Trinidad till slut

Till slut så var vi framme i Trinidad efter en långsam segling. Vi kom iväg runt 11:00 på förmiddagen på torsdagen och seglade först österut även om Trinidad ligger rakt söderut från Grenada. Det finns några oljeplattformar mellan öarna och rekommendationen är att ligga en bit österut om dessa. Det gör man för att de pirater som tidigare har attackerat seglare har hängt på västsidan av plattformarna. Vi seglade ca 10 sjömil öster om dem mitt i natten. Det går en stark ström mellan öarna och vi hade den emot oss under hela dagen vilket minskade farten men 2-3 knop. När vi närmade oss Trinidad och gick längs med kusten hade vi den med oss istället och trots väldigt lite vind gick vi 5-6 knop.

Trinidad är väldigt seriös när det gäller tull och immigration. Det har vi läst överallt. De tar också övertidsersättning så fort det går och tullen är öppen dygnet runt. Man måste komma in mellan 8-12 eller 13-16 annars får man betala mycket extra i övertidsavgift. I Grenada träffade vi en kvinna som sa att det var 50 dollar i övertidsersättning. Vi kom fram direkt efter lunch. Regnet öste ner och vi tog en boj i ankringsområdet. När vi var klara med det hade regnet minskat något så vi tog jollen in för att klarera in. Här måste alla visa upp sig på immigrationen. Det är hittills bara Puerto Rico som har krävt det tidigare. I alla andra länder får bara kaptenen gå in till land innan klareringen är klar.

När vi kom till immigrationskontoret blev vi utskällda för att Aubry och Miranda hade för korta shorts på sig. Vakten som satt vid dörren kontrollerade att alla var propert klädda. Vi fick stanna och gör det vi skulle men hon var inte nöjd och muttrade till då och då. Här fyllde vi i hur många formulär som helst och med karbonpapper emellan. Det tog ca en timme så vi var tacksamma att det inte var någon kö. Vi betalade ingenting. Därefter gick vi till tullen. Där behövdes bara kaptenen så vi stod utanför. Tjejerna ville inte bli kommenterade igen. Nu var klockan över fyra men vi behövde ändå bara betala 8 USdollar. Det skrattades väldigt mycket på det kontoret så de var kanske på gott humör. Vi var mest förvånade och lättade över att det gick så smärtfritt.

Stormen Bret gick rakt över Trinidad. Man kan se spåren av den genom allt bråte som ligger och flyter i vattnet.

m_20170623_155259

Vi står på tullens veranda och tittar ner mot marinan där det samlats en hel del skräp.

m_20170623_155303

När vi närmade oss Trinidad flöt det också mycket stockar och kvistar i vattnet. De har följt med vattenflödet ner för berget under stormen. Chaugaramas är stället för seglare på Trinidad. Här finns all service för båtar av olika slag. Vissa säger att området är bäst i hela Karibien.

m_20170623_173550

På boj

 

m__MG_5524

Ett annorlunda sätt att förvara båtar. Båtägarna kan hämta och lämna sin båt dygnet runt 365 dagar om åter.

Om ni läst tidigare inlägg så vet ni att vi haft problem med storseglet. Det har varit svårt att rulla ut det. När vi låg på boj och vinden mojnat provade vi igen.

m__MG_5507

Seglet fastnade nedanför den andra spridaren.

 

m__MG_5515

Äntligen på däck.

Till slut lyckades vi dra ut det och när vi fått ner seglet såg vi att profilen inne i masten, där seglet rullas in, var lös. Några skruvar senare var allt som det skulle igen. Om det inte hade gått skulle vi behöva masta av för att lösa problemet men nu slapp vi det.  

Vi tyckte att vi var kloka som bestämde dag för upptag på en tisdag. Då hinner man prata med personalen innan och få kolla runt lite på anläggningen under måndagen. Vad vi inte visste var att måndagen var en helgdag. Som vanligt. De har otroligt många helgdagar i Karibien. Nu förflyttar vi oss ju hela tiden så det kanske inte är så konstigt men jag tror att de har fler helgdagar än vad vi har. Det har det också varit farsdag två gånger senaste månaden (Martinique i slutet på maj och Grenada i Juni). Ingen morsdag i sikte förutom den svenska som alla glömde bort.

De senaste dagarna har vi städat i båten. Vi har torkat alla skåp med rengöringsmedel och sen eftertorkat med en skvätt ättika eller klorex. Förhoppningsvis ska det inte växa mögel eller alger inomhus. Det är väldigt varmt och fuktigt. Vattnet i viken är smutsigt och det går inte att bada så vi svettas vid minsta ansträngning. Nätterna är okej, ibland fryser jag till och med. Även här är det otroligt hög musik som spelas. Det är tre båtar som varje kväll åker ut med passagerare och spelar väldigt högt. Två båtar går samtidigt med var sin musikanläggning. När man tittar på passagerarna så står de bara där eftersom det inte går att prata med varandra. Vi undrar varför man åker med dessa båtar men förmodligen är det roligt eftersom de går ut kväll efter kväll och har gäster. Jag har vant mig vid att sova till alla slags oljud men i natt vaknade jag vid tretiden då en av båtarna kom tillbaka, fortfarande med lika hög volym. I Karibien har man musiken väldigt nära hjärtat och det ska vara på högsta volym så det är bara att anpassa sig. När vi åkte buss häromdagen satt jag bredvid högtalaren så jag placerade min ryggsäck mot den så det blev lite mer uthärdligt. Jag var dock lite orolig att han skulle skruva upp den för att kompensera. David som satt lite bakom mig och inte såg vad jag gjorde sa senare att det var en ovanligt bra buss där musiken inte var öronbedövande.

När alla helgdagar var över fick vi till slut komma upp på land. Vi hade fått en tid när vi bokade platsen någon månad tidigare så klockan åtta på morgonen släppte vi bojen och körde in mot båtliften. Det stod fyra man på plats och tog våra linor. När vi var förtöjda hoppade vi av båten och de skötte hela upptaget. Innan de lyfte båten kontrollerade en dykare att slingorna satt på rätt plats.

m__MG_5570

Dykaren kollar att slingorna sitter rätt.

De tvättade båtbotten direkt när hon kom upp och därefter körde de iväg med henne till den plats som hon ska stå på i sex månader.

m__MG_5596

Båten är uppe på land efter nästan ett år.

 

m__MG_5654

Från liften till vagnen som ska köra henne till sin plats.

m__MG_5666

En sista tvätt där slingorna satt.

Personalen är jättebra och hjälpsamma. De är också många, så vi får hjälp så fort vi ber om något. När vi väl stod på landbacken kom det en aldrig sinande ström av män som ville utföra någon slags tjänst. De är inte från Peaks Boatyard men de utför olika tjänster för båtägarna. Vi bokade en kille som kommer att besöka båten två gånger i månaden för att se att allt ser okej ut, kolla batterierna och luftavfuktaren. Han hör av sig om det skulle vara något problem och vi kan kontakta honom om vi kommer på något som vi vill att han utför åt oss när vi sitter hemma och längtar till båten.

Innan vi kan lämna båten är det massor som ska göras och känslan är lite som när vi åkte i juli förra året. Superjobbig och intensivt. Det är så varmt att man orkar lite mindre än vad man skulle vilja. Vi har ju bott på båten ett år så det är ganska mycket att plocka och städa. Det får heller inte finnas några saker på däcket så allt ska stuvas på nya platser vilket är lättare sagt än gjort.

m_20170701_103942

Alla tampar ät tvättade och hänger på tork.

 

m_20170701_104128

Kättingarna behövde också tvättas av innan de kunde läggas ner i rengjorda luckor.

 

m_20170701_104038

Här har vi fått någon gucka som förhindrar att myror kryper upp för ”tie downs” . Det är linor som fästs i knaparna, två fram och två i aktern, och förstärker stabiliteten när båten står på land.

m_20170701_104031

Som tur är finns det en bra restaurang här på Peaks. De serverar jätteportioner så vi tar alltid doggybag men oss hem. Det räcker det till middag också, ja för alla utom David då som alltid äter rent på tallriken. Annars så är den lokala maten riktigt god. Den är väldigt smakrik utan att vara stark även om den kan vara det också. Det finns flera matstånd utanför Peaks där vi handlat frukost ett par gånger. Jättegott och billigt.

När man ska lämna båten och åka hem själv behöver man ha lite pappersarbete gjort men det har Peaks Boatyard fixat åt oss. Vi behövde bara åka till immigrationen och tullen med dem och ”checka” ut från Trinidad. Eftersom vi åker på en söndag och personalen på Peaks inte jobbar då chansade vi att klarera ut på fredagen trots att de vill att man går till immigrationen tidigast 24 timmar innan och till tullen 6 timmar innan man ska resa. Av någon anledning sa de ingenting och de var hur trevliga som helst. Denna gång hade både Aubry och Miranda klänningar på sig. Hur som helst gick det bra att klarera ut och fort gick det också. Vi har enbart läst och hört negativa kommentarer om Trinidads tull och immigration och framförallt hur dyrt det är. Förutom vakten som inte gillade korta shorts (vilket ju egentligen ingick i hennes jobb) har vi bara positiva erfarenheter och bara betalat 8 US dollar totalt. Nästa sak var att boka en taxi till flygplatsen. Vi ville boka genom Maxi Taxi members only. Medlemmar blir man direkt utan att göra något om man kommer med egen båt till Trinidad. Vi gick till turistkontoret och bokade en taxi som skulle hämta oss vid båten.

Vi jobbade in i det sista men nu har vi kommit iväg med flyg till USA som en mellanstation innan vi landar på svensk mark igen.

Stormen är över

Nu har vi varit med om en namngiven storm, den har fått namnet Bret. Det började regna kraftigt på måndagseftermiddagen men sen var det ganska torrt resten av kvällen.

m_20170618_120401

Tiki bar, regnet formligen öste ner även om det inte riktigt syns på bilden.

Skolorna stängde klockan tolv och på radion uppmanade man folk att skynda sig hem för att förbereda sig inför den kommande stormen. Vid halv nio på kvällen var ovädret igång (alltid måste det vara mörkt). Vi var uppe hela natten för att hålla koll på vår båt. Tidigare på dagen lade vi ut ett extra ankare med kätting och lina. Vi har ett rev på ena sidan, en bra bit bort men om vinden skulle vrida till syd skulle vi kunna driva mot reven om ankaret släppte. Vi har legat på samma ställe en vecka och David har dykt på ankaret och sett att vi inte rört oss alls på 6 dagar. I ankringsviken ligger det både ankrade båtar och båtar som ligger på boj. Det finns också många båtar som är obemannade då ägarna har lämnat båten ett tag. Vi har två båtar utan någon ombord på boj nära oss och en katamaran bakom oss med ett kanadensiskt par. De lade också ut ett extra ankare för att undkomma revet.

Vinden var runt 17 till 20 m/s hela kvällen och natten fram till halv fyra på morgonen. Vindbyarna gick upp till 24 m/s där vi låg. Det regnade förvånansvärt lite. Centrum av stormen gick över Trinidad och Tobago. Där hade vi varit om inte vår alternator gått sönder, det var därför vi var kvar på Grenada.

Vid 23-tiden kom ett anrop om hjälp på VHF:en. Det var en holländsk båt som såg en obemannad katamaran komma drivande mot dem där de låg ankrade. Katamaranen drev sakta mot den holländska båten. Den drivande båten hade varit ankrad framför revet. Nu drev ankaret över botten och stoppade ibland framfarten. Den svenska båten Sweddreams hade nycklarna till båten så de och någon som var van med katamaraner lyckades starta upp den och köra den till en boj innan den drev ner på någon båt. I efterhand fick vi reda på att båten låg med två ankare ute men när de drog upp det var det bara ett ankare kvar. Hela proceduren tog 2 timmar innan katamaranen låg fast vid en boj. Inte helt lätt i 20 m/s och becksvart. En timme senare var det dags igen. En segelbåt, obemannad även den, drog förbi oss i en faslig fart och än en gång mot den holländska båten som var ankrad en bit bakom oss. Den drivande båten missade den holländska båten med ca 2 meter. Det är helt otroligt att en båt kan driva igen ett område med ett trettiotal ankrade båtar utan att krocka med en enda. I fören på båten hängde en boj så i detta fall hade linan gått av mellan bojstenen och bojen. Det var därför den drev så fort, det var inget ankare som stoppade framfarten. Det var faktiskt bra för oss andra då en drivande båts ankare kan dra upp våra ankare också med risk för att andra båtar börja dragga. Vi kontaktade coastgard för att de skulle hjälpa till och de tog så småningom hand om båten men då låg den redan inne i mangroven längst in i viken.

På morgonen dagen efter var det lugnt med regnigt. Det var som om himlen öppnat sig, det bara vräkte ner. Vi passade på att skrubba däcket då allt var bortplockat inför stormen. Vi hade tagit ner biminin samt allt löst som var halvsurrat. Beslog försegel och kuttersegel så att de inte skulle kunna löpa ut i vinden. Tog ner grillen, wifi-antennen och alla flaggor.

På morgonen var det lite diskussioner om stormen på cruisers net men inte så mycket som jag trodde med tanke på hur aktivt VHF-nätet varit innan stormen. Alla var nog trötta och lättade över att det inte hände mer under natten.

Eftersom det varit så regnigt två dagar i rad och vi inte har någon alternator som kan ge laddning om vi kör motorn så har vi svårt att ladda batterierna. Kylskåpet drar en hel del och även om vi inte gör av med så mycket annars så minskar laddningen i batteriet. Under Cruisers net frågade vi därför om det fanns någon som hade en portabel generator för 230 V. Som tur var fanns det hjälp att få. Det ligger en svensk båt här som Swededreams tar hand om och de kunde tänka sig att låna ut den till oss efter att Lola ringt och frågat. Alternativet hade varit att försöka ta sig in till den lilla marinan som faktiskt hade plats eftersom alla båtar utom en fick lämna bryggan inför stormen. De låg på boj istället. Eftersom vi hade två ankare ute var det skönt att slippa hela den proceduren. Vi hade behövt dra upp dem för hand eftersom ankarspelet drar en hel del ström.

Idag kom äntligen solen fram så nu räcker vår solcell till för våra behov så vi har lämnat tillbaka generatorn som verkligen var bra. Inte så stor och inte så tung så den var lätt att flytta även i en liten vinglig jolle.

Vi håller nu på med att förbereda oss för seglingen till Trinidad. Aubry har spelat Domino med ett gäng tidigare i veckan och var med för sista gången idag. I kväll är det knytismiddag på Swededreams.

m_20170621_140400

Domino spelas varje stormfri dag klockan 14:00 på Tiki bar. Denna gång var både Aubry och David med.

Vi ger oss av imorgon bitti och räknar med att komma fram tidigt på fredag morgon. Eftersom det är oroligt i Venezuela går vi lite mer österut. Det har varit några båtar som seglat lite för nära Venezuela och blivit bordade av pirater därifrån. Vi kommer att hålla oss så nära Trinidads kust som möjligt.

trinidad

Ungefärlig rutt mot Trinidad.

 

Tropical wave

Det är ett oväder på gång. Det har bildats en Tropical wave (ett lågtryck som rör sig hitåt som en våg och kan vara början till en orkan) ca 1000 sjömil sydost om Karibien, Det rör sig västerut och ligger mer söderut än vad som är vanligt. Det är orkansäsong nu och det kan bildas orkaner från juni till och med november. För något år sedan ändrade man orkansäsongen från slutet på oktober till slutet på november då man haft många sena orkaner. Här på Grenada klarade man sig med nöd och näppe förra året då Matthew drog förbi. Många hustak blåste av, bland annat en kyrka i St. George. Man kan också se, framförallt i städerna, att många hustak är nya efter Matthew framfart.

Vi kan inte segla ner mot Tobago-Trinidad utan måste ligga här och vänta tills det blir säkert att segla iväg. Vi vet inte heller om vi är på en bra plats just nu då prognosen för lågtrycket ändras hela tiden. Från början såg det ut att missa Grenada helt men nu ser det ut som om det ändå kommer att omfatta åtminstone södra Grenada där vi ligger.

Tropical storm

Här ser man varför vi inte vill segla till Trinidad ännu.

Vi har ankrat i en ganska stor vik på Grenadas sydvästra sida. Om vinden vänder mot syd, sydväst blir det väldigt rulligt här inne men än så länge är det ganska bra. Dyningarna kommer in ibland och då rullar vi men det är inte alls så obekvämt som det varit på en del andra platser. Vi har släppt ut lite mer kätting och har ca 50 meter ute på 6 meters djup. Det var ganska trängt med båtar när vi kom men nu har vi ganska bra svängutrymme. Alla andra släpper ju också ut sin kätting så förhållandet till närmsta båt är oförändrad.

m_20170613_181747

Ankringsviken i Prickley bay

Det är ganska många båtar som tänker rida ut ovädret här och samtalsämnet är väderprognoser och ankringsvikar. Det finns en sida på nätet, www.spaghettimodels.com, som är populär här och där man kan se olika modeller på vädersystemet som är just nu. Tisdag är den dag som beräknas bli allra värst.

Vi ligger kvar på Grenada på grund av att vår alternator gick sönder. Al som är öns expert på alternatorer ansåg att det inte var någon idé att försöka laga den då alla värden var konstiga när han testkörde den. Vår alternator är på 24 V, 70 amp, stor och tung. David tog den till en bilförsäljare på huvudvägen och därifrån skickades den till Al som testkörde den hemma hos sig på norra sidan av ön. Nu kommer den tillbaka till bilförsäljaren så vi kan sätta tillbaka den tills vi kan köpa en ny. Al tog inte betalt för arbetet då han inte kunde hjälpa oss. Han gav förslag på en alternator som har samma mått och kapacitet som den gamla. Den finns inte i lager här på ön så vi får köpa den hemma och ta med när vi kommer tillbaka eller så kanske det går att få tag i den i Trinidad.

m_20170616_101316

Alternatorn.

En alternator ger el när man kör motorn. Om vi inte har någon fungerade alternator kan vi inte få tillräckligt med ström till alla våra saker på båten som behöver laddas. I Martinique köpte vi en mycket bra solcell som ger oss tillräckligt de flesta dagar. Vi kan ladda våra plattor, telefoner och dator under en solig dag. Kylskåpet drar mest och är förstås viktigast. Under en helt solfri dag (vilket vi haft någon gång) drar kylskåpet mer än vad vi får in. Vi kan heller inte köra watermakern när vi inte har någon alternator för då finns det inte tillräckligt med ström till vår högtryckspump. Vi har bara några veckor kvar av äventyret så det hade varit bra om vi klarat oss ner till Trinidad men nu är det inte så och det är bara att gilla läget. Vi gick in till marinan och fyllde på vatten i båda våra tankar. Det blev ca 150 kronor för ca 750 liter så det är inte så dyrt. Nu har vi 1000 liter vatten i tankarna och det känns bra då vi kommer att ligga still i flera dagar.

 Varje vecka anordnas det en Hash runt om på ön. Det är en hike som man kan springa eller gå. Det samlas runt 100-200 personer som springer eller går en utstakad bana. Vi bestämde oss för att delta och bokade transporten dit med Shademan, en lokal man som anordnar turer för oss seglare. Oftast är hashen på platser dit det inte går lokala bussar utan ute i bushen någonstans. Vi var 11 personer i bussen och åkte till en plats där alla samlades. Där fanns ölförsäljare och några kvinnor sålde mat. När det var dags rusade löparna iväg och vi andra trängdes i den första smala stigen upp för backen.

m_20170617_141642

Först måste man anmäla sig. Vi fick skriva på en egen lista eftersom vi var nya. Det fanns en anledning till det.

 

m_20170617_145951

Alla är på väg in i skogen.

 

m_20170617_153753

Spåret gick mitt emellan två bostadhus. Ägaren stod ute och kollade att ingen trampade ner hans odlingar. Det hade jag också gjort om ett hundratal människor skulle gå genom trädgården.

 

m_20170617_153808

Man gick med olika personer olika perioder.

De som anordnat huschen gör ett spår för löparna, ett för de som vill gå den korta banan och ett för de som vill gå den långa banan. Vi gick den långa banan och det var genom tät skog och bostadsområden. Det var ett superbra sätt att se hur folk bor och få möjlighet att gå i fina skogsområden. De har också på några ställen en rondell där det finns flera alternativa stigar att gå. Det är bara en av dem som är rätt så om man väljer fel kommer man till en återvändsgränd och får gå tillbaka. Vi gick ju inte bland de första så vi slapp gå fel. Man ser när de som gått fel kommer tillbaka så slipper man ta fel väg, åtminstone vid de tillfällena.

Eftersom vi var med för första gången fick vi diplom och blev duschade i öl. I bussen på vägen hem var 10 av 12 med för första gången så det var en svag doft av öl i luften.

m_20170617_163925

Här ser ni Miranda med öldränkt tröja.

 

m_20170617_155539

Man kunde dricka ölen också.

Ja, nu sitter vi på Ticki bar och kollar väderprognoser och lite annat. Det regnar ganska mycket och lite senare ska vi lägga ut ett extra ankare med hjälp av jollen. Vår närmaste granne ligger på boj så vi lägger ut ett ankare så vi inte drar mot den båten ifall vinden kommer mer norrifrån. Det är fortfarande ett par dagar kvar innan det kommer hit så vi hänger här med de andra seglarna och har trevligt under tiden.

Södra Karibien

Grenada visade sig vara en riktigt fin ö. Grön och frodig, vacker huvudstad och trevliga människor. Det är också påtagligt renare på gatorna här än på de flesta andra håll i Karibien. När vi skulle segla iväg från Tyrrel bay på Carriacou fick vi än en gång problem med storseglet. Det hade fastnat vid det andra revet och det gick inte att få ut. Vi har en rullmast med seglet inrullad i masten. Det blåste som vanligt ganska mycket och i Tyrrel bay, som var omgiven av lite högre berg, ven vinden igenom dalen så det var inte läge att klättra upp i masten. Vi tror, men hoppas att vi har fel, att profilen inne i masten har gått av så seglet inte kan rulla in och ut som det ska. Vi seglade därför med enbart genuan de 35 sjömilen till St. George på Grenada.

Genuaseglet är ju båtens motor och det går jättebra när vi seglar halvvind som vi gjorde ner till Grenada. Problemet blir om vi ska till Tobago då vi förmodligen måste segla bidevind och storseglet behövs för både balans och för tryck framåt. Det blir svårt att segla nära vinden med bara genuan och avdriften blir större. När vi kommer till Trinidad och ska lägga upp båten kommer vi