste det ca 12-14 m/s men det var en helt annan segling än sist. Vågorna var moderata och dyningarna var långa och mjuka vilket gör att båten bara glider fram utan att stoppas upp. Vi kunde segla halvvind hela vägen vilket är vår favoritsegelsättning.

20190104_110134

Går det att ha det bättre?

20190104_103802

Jodå, det här är bästa platsen!

När vi närmade oss St: Anne möttes vi som vanligt av en skog av master. Ankringsområdet är gigantiskt och det finns mycket plats. Det kan egentligen inte bli fullt. Vi vill dock ligga relativt nära byn då vi måste åka in med jollen. De har stängt av ett ganska stort område närmast stranden där ingen ankring är tillåten så även om det går att hitta en plats nära avspärrningen är det en bra bit in. Vi ankrade en bit ut, vi skulle ha kunnat gå lite närmare såg vi senare men när vi ankrat och ligger bra brukar vi sällan flytta oss.

20190105_071132

St: Annes ankringsplats efter trettondagen. Nu är det glesare med båtar.

Vi har vari i St: Anne otaliga gånger men alltid bara för att bada och snorkla för att sedan åka in i Le Marin igen. Byn är ganska trevlig med kyrkan och ett stort torg där människor samlas på kvällarna.

20190105_163735

Julpaketen hänger i träden.

Det finns flera restauranger och butiker. Vårt intresse ligger mest i matbutikerna och bagerierna. Att komma till de franska öarna och få tag i gott bröd och ost till rimliga priser är härligt. Deras bakverk är inte heller att förglömma. Vi brukar äta bröd ost till frukost och lunch så ofta vi kan. På de engelska öarna är det inte möjligt på samma sätt.

20190106_075831

Frukost

20190106_075853

Förmiddagsfika

För att komma till le Marin som ligger en bit bort tog vi bussen istället för båten. Vi har åkt buss på alla öar utom Martinique då vi alltid flyttat båten fram och tillbaka mellan Le Marin och St: Anne otaliga gånger. De har dock fina vägar och välordnade transporter. Det är en vacker ö och roligt att se lite inland också. Bussystemet är lika bra här som på de andra öarna men nu är det helt andra priser, mer som hemma i Sverige.

I Le Marin är det livligt som vanligt. Lite extra på grund av julledigheterna. Vi strosade runt lite och påmindes om hur det var när vi var här sist. Le Marin har alltid varit ett favoritställe för oss så det var roligt att få komma tillbaka hit. Jag tycker kanske att vi var lite överdrivna där men det berodde nog främst på maten och alla godsaker som vi suktat efter då vi under längre perioder seglar runt bland öar som inte kunna erbjuda godsaker på samma nivå.

20190105_144802

Jorden anropar!

Tidigt på morgonen åkte Aubry och Miranda hem igen. De ska börja skolan och katten längtar efter sällskap. Vi har ytterligare en vecka kvar här på Martinique för att förbereda båten på land. Nu kommer hon att få vänta ytterligare några månader på land innan vi kommer tillbaka till henne i juni.

Tobago till Grenada

På tisdagen 6 dagar efter att vi kom till Trinidad fick båten komma ner i vattnet igen. De skulle komma med vagnen klockan 14:00 för att hämta båten och de kom också på utsatt tid. Fem i två knackade de på skrovet och ville att vi skulle klättra ner så att de kunde förbereda flytten till vagnen. Som vanligt behövde vi inte göra annat än att titta på.

Peaks låter alla som ska lyfta eller lägga i båten hos den att ligga vid deras brygga i 5 nätter utan kostnad. Vi backade in till bryggan efter att slingorna tagits bort från båten och vi hunnit kolla att allt såg bra ut. Det är lite mer socialt att ligga vid en brygga, det gör vi sällan men det är lika trevligt varje gång. Aubry och Miranda kom senare på kvällen vilket också var lättare för dem att komma ombord. Jag följde med Peaks buss för att hämta dem på flygplatsen. Det är så praktiskt med deras nya service. Jag frågade Gregory om han hade någon tur till köpcentrumet dagen efter då vi behövde handla lite och ta ut pengar. Han sa att det skulle gå bra att köra oss dit och det gjorde han också. Det var bara jag och tjejerna så han följde med oss och handlade.

20181217_195014

Bästa nymodigheten på Praks.

Under tiden som båten stått på land lagade en firma på Peaks vår bogpropeller. När vi skulle betala, ca 14 000 kronor, så ville de ha det i kontanter. De tog inte kontokort då de ansåg att det fanns risk att de blir lurade. David frågade om de kunde tänka sig en banköverföring och det kunde de. Det ville dock inte vår svenska bank. De vill inte ha den sortens affärer med Trinidad så det var heller ingen lösning. Av den anledningen fick jag åka till köpcentrumet för att ta ut pengarna. Då var det rätt så tryggt att åka med Gregory och slippa ta en minibuss från gatan för att komma tillbaka. Trinidad anses som ett oroligt land men det är inte så uppenbart varför det är det när man vistas i de områden som vi varit i. Människorna är väldigt trevliga, artiga och korrekta. Vi får också tänka lite på hur vi klär oss. Hur lång kjolen är och om shortsen är för korta.

Efter två nätter släppte vi förtöjningen och seglade över till Tobago. Eller seglade gjorde vi inte, det blev motor hela vägen med vinden rakt emot. Det var dock inte så stora vågor som sist så det var ganska behagligt trots motorgång. Denna gång ankrade vi vid Crown Point och tog en taxi in till Scarborough för att klarera in. Trots att Tobago och Trinidad är samma land måste vi klarera in även i Tobago. De vill veta precis var vi är hela tiden. När vi kom fram så hade immigrationen precis stängt. Det fanns ett telefonnummer att ringa så David ringde och tjänstemannen berättade att han skulle vara tillbaka om en timme. Under tiden gick David till tullen och sen fick han vänta tills immigrationsmannen kom tillbaka. Tjejerna och jag satte oss i en park och åt glass. När vi gick tillbaka till immigrationen var de precis färdiga och vi hälsade på honom och pratade en stund. Han sa att vi egentligen inte hade behövt komma in denna gång men att vi måste göra det när vi skulle lämna Tobago. Typiskt tänkte vi.

20181223_161153

Äntligen, första badet.

20181223_161227

David seglar på egen hand.

Efter några dagar av bad och snorkling var vi rätt så nöjda och sugna på att segla vidare. Nu var det jul och lite osäkert hur immigrationen och tullen skulle vara öppna. David ringde upp för att fråga om öppettiderna. Samma tjänsteman som vi träffade några dagar tidigare svarade och vi bestämd att alla skulle komma in på förmiddagen på julafton. Vi ville segla iväg på julaftonskvällen för en nattsegling till Grenada. På kvällen dagen innan ringer tjänstemannen från immigrationen och ber David att komma in tidigt på morgonen istället. Han hade blivit kallad till ett annat ställe så den tid vi tidigare bestämt fungerade inte längre. I och med förändringen behövde vi inte längre komma med. Han sa att eftersom han träffat oss tidigare så visste han att papperen stämde. Skönt tyckte vi.

Innan vi åkte till Trinidad första gången hörde vi så mycket negativt om både immigration och tull. Tjänstemännen beskrevs som tjuriga och processen skulle både vara komplicerad och dyr. Vi håller inte med om något av det. De har alltid varit trevliga och vi har knappt betalt något alls vare sig till tull eller immigration under de två år som vi haft båten i landet. Nu när vi lämnade landet betalade vi 50 TT vilket är ca 70 SEK.

När vi i skymningen skulle dra upp ankaret fastnade ankarspelet i något. Det visade sig vara en hemmagjord drake som trasslat in sig i kättingen. Den hade långa remsor gjorda av ett sönderrivet lakan. Det tog en bra stund innan vi var fria från den. Vi lämnade Store bay ca 18:30 med 73 sjömil framför oss. Kvällen var klar och fin och efter några timmar kom en nästan fullmåne upp och lyste starkt. Det blev aldrig riktigt mörkt. Vi började med ett rev i storseglet och hela genuan. Det blåste mellan 9 och 16 m/s under hela seglingen. Det låg oftast kring 11 m/s vilket är riktigt bra för vår båt. Farten var till och börja med mellan 7 och 9 knop så vi drog in lite av genuan så vi inte skulle komma fram för fort, det vill säga innan det ljusnat. Aubry och jag hade vakten mellan 22:00 till 02:00. Det var en riktigt fin segling med lagom stora dyningar och fin mångata. Det blåste upp vid femtiden på morgonen så David och Miranda fick dra in hela genuan. Trots att vi gick för enbart revad stor seglade runt 6 knop.

När solen gick upp på juldagsmorgonen gick vi in i Prickley bay på Grenada. Här ligger det många, många båtar, både för ankar och på boj. Vi hittade en lucka bland båtarna där vi släppte ankaret och nu ligger vi fint här. Det är ca 30 meter från där vi låg förra gången vi var här. Då höll ankaret för en tropisk storm så det är en bra botten för vårt Rockna-ankare.

20181225_111203

På plats i Prickley bay på Grenada

20181227_091859

Jollebryggan

I Prickley bay är det socialt. Det finns mycket att göra överhuvudtaget men cruisers arrangerar också en hel del aktiviteter. Varje morgon 7:30 är det cruisers net. Då börjar nätansvarig att läsa upp väderleksrapporten. Efter vädret så blir det bland annat aktiviteter och då kan det vara fester eller utflykter som det går att följa med på. När det är klart så kommer vissa företag eller enskilda personer och erbjuder service till cruisers. Bland annat så arrangeras bussar till shoppingcenter och båtaffärer på andra delar av ön, främst till huvudorten St: Georges. Vi har inte följt med på några shoppingturer då det är så lätt att ta sig med buss in till staden. Vi går en bit från jollebryggan och där kommer det minibussar som praktiskt taget drar in en i bussen. Det kostar ca 7 kronor per person att åka med bussarna. Väldigt praktiskt och billigt. Ibland får man åka en extra sväng dit någon av passagerarna ska gå av men för det mesta åker de direkt och det går fort. Jag och tjejerna åkte in till marknaden i lördags för att köpa lite frukt och göra ett besök på vårt favoritcafé. Det är ett kombinerat chokladkaffe och muséum. Jättetrevligt och mycket gott.

20181229_094042

I väntan på en kokosnöt

 

20181229_111742

Chokladcafè

David var hemma och bytte kökskran. Den har läckt ett bra tag men nu när vi skulle åka iväg så formligen sprutade det ut vatten så vi har endast kunna använda oss av fotpumpen och inte den stora kranen. Den gamla var en Mattsonkran från nittiotalet.

20181230_110719

Ny fin tät kran

På eftermiddagen åkte vi till norra delen av ön och deltog i en hash. Det är ett spring-gå arrangemang som genomförs varje lördag på olika platser på ön. Detta var den 1066:e haschen. Eftersom det var i norr så var det väldigt kuperat. Vi åkte i en minibuss tillsammans med 6 andra seglare. Det tog ca 1 timme att köra upp dit på vindlande vägar. Här finns inga serpentinvägar, de går bara rakt upp. De har ingen snö så jag antar att det fungerar.

20181229_133236.jpg

Innan avfärd och i väntan på Shademan som körde oss.

20181229_151503

På plats på Hashen

20181229_155830

Det var jättebrant och högst upp stod en ko.

IMG_0112

Det växte kakoträd längs vägen.

IMG_0157

Varje hash avslutas med att förstagångare blir nedsprutande av öl.

När vi nästan var klar med vandringen så slog jag mig i huvudet av en nedhängande gren. Det var inget stort sår men det blödde ordentligt. Nu har jag repat mig men det var inge rolig avslutning på en annars trevlig hash.

Vi planerade att hyra en bil här på Grenada men eftersom det är jultid så var det svårt att få tag i någon. Det finns en liten affär här på marinan och han rekommenderade en taxichaufför som kunde ta oss dit vi ville och samtidigt få guidning. Vi bokade in honom klockan 8 på morgonen och han visade sig vara en riktigt bra guide både i fråga om var vi åkte men också för att han var så kunnig inom botanik.

Här växter allt. De har en stor produktion av muskotnöt. Tidigare var de näst störst i världen men nu är de på 6:e plats. Muskotnöten är inplanterad i landet under mitten på nittonhundratalet. Överallt växer detta träd och just nu är de översållade med muskotfrukter. När de är mogna öppnar de sig och lantbrukarna skördar dem. Allt används. Det yttre köttiga skalet blir marmelad eller sylt. Ett inre trådigt skikt går att använda i matlagning. Och kärnan används till mat och bak. Kärnan är omslutet av ett hårt skal som krossas för att hitta kärna. De använder de i trädgårdarna som vi använder grus eller täckmaterial. Hemma är muskotnöten väldigt hård, här är den lite mjukare om den är färsk. Vi var på en muskotproducentfabrik. Dit kommer alla enskilda lantbrukare och säljer sina nötter. I fabriken sorterar och krossar de muskotnötterna och skickar de bästa på export till många olika länder. Säckarna sys ihop för hand av några män. Genom att lägga muskotnötterna i vattenbad sorteras kvaliteten. De som sjunker är av god kvalitet och de som flyter av sämre. De sämre används i kosmetikaindustrin. Jag är väldigt fascinerad av hela muskotindustrin. Kanske för att de är så snygga när de spricker upp.

20181228_105004

Exportsäckarna

20181228_105207

Här sorteras muskotnötterna efter storlek.

Vi var också på en chokladfabrik. Tidigare så skickade Grenade sina cocabönor till andra länder så att de tillverkade själva chokladen. Nu gör det de själva. Det finns flera chokladproducenter. Vi åkte till ett relativt nytt chokladmärke, endast 4 år, men som till 80 % bedrivs av odlarna själva. Byggnaderna hade tidigare varit ett romdestilleri och miljön var bedårande vackert. Det luktade också fantastiskt av alla växter i området.

20181228_113734

Kakaobönor på tork.

Vi hann med ett vattenfall och en vulkanisk sjö också innan vi åkte tillbaka till båten. Trötta, eller helt slut faktiskt. Vi repade oss dock snabbt och åt middag på bryggeriet en kilometer bort tillsammans med ett engelskt par som vi träffade i Trinidad tidigare. Det var också Mirandas födelsedag så hon fick både grillade revben och glass (med portersmak).

20181228_131934

En Monaapa har hittat Miranda.

20181228_132033

Där satt den.

För två år sen, när i var här på vår långsegling, fick Aubry och Miranda ett provdyk i julklapp. De tog aldrig ut det när vi var här då men nu bestämde de sig för att prova på att dyka. Först fick de se en film och därefter prova att andas i regulatorn. När de var bekväma med det åkte de ut till ett undervattenreservat där det finns en skulpturpark 5-7 meter under havsytan. Båda var glada och nöjda när de kom tillbaka. Vi gick och köpte skor under tiden.

20181227_124544

Först en film..

20181227_133948

sen våtdräkt..

20181227_135443

dags att prova utrustningen..

20181227_141127

Sen iväg med båten.

Nu sitter vi och väntar på bättre väder. Det har blåst ordentligt ett par dagar men ska lugna sig till i morgon. Vi planerar nu att sticka tidigt på morgonen så att vi kommer fram innan det blir mörkt. Förhoppningsvis till St: Vincent men annars så går vi in där det passar. När det har blåst mycket, och med nordliga dyningar, så kan den höga sjön vara kvar ett bra tag. Idag blir en lugn dag efter alla aktiviteter. Det är verkligen lätt att fastna här men Aubry och Miranda flyger hem den 7 januari från Martinique så vi har en viss tidspress på oss.

Det blev viss lite långt denna gång.

 

Trinidad igen

Då är vi tillbaka på Peaks i Chaguaramas, Trinidad. Äntligen! Det är nästan ett år sen sist och vi är naturligtvis sugna på att sätta segel igen. Vi har nu haft båten på Peaks i två år och är väldigt nöjda med varvet. Nytt för i år är att de skaffat en buss som kör lite olika turer till köpcentrum eller marknader som vi som ligger här kan utnyttja utan kostnad. Vi blev också hämtade på flygplatsen när vi kom hit vid 23:00 tiden förra veckan.

Det är juletider och många från Trinidad åker till USA och shoppar inför julen. Planet var helt fullt från Ft Lauderdale och alla hade så enormt mycket bagage med sig. Vi fick så i kö i ca 1 timme innan vi kommit igenom passkontrollen, därefter var det en ny kö vid bagageutlämningen då de flesta fick scanna sitt bagage. Vi hade endast handbagage denna gång så vi kunde slinka igenom i en annan kö där en person tittade på oss och passet (igen) och frågade om innehållet i väskan. Efter det var vi äntligen klara och Gregory stod och väntade på oss, tack och lov. De är vana att det tar tid så han var helt införstådd med att vi kom ut ca 1,5 efter att planet landat. Hela proceduren var helt okej men vi var trötta och därför blir det lite jobbigare än vad det borde vara.

Det är så varmt i Trinidad, och fuktigt, så vi brukar boka ett par nätter på hotellet de första och sista dagarna när vi jobbar med att få båten i sjön eller vid upptag. Vakten hade våra rumsnycklar så det var bara att kasta sig i säng när vi blev avsläppta utanför byggnaden.

20181213_112450

Utsikt från hotellrummet

I år har vi inte haft besök av myror på båten som vi hade förra året. Då var det små små genomskinliga myror som tog långa promenader på däck och i några av skåpen. De försvann efter en vecka på sjön men nu har vi som sagt inga myror alls i båten i år.

Det är alltid en viss spänning med att få se hur båten har klarat sig sen sist. I år är det ett batteri som är helt dött så vi är lite ledsna över det förstås. Vi har 4 batterier till 24 V systemet. Det är aldrig bra att byta ut endast ett batteri då ett äldre och kanske sämre batteri kan ladda ur det nya batteriet. Två av de som är kopplade ihop är heller inte på topp men vi har bestämt oss för att köra med två helt friska batterier och två ”så där batterier” eftersom vi endast ska vara ute en månad. Vi kommer inte att köra watermakern så vi har bestämt oss för att det ska fungera med lite mindre ström än vi brukar. Startbatteriet mår bra samt 12 V systemet.

När vi lämnade Trinidad i februari beställde vi några jobb. Det ena var att laga bogpropellern som slutade fungera sist. När de tog upp den såg den förfärlig ut och vi trodde nog att den var död men de har fixat till den och satt in den och nu fungerar den igen. På något sätt har saltvatten kunnat komma in i utrymmet som annars är helt stängt. För att komma åt den behövde de ta bort toastolen så nu väntar vi bara på att de ska komma och sätta tillbaka den. Vi har bokat iläggning på tisdagsmorgonen så det är bara en dag kvar att jobba på men de har sagt att de ska göra det så vi hoppas att de håller sitt ord.

20181216_134220

Rengjord och fixad bogpropeller på plats.

20181217_104850

Allt på plats. Motorn ligger under toastolen.

Hela botten på båten är slipad, ”primad” och bottenmålad. Så slät som hon är nu har hon inte varit under den tid vi har ägt henne. Det kommer också att bli klart imorgon.

20181217_100811

De måste flytta på blocken för att kunna skifta läge på stöttorna så att det går att prima och måla även där.

20181217_102541

Stöttorna är flyttade så att de kan göra det sista jobbet. Har ni sett så slät hon är?

Det sista jobbet som vi beställt, eller beställt, David blev övertalad, är lite lackarbete i sittbrunnen. Det behövdes verkligen men det är ytterligare saker som ska bli klart och lite mer pengar förstås. Vi skulle behöva göra ännu mer men det finns inte tid till det den här gången.

20181216_151520

Lite snyggare.

Vi brukar tvätta, torka hela båten när vi lämnar den sen avslutar vi med att tvätta med svag ättikslösning. Nu har vi torkat av hela båtens insida och börjar bli klar för att bo in oss. I natt sov vi vår första natt på båten, fortfarande på land. En bit bort var det ett riktigt party. De spelade så otroligt hög musik. Jag vaknade vid tvåtiden på natten av musiken och hoppades att den skulle sluta någon gång. Det gjorde den förstås men inte förrän klockan 8:00 på morgonen. Båten vibrerade av basen. Det är svårt att föreställa sig hur de spelar sin musik innan en gjort ett besök i Karibien. Det är extremt högt och det pågår länge. Det är faktiskt ett av de mer svårsmälta inslagen i den här delen av världen.

Peaks hade ett party för oss långseglare (vi är väl mest turistseglare numera) på söndag kväll. De bjöd på musik förstås och lite grillad mat, hamburgare och fisk. Jag gjorde en Coleslow och någon annan hade gjort en god sallad till. Det var också fri öl och andra lite starkare drycker. Kul var det hur som helst och vi träffade de flesta som var med på den shoppingrundan som arrangerades dagen innan. Bland annat träffade vi ett par som precis avslutat sin 10 år långa världsomsegling. De ska nu försöka sälja båten och hitta på något annat. De har kvar sommarstället i Kanada där de kommer ifrån. Hur som helst så pratade de så gott om Columbia så vi är lite sugna på det nu. Inte i år förstås men någon gång i framtiden.

20181216_193341

Party på Peaks, för oss seglare. PS en helt annan musik.

20181216_214136

De dansade så kraftigt att de knappt fastnade på bild.

Vi var lite slöa på dagen innan festen trots att det inte var stekande hett just den dagen. Det får vi betala nu när vi har massor att göra och det är så varmt så varmt. Hemma tänker vi att vi ska göra det och det och det och att det inte är några problem att hinna med. Det är dock så varmt att vi inte orkar göra ens hälften av arbetet på en dag, som vi kan hemma en vanlig sommardag.

t

Paus med Soursop och en annan okänd (för oss) frukt som inte var god samt bananer.

Imorgon ska vi lägga båten i sjön. Då hoppas vi att allt fungerar. Våra barn kommer också imorgon kväll och sen bär det förhoppningsvis av till Tobago

 

Allt har ett slut

Nu har vi rundat Tobago och korsat vårt första spår i Scarborough. Vi hade en fin men långsam segling tillbaka till Store bay där vi planerat att träffa Marie och Sven. Vi skulle egentligen vara på plats vi tvåtiden men droppade ankaret vid fem istället. Precis på samma plats som förra gången.

Marie och Sven ska vara på Tobago i flera veckor men deras första dagar och våra sista tillbringade vi tillsammans. Bland annat så kunde vi bevittna en förlovning, eller i alla fall sekunderna efter.

m__MG_6079

Sven och Marie, lite senare på dagen. Helt nyförlovade.

För att hinna med lite trevlig segling följde de med oss när vi seglade tillbaka till Trinidad. Det är ca 55 sjömil kortaste vägen från Store bay till Scotland bay på Trinidad. Nu kunde vi inte riktigt hålla den kursen utan fick segla lite mer sydligt vilket innebar ett slag ut igen. Det var en fin dag med svag vind och rimliga vågor från väst, nordväst.

På eftermiddagen fick vi besök av delfiner. Inte sedan Europa har vi haft besök av delfiner som stannat så länge som dessa ca 30 djur gjorde. De vill gärna dyka och simma i fören så de följer oss en stund sen simmar de bakom oss för att komma tillbaka igen för att leka i bogvattnet. De flesta delfiner har kännetecken på sitt skinn och man se att de kommer simmande om och om igen. De stannade nog en hel timme denna gång vilket var roligt när Marie och Sven var med. Många bilder blev det.

m__MG_6253

Var är delfinerna?

m_IMG_6120

Äntligen har vi haft besök av dem igen.

m_IMG_6191 (2)

En del gillar att hoppa. Just denna delfin hoppade hur många gånger som helst.

m_IMG_6163

En timme går verkligen fort när delfiner är på besök.

Vi hade siktet inställt på Scotland bay igen. Den fina viken med mangrove, mareld och vrålapor. När man seglar till Chaugaramas kommer man nära Venezuela vilket inte är så trevlig på grund av de oroligheter som råder där. På grund av det seglade vi nära Trinidads norra kust innan vi kunde gå söderut och in i Scotland bay. När vi väl kom fram var det mörkt men eftersom vi varit där förut var det oproblematiskt att ankra. Vi var ensamma i viken förutom de båda tyska segelbåtarna som fortfarande låg ankrade in mot mangroven och till synes utan besättning.

Det var inte lika mycket mareld som förra gången men Sven lyckades i alla fall få in några när han spolade på toaletten på natten. Om man inte tänder lampan på kvällen när man går på toa så lyser toalettstolen upp av lysande grön mareld.

På morgonen satte vrålaporna igång. Även deras rop var lite svagare än förra gången då flera grupper av apor vrålade mot/till varandra. Nu var det främst en (1) grupp apor som vi hörde. När jag gick upp vid sjutiden låg redan Marie och Sven på däck och lyssnade.

m__MG_6258

Marie och Sven lyssnar på vrålapor.

Denna gång såg vi också gamar som svävade ovanför oss som stora svarta skuggor.

m__MG_6267

Först trodde vi att det var någon slags örn..

m__MG_6274 (3)

..sen såg vi att det var gamar.

m__MG_6296

Serendipity för ankar i Scotland bay.

m__MG_6291

Utedass…

m__MG_6293

…med rörmokeriet klart.

Efter frukost tog vi en tur på land innan det var det dags att segla vidare in mot Chaugaramas för att klarera in. Egentligen klarerar man inte in på riktigt eftersom Tobago och Trinidad är samma land. De vill mest veta var vi är så det betyder att vi måste gå till immigrationen på båda öarna. De är alltid vänliga och trots att de har ett strikt regelverk tycks de ändå göra lite hur som helst. Det är olika varje gång och vi har gjort ”fel” ett antal gånger då olika tjänstemän säger olika saker. Ännu har vi inte haft några problem vare sig hos immigrationen eller customs trots att det finna otaliga (skräck)historier om Trinidads inklarering bland långseglare.

m__MG_6315

Oljeplattform

m__MG_6322

En annan plattform inne på service.

Marie och Sven mönstrade av och tog bussen in mot Port of Spain för att ta flyget tillbaka till Tobago. Det är billigt att flyga mellan öarna och lättare än färjan som ofta har problem. Den var till exempel inställt två dagar nu på grund av hög sjö.

Vi tog upp båten på land efter helgen och har fixat men den i fyra hektiska dagar. Det är nästan som om vi skulle behöva lite semester. Nu är båten ren och fin och faktiskt i lite bättre skick än när vi lämnade den sist. Vi har nu hunnit få bort saker som vi inte använder och packat tre stora väskor med saker som vi inte fick med sist. Vattenskylningssystemen är genomkörda med färskvatten istället för saltvatten. Det gäller motorn, kyl, frys och airkondition. Vi har också fått våra mattor tvättade. Vi har mattor på durken i alla hytter och salongen. Vår bogpropeller började krångla i slutet på vår resa förra året. Nu har vi beställt reparation av den tills vi kommer tillbaka. En ny bimini ska också komma på plats samt en dävert i aktern för våra solceller och jollelyft.

m_20180131_085202

Doubles, bästa frukosten. Bröd med currykikärtsöra.

m_20180201_080030

Många stannar och äter frukost på väg till jobbet. Det kostar ca 6,5 kronor styck. En är lite för lite men två är för mycket.

En eftermiddag tog vi ”ledigt” och åkte på en utflykt till ett fågelreservat. Den stora attraktionen är Scarlett Ibis men vi såg även en mangrovehackspett och en svar hök, förutom snövit Ibis och Blåhäger samt en obestämd orm. De röda Ibisarna var nästan overkliga. De såg ut som stora blommor på håll då vi aldrig sett så röda fåglar förut. De får sin speciella färg från en krabba som lever i mangroveträsket. 

m_IMG_6448

Osannolikt röda Ibisfåglar. Det sitter en vit Ibis i nedre delen av bilden.

m_IMG_6455

På väg in för natten.

m_IMG_6466

De vita sitter inne i mangroven och de röda på de yttre grenarna. Den röda färgen gör att de inte syns i mörkret medans de vita måste gömma sig.

Efter 4 arbetsamma dagar flög vi från Port of Spain i Trinidad till New York och bytte plan där. I NY fick vi ta ut våra väskor för att checka in dem igen för resan till Sverige. I Port of Spain vägde våra väskor 15 respektive 20 kilo. I NY vägde de 19 respektive 22 kilo. Tjänstemannen ville att vi skulle betala övervikt med 15 dollar per kilo eller en extra väska för 65 dollar. Vi resonerade med honom om att det var stor skillnad på vågen mot i Trinidad men han såg förstås bara på sin våg. David bad då om att få väga väskorna på nästa incheckningsvåg och då vägde våra väskor under 20 kilo igen så det blev ingen övervikt till slut. Vi skulle egentligen betala för 2 kg övervikt på handbagaget men nu var han så trött på oss att han såg mellan fingrarna och lät oss gå utan att betala.

Till slut så kom vi hem till Sverige igen efter en ganska bekväm resa då flygplanet var endast fyllt till hälften. Vi fick var sin grupp om tre platser vilket gjorde att vi kunde sova lite. Nu är vi hemma i kalla Sverige och båda längtar vi redan tillbaka till vår fina Serendipity.

m_20180203_132933

Vi har is vid vår brygga så vår granne Bengt tog traktorn så vi slapp bära väskorna tvärs över ön där vi bor.

m_20180203_133637

Det gillar vi.

 

m_20180205_171907

Isläggning på väg hem från jobbet.

 

 

 

 

 

Ännu en dag…

Vi seglade de 5 sjömilen till Charlotteville. Det vill säga 10 sjömil eftersom vi fick gå norrut och sen slå in mot ön då det inte går att segla direkt. Här låg det 9 segelbåtar när vi kom in i viken som är stor och skyddad. Det råder ett stilla lugn trots att det finns många seglare och semesterfirare här.  Av de 10 segelbåtarna är 3 svenska. Förutom oss är det två mindre segelbåtar som båda korsat Atlanten under denna säsong. Lars och Marie på båten Anemone har vi umgåtts med ett par kvällar. De har en HR 31:a och ska vidare norrut till Grenada och sen vidare upp längs de karibiska öarna innan de seglar hem igen.

m__MG_5970

Marie och Lars på besök.

I Charlotteville har vi mest snorklat och gått omkring i den lilla staden. Snorklingen är riktigt bra här då dyningarna inte virvlar upp sand som minskar sikten. Vi har sett massor av fina fiskar och korallerna är också riktigt färggranna och artrika. Det simmar oändligt många maneter närmast land och även om just denna art är ofarlig så känns det inte så bra när de kommer nära ansikte och ben.

m_GOPR1776 (2)

En av alla maneter som man fick försöka att inte krocka med.

Vi har ankrat på 16 meters djup utanför Pirates bay som har en fin strand. Vi ligger sällan på en strand och solar och badar. Kan vi bada från båten så föredrar vi det och det bästa av allt är när man kan snorkla iväg från båten utan att behöva åka någonstans först. De flesta stränderna är ganska långa men smala och slutar i regnskog mot land. Har man tur kan man se olika fågelarter och andra djur förutom alla växter. Mandel är till exempel en växt som man nästan alltid hittar vid stränderna.

m_GOPR1531

Stranden som vi ankrat nära.

m_GOPR1498

En av havets invånare.

 

m_GOPR1749

En lobster tittar ut.

 

m_GOPR1507 (2)

Vår favorit.

En morgon gick vi ut med en fiskare i hans fiskebåt och trollade fisk. De som fiskar här har långa bambuspön med ca 200 m lina ute. Fyra linor per båt. När allt är på plats kör de fram och tillbaka i ca 3 timmar och hoppas på att det nappar. Vi fick en gulfenad tonfisk på ca 2 kilo och en mindre fisk, också någon slags tonfisk, på knappa kilot. Det var intressant att se hur de gör och man förstår verkligen att det är ett arbetsamt jobb. Vågorna är lika stora för dem som för oss men deras båtar betydligt mindre.

Vi stannade 4 nätter i Charlotteville. Det var lite svårt att slita sig då det var en så fin ankringsplats och staden var trevlig med slingande vägar och en överdådig växtlighet.

När vi väl bestämt oss för att åka vidare drog vi upp ankaret tidigt på morgonen för att gå igen sundet på norrsidan som är ganska ruffligt. I sjökortet kan man se att strömmarna kan vara starka, upp mot 3-4 knop samt att det kan vara vågor från olika håll. Som vanligt började det regna och blåsa när vi tuffat ut från viken. Det blåste runt 15 m/s och strömmen var emot. I sundet där man får passa sig för en sunken rock vad dock havet helt lugnt. När vi kom förbi passagen möttes vi av atlantvågorna. Det finns ingen landmassa mellan nordkusten på Tobago och Afrika.

m_IMG_5982

På väg runt norra hörnet.

Vi hade siktet inställt på Ance Bateau, en liten vik strax efter att ha rundat nordsidan. Där ligger ett fint hotell med en härlig strand. viken är liten och det skulle kanske kunna ligga tre segelbåtar där. Vi var ensamma förstås, som vanligt. Här finns förutom hotellet en dykfirma och glass bottom boats.

Vattnet är klarare än på den karibiska sidan och området är känd för sina fina dykområden. David bokade in en förmiddagsdykning för nästa dag och så tog vi en kaffe i restaurangen. Där kom två britter fram och presenterade sig och undrade om det var vi som hade den fina HR båten i viken. Det var Ted och Judith som bodde på hotellet. De seglade ofta i en HR i England då deras kompis hade en HR37:a. På kvällen bjöd vi över dem på en drink i båten och hade en väldigt trevlig pratstund.

m_IMG_5996

Dagen därpå åkte Ted och Judith tillbaka till England.

Ted och Judith tipsade oss om ett ställe med kolibri på promenadavstånd från hotellet. Vi traskade iväg på en ljuvlig promenadsträcka ner till Spryside. Där åt vi lunch och frågade servitrisen om hur vi skulle ta oss till kolibristället. Det råkade vara så att han som driver stället var och hämtade mat på restaurangen så vi fick skjuts av honom. På restaurangen träffade vi ett svenskt par som vi pratat med tidigare och tipsade dem om kolibristället. De åkte efter med sin bil när vi åkte med ägaren till hans hem. De skjutsade oss sedan hem till vår vik.

Kolibrihuset är beläget precis vid skogen och de har matat fåglarna med sockerlösning i 5-6 år. När vi var där var det kanske 200 fåglar där. En solig dag sa han att det kan vara 400 fåglar där samtidigt. Tobago har sex kolibriarter och vi såg alla sex. Det var fåglar överallt och de svischade förbi oss helt orädda trots att det är vilda fåglar.

Dagen därpå var det dags för Davids dyktur på förmiddagen och på eftermiddagen tog vi en guidad tur till Little Tobago, en ö tvärs över viken. På Little Tobago finns det flera spännande sjöfåglar, framförallt Red-billed tropicbird, en helt underbart fin fågel. Guiden var kunnig och promenaden upp på toppen på ön var precis lagom. Vi såg också Motmot. En ganska stor fågel med blåskimrande rygg och en liten extra fjäderstruktur längst ut på stjärten. På vägen tillbaka fick vi snorkla på två olika ställen. En sköldpadda simmade länge vid min sida innan den försvann i djupet.

m_IMG_6050 (2)

Red-billed tropicbird i luften.

m__MG_6035

Motmot.

 

m__MG_6019

Det fanns även fruit bats på ön.

Efter två nätter var det dags att lämna den fina viken och segla tillbaka till Store bay. Där har vi planerat att träffa ett par kompisar hemifrån.

Semester

Efter en härlig segling kom vi fram till Store bay. Det är bara ca 8-10 sjömil dit beroende på hur man seglar kring reven så det gick rätt fort. I viken går en 30 000 V kabel in till Tobago som man helst vill missa. När vi lagt ner vårt ankare tyckte vi nog att vi låg för nära kabeln (som inte är märkt) så vi ankrade om lite längre bort. Det låg en svensk båt, Tango, i viken och de gjorde ett kvickt stopp hos oss, så vi fick lite info direkt om var man kan lägga jollen och var tvättinrättningen ligger.

m_IMG_5811

Båtar ankrade vid revet

Tobago är inte en ö som har många cruisers. Det ser man också på den infrastruktur som finns kring kusterna. På alla de andra karibiska öarna finns det ofta en jollebrygga eller åtminstone någon brygga att lägga till vid. I Tobago får man lägga upp jollen på stranden vilket kan vara ett spännande inslag i vardagen. Dyningarna går in mot stränderna och det blir större eller mindre vågbrytningar mot stranden. Vi har nu lärt oss att passa in vågorna, vänta om de är stora och skynda på om det ser slackt ut. Det är lätt att bli helt dränkt. Tango berättade att de vid ett tillfälle fick vänta i tre dagar innan de kunde gå iland på grund av stora dyningar mot land. 

Det finns heller inga marinor för att lägga upp båten eller ens tanka eller fylla på vatten. I Tobago är tidvattnet en del av problemet med bryggor. Norrut märker man knappt av det. Här är det nästan en meter vilket gör att om man ligger vid en brygga fastnar jollen lätt under den och kommer man inte tillbaka innan vattnet kommer igen så sitter jollen fast. Det var det som hände i Scarborough när vår åra gick böjdes. Där var det en fiskare som tryckte ut båten innan det var för sent.

I Store bay finns det mesta som man kan behöva och det är ett trevligt område. Här samlas också turisterna. Det är fina stränder och flygplatsen ligger på gångavstånd. Vi bjöd in Tango på en drink dagen efter vi kom. Då kom vi in i vårt ”gamla” seglarliv igen och fick möjlighet att höra hur de seglat och haft det samt byta erfarenheter över all utrustning som går sönder. Lite senare kom även en tysk man över för en drink. Tango gick vid tiotiden, en eftermiddagsdrink blir oftast en hel kväll.

Vi tänker segla medsols runt hela Tobago. Då kommer vi att ha vind, vågor och strömmen emot oss på den Karibiska sidan men med oss på Atlantsidan. Efter två nätter i Store bay gick vi vidare mot Buccoo. Det regnade och var allmänt blåsigt så vi försökte vänta ut vädret men till slut lessnade vi på det och drog upp ankaret ändå. När vi kom ut utanför reven så blåste det ordentligt och dyningarna var ganska korta och jobbiga eftersom vi gick emot dem. Nu skulle vi inte så långt så efter två timmar var vi ankrade i Buccoo där det gungade ordentligt.

m_IMG_5823

Buccoo från havet

m_IMG_5815

Buccoo rev

Här var vi i söndags på Sunday school men nu var det betydligt lugnare. Vi tittade in i en butik som drivs av en finsk kvinna som bott är i 25 år. Det regnade rejält så Tiina som hon heter skjutsade oss till mataffären en kilometer upp för vägen. På vägen tillbaka tog vi skydd i ett litet hak som visade sig vara ett jättefint ställe med bra wifi. Hit har vi återkommit vid flera tillfällen. Bland annat så har vi ätit lunch där, god och billig lokal mat. Nu kunde vi Skypa med barnen som är hemma. Wifi är en annan uppfinning som man inte hittar så lätt i Tobago även om det förstås finns lite här och där. För att posta ett blogginlägg behövs det ganska bra uppkoppling för att få med bilderna trots att de är förminskade.

m_20180111_145254

Ett mysigt ställe med både Kollibri och fladdermöss

I Buccoo rullade det så mycket på natten att det var svårt att sova. Båten ställde sig med långsidan mot dyningarna så det gungade nästa lika mycket som när vi var ute på Atlanten. Vi seglade därför upp för kusten några sjömil till Plymouth. Här var det lite bättre skydd men fortfarande rulligt så vi lade ut ett akterankare också, en så kallad Bahamasankring. Nu placerade vi båten så dyningarna kom in i aktern istället vilket minskade rullandet.

Plymouth är en liten sömning by med en fin strand. Vi tog jollen in till stranden och klarade oss ganska bra men blev helt dyblöta när vi behövde korsa en flodmynning för att ta oss vidare in mot byn. David behövde få tag i sin bror på grund av en familjehändelse och vi tänkte äta lunch ute. Vi hittade ingen wifi i Plymouth och det var ingen restaurang som såg lockande ut så vi bestämde oss för att ta oss till Buccoo istället.

m_20180111_170355

Turtle beach med Serendipity långt där borta

m_IMG_5844 (3)

Pelikaner underhåller

m_IMG_5849 (2)

Här vilar de mellan arbetspassen

m_IMG_5884 (2)

De är superhärliga

Här går det inga bussar utan man stoppar en bil som har ett registreringsnummer som börjar med H. Just denna dag var det ett kryssningsfartyg inne och de åker till Plymouth för att se på resterna av ett fort så det fanns inga bilar att få tag i. Till slut fick vi en privatperson att köra oss till Buccoo för ca 35 kronor, vilket är alldeles för mycket men ändå inte.

Vi åkte till vårt stamställe där vi åt lokal mat och David kunde kontakta sin bror. När vi åkte tillbaka fick vi tag i en riktigt bil och då kostade det ca 13 kronor.

Dagen efter ringde Lance. Vi hade försökt bjuda dem på middag ett par dagar tidigare men då var han upptagen. Nu fanns det tid till det så vi bestämde oss för att ses på kvällen. Han hämtade upp oss vid stranden för vidare färd till Buccoo, igen, där det finns en italiensk restaurang som Barbara ville gå på. Barbara kom med egen bil då hon skulle vidare efter middagen. Det var en trevlig kväll med ganska god mat och mycket gott vin.

20180112_212514

Middag med Lance och Barbara

Nästa månad är det karneval i Trinidad. Där spelar flera Steel band. Innan dess är det en tävling om vilka band som ska få vara med i den stora tävlingen i Trinidad. På Tobago finns det ca 18 Steel band och överallt hör man hur de tränar. I Buccoo finns det ett band och när vi ätit gick vi och lyssnade på dem. De tränar varje kväll från början av november fram till slutet av januari. Vi var där kring 10 på kvällen och oftast håller de på till efter midnatt. Det lät bra tyckte vi, även om de tränar vissa stycken om och om igen. Därefter åkte vi till det band som Barbara spelar i. De var också igång med träningen och hon gick till sin plats medan vi stod och lyssnade en stund innan Lance skjutsade oss tillbaka till stranden där vår jolle låg. Den 23 januari är domare från Trinidad på Tobago för att lyssna på banden och bedöma om de får åka till Trinidad under karnevalen.

20180112_214653

Steel band i Buccoo

20180112_220931

Barbaras band

På morgonen dagen efter planerade vi att segla vidare mot Castara. Nu visade sig det att det inte var så lätt att få upp ankaret i aktern. Det satt som berg och vi fick trixa lite för att få loss det. Sanden är ganska grov men det är också sediment från floden som kommer ut en bit bort så ankaret satt som i betong. Det tog en bra stund innan vi var loss i aktern. Ankaret i fören gick bättre då båten kunde ”gunga” upp det. Till Castara är det ca 6 sjömil, fortfarande mot strömmen som kan vara upp till 4 knop, vinden och vågorna. Vi hade inte mer än en halv knops ström mot oss så det gick ganska bra. Castara är en superfin liten by med fin strand och flera restauranger och hus som ligger inbäddade i den kuperade terrängen. Här är vattnet lite bättre också och det fösta stället vi kunnat snorkla på. Nu har även hängmattan kommit fram och sitter i fören och gungar. Vi har varit ensam segelbåt på de flesta ställen hittills men här låg det en dansk båt med 8 ungdomar. Sen ligger det en samling fiskebåtar också men det gör det i alla vikar. Vi ankrade mitt i fiskeflottan och turligt nog var det var ingen som tyckte att vi störde deras arbete.

m__MG_5914

Castara, vi var två segelbåtar inne i viken, en svensk och en dansk

m__MG_5916

Husen ligger inbäddade i grönskan

m_GOPR1311

Det var bra snorkling i Castara, här en filefish

m_GOPR1373 (2)

En Muräna

m_GOPR1332 (2)

En Thrunkfish

I två nätter låg vi i Castara. På söndagen ringde Lance igen och sa att han kommer och hämtar oss vid fyratiden. Det var inget vi planerat men han tog med oss på Harvest igen. Denna gång var det i Parlatuvier, en liten fiskeby mot Karibiska havet. Huset som vi först besökte var Lance brorsdotter. Där stannade vi ganska länge och åt och drack som man gör på Harvest. Hennes hus låg högt över havet med slingrande vägar. Lance bror var också där och han tog med oss på ytterligare besök i ett hus ännu högre upp i bergen. Nu var det mörkt ute och man fick se sig för hur man satte fötterna när vi klättrade upp för sluttningen till huset. Här blev det mest prat och öl.

m_20180114_175159(0)

Harvest i Partulavier

Efter Castara fortsatte vi mot Englishmans bay för en natt och därefter gick vi mot Parlatuvier men där var det så gungigt av dyningarna och fullt med fiskebåtar på bojar att vi gick ut igen. Det blev en natt i Bloody bay istället. På kartan ser viken inte så skyddad ut men väl inne, så långt man kan gå, var det en lugn och fin vik. Här rodde vi runt viken och hittade en liten strömfåra som vi gick in i. Regnskogen omslöt oss direkt vid stranden. Efter en lugn natt i Bloody bay seglade vi iväg till Charlottenville, ca 5 sjömil längre österut. Här kommer vi att stanna några nätter innan vi går över till Atlantsidan av Tobago.

m__MG_5946

Englishmans bay

m_GOPR1412

Regnskog i Bloody bay

m_GOPR1383

På väg upp för strömfåran

 

 

Tobago

På utsatt dag men inte utsatt tid kom Serendipity ner i havet i igen direkt efter nyårshelgen. Vi skulle egentligen kommit i vattnet klockan två men det blev klockan halv fyra istället. De hade en bokning på en servicebåt till oljeriggarna som ligger strax utanför som skulle upp på land, men den var några timmar försenad vilket betydde att vi fick vänta lite längre. I Karibien råder ”Carribien time” det vill säga det blir lite när det blir, men inte på PEAKS. Här betyder normalt klockan två, klockan två. Nu gick ingen nöd på oss. Solen har återvänt och allt regnande har upphört. När vi till slut låg tryggt vid en boj i viken var det dags att försöka få igång lilla motorn till jollen. Det gick inte. David som oftast är outtröttlig gav till slut upp. Vi fick ro in till PEAKS för en kvällsdusch.

m_20180102_164713

Serendipity på väg mot havet

m_20180102_165706

De har ett superbra bussystem här, precis som på många andra karibiska öar. Minibussar med 10-12 platser kör olika sträckor, utan tidtabell, men man behöver inte vänta länge om det inte är i rusningstrafik då alla är fulla. Det kostar 6 TT dollar att åka in till den stora mataffären. 1 TT dollar är ca 1,24 kronor.

Vi har ätit frukost på restaurangen på PEAK varje dag men nu bestämde vi oss för att äta i köpcentret vid mataffären istället. De har väldigt goda frukostvanor. Den indiska matens influenser har gjort Trinidads mat betydligt godare än vad man kan få i resten av Karibien. Det allra godaste är ”Doubles” ett sorts bröd med kurrydoftande kikärtsröra. Oftast brukar det stå matvagnar utanför vår marina och sälja dem men under helgerna har de tagit ledigt så vi får vänta tills vi kommer tillbaka igen.

m_20180103_084534

Frukost i köpcentret bredvid mataffären. Bröd med okra och ägg samt ett med fisk.

Vi handlade och tog oss hem igen med fulla kassar. Nu behövde vi klarera ut för att gå till Tobago. Trots att det är samma land måste man gå till tull och immigration när man lämnar Trinidad för att gå till Tobago och vice versa.

m_20180103_110144

Bussen på väg hem igen. Som tur var med lite folk då vi hade 4 stora matkassar med oss.

Vi kom iväg vid femtiden och gick upp till Scotland bay ungefär fem sjömil västerut. Där stannade vi över natten för att slippa alla ljud från Chugaramas som är en aktiv hamn. Scotland bay är en djup och ganska smal vik där man omges av berg på tre sidor. Det är också djupt vatten så man måste gå långt in för att kunna ankra. På sjökortet står det att det är både fiske och ankringsförbud men det verkar inte vara något som någon bryr sig om. Längst in i viken låg två tyska båtar med linor in till land. Vi lade oss så långt in som det gick utan att vara för nära dem. Här var det ca 9 meters djup och lerbotten. Det växer mangrove längs strandkanterna så vattnet ser ut som en svensk brunvattensjö. Vattnet kring Trinidad har inte den turkosa färg som man annars förknippar Karibien med. Vi badade i alla fall och det var så skönt att äntligen få lite svalka. På kvällen när det mörknat såg vi eldflugor i mangrovebuskarna. Härligast av allt var att nu kunde vi se mareld igen. När vi var i Spanish Vigin Islands sa de att de hade mest mareld i världen. I Scotland bay var det inte långt efter. Det lyste kraftigt när man drog båtshaken i vattnet fram och tillbaka.

m_IMG_5748

Scotland bay

Tidigt på morgonen vaknade vi av ovanliga ljud. Det var fortfarande lite mörk ute och ljuden som ekade i viken var vrålapor som ropade från olika delar av bergssluttningarna. Det var häftigt att lyssna på. Vi såg dem inte alls. De höll på en god stund sen slutade det plötsligt. Vid lunchtid startade det igen men då endast från en plats och mycket kort.

Vi hade inte tid att sätta upp seglen i Chugaramas så vi gjorde det nu i viken där det var näst intill vindstilla. Det blev inget jobb med utombordaren för vi ville komma iväg närmare mot Tobago. Att segla från Trinidad till Tobago är att ta sig mot vinden, mot strömmen och mot vågorna. Ingen trevlig resa med andra ord. Det blir 75 sjömil för motor och väldigt guppigt. För att göra det lite mer uthärdligt så stannade vi i Maracas bay ca 25 sjömil från Chugaramas. För att ta sig från Chugaramas går man längs Trinidads norra kust hela vägen ut och sen upp mot Tobago då man förhoppningsvis kan segla. Passadvinden är östlig och dyningarna är nord-östliga så den nordliga kusten är rätt så utsatt. Det gungar en hel del när man ligger för ankar oavsett var man gå in. När dyningarna är nordliga kan man inte ligga säkert i någon av vikarna. När vi kom fram till Maracas bay låg där endast en katamaran. De var på väg till Grenada och skulle gå vid tiotiden på kvällen för en nattsegling. Vi lade oss tidigt och gick upp vid tretiden på morgonen för att dra nytta av att vinden mojnar på nätterna här. Då slipper vi i alla fall att kämpa mot vinden även om vågor och strömmen fortfarande går emot.

m__MG_5772

På väg till Maracas bay

Vi kom iväg vid fyratiden och kämpade oss fram sjömil för sjömil. Det var egentligen inte så hemskt men motorn fick gå varm och jag blev sjösjuk. Det tog ett tag innan jag bestämde mig för att ta ett sjösjukepiller men eftersom vi har några Marzine-tabletter kvar så tog jag ett och gick och lade mig. Marzine är ett norskt sjösjukepiller som är det allra bästa att ta. Det går till och med att ta det efter att man blivit sjösjuk vilket andra tabletter inte biter lika bra på. David väckte mig när vi var längst österut på Trinidads nordkust. Då hissade vi seglen och kunde segla hela vägen, ca 20 sjömil, till Scarborough på Tobago.

Scarborough är Tobagos största stad och här finns tull och immigrationen. Så fort man kommer in med segelbåt ska man ta sig dit, båda två. Vad vi visste var att man kan ankra utanför staden inom ett visst område. När vi kom dit var det dock fullt med bojar i området och nästan ingen plats för ankring. Vi snirklade runt ett tag innan kustbevakningen som hade en båt på kajen ropade på oss och meddelade att vi kunde ta en viss boj och förtöja vid den.

m_IMG_5794

Scarborough efter regn

David gick in ensam till tull och immigration. Vi hade inte riktigt koll på alla papper men de hade överseende med både det och det faktum att jag borde ha varit med. Än en gång kom alla skräckhistorier över Trinidad och Tobagos tull och immigrationspersonal på skam.

Det var ganska sent när David kom tillbaka så vi stannade en natt i Scarborough. Under vår motvindsresa mot Tobago gick det åt en hel del diesel. Vi bestämde oss för att försöka skaffa lite. Här finns det inga sjömackar utan man får forsla dieseln från bensinstationen till båten med hjälp av dunkar. Vi rodde in till en fiskebrygga där det var en del aktivitet. Här frågade vi en man om han visste hur vi lättast skulle kunna fylla vår tank. Det slutade med att han, Lance heter han, körde oss till en affär som sålde dunkar, sen till bensinstationen och sen tillbaka till hamnen där vi transporterade dunkarna till båten. När vi var klara med det bestämde vi att träffa honom igen under eftermiddagen. Vi strosade runt i staden och försökte hitta wifi så vi kunde svara på några mail men det enda stället var i färjeterminalen. Inte ens KFC hade wifi här. Vi lyckade få iväg några mail och åt därefter lunch på en restaurang med lokal mat.

Vi har också köpt en billig telefon som vi kan ringa lokalsamtal med. Bland annat så ringde vi Lance som bjöd med oss hem till honom och hans fru Barbara. Han skulle bara göra en grej först. Det tog en stund men vi roade oss med att titta på när han flyttade sin båt och lade ner en bojsten för att hålla ut båten från bryggan. Här är tidvattnet markant. Det märker man inte så mycket av i de norra delarna av Karibien. Vår jolle åkte idag under bryggan och ena åran blev skadad. Den andra lagade vi Grenada förra året, nu är det dags för den andra.

m_20180106_145126

Lance vid hans båt

 

m_20180106_145142

Rastamannen som gjorde allt jobb

Vi åkte upp till Lances hus som ligger på en höjd över Scarborough. Där träffade vi hans fru  Barbara som är tysk och har bott här i 27 år. Hon var lika trevlig som Lance och berättade om livet på Tobago. Hon jobbar fortfarande, Lance är en pensionerad polis. Vi fick med oss lite grönsaker från deras trädgård, mangold, okra samt matbananer.

Hans mamma fyllde 93 år den dagen så när han skulle skjutsa oss tillbaka blev det ett stop hos födelsedagsbarnet. Där fick vi god mat och en trevlig pratstund. Hon bar sin ålder med värdighet. Inte ens i behov av läsglasögon och hon höll ändå på med hantverk i olika former. Vi kände oss lite malplacerade men de verkade tycka att det var helt normalt att bjuda in obekanta människor så vi släppte det.

När vi blev avsläppta vid hamnen igen bjöd han med oss på ”harvest” dagen efter. Det är en tradition som pågår varje söndag året om där olika byar anordnar fest olika månader. Nu var det i Lance födelseby ett par mil uppför kusten som stod för festandet. Man går från hus till hus och äter och dricker. Vi ville förstås uppleva det, så vi tackade ja. Därför stannade vi kvar i Scarborough ännu en gungig natt.

Lance ringde dagen efter och vi bestämde att han skulle hämta oss vid ett-halvtvåtiden för ”harvest”. Nu kom både han i sin pick-up och Barbara i sin bil så jag åkte med henne, och David med Lance, uppför krokiga och ibland väldigt gropiga vägar. Första stoppet var hos Lance kusin där vi fick god mat och dryck. Hon bjöd på olika rotfrukter och brödfrukt samt kött. När vi ätit färdigt gick vi vidare till nästa ställe som jag tror var en kompis och inte någon släkting. Där åt vi inget utan drack bara öl. Tredje stället var en stor tillställning med mycket mat och dryck. Där provade vi Iguana. Det var så där, ungefär som kyckling i köttet men väldigt mycket skinn då jag fick en svansbit. Inget som man behöver prova två gånger.

m_20180107_144857

Första stoppet hos Lance kusin

 

m_20180107_152435

På väg till nästa ställe

 

m_20180107_155822

Här blev det bara dricka

 

m_20180107_161906

På väg till det tredje stället

 

m_20180107_164516

Daschia och Iguana

 

m_20180107_170538

David och Barbara

Nu var klockan runt sextiden och vi åkte hem till Barbara och Lance för att vila en stund innan nästa event.

20180107_191931

Hemma hos Lance och Barbara i det hus de själva byggt

Varje söndag är det Sunday school i byn Buccoo. Det är en gatufest med mycket musik, dans och mat. Ungefär som jump-up-gatufesterna i resten av Karibien. Här var det markant många vita personer. Det såg vi inga av under harvest tidigare på dagen. Sunday school är helt klart en turistmagnet. Vi stannade en stund men det var inte så mycket folk och det hände inte mycket så vi var tillbaka på båten vid midnatt.

Natten var lugn och det gungade inte alls men på morgonen vaknade jag av att båten rullade från den ena sidan till den andra. Jag tittade ut och såg ännu ett kryssningsfartyg som kommit in under morgonen. De har sina motorer på hela dagarna och skapar virvlar runt oss mycket mindre båtar. Tobago har också flera besök av kryssningsfartygen nu när andra öars som påverkats orkanerna i höstas inte kan ta emot alla fartyg. Efter en del fix och frukost seglade vi ut från Scarborough mot sydspetsen på ön för att ankra upp i Store bay.

 

m_20180107_133036

Jag, Serendipity och Costa Magica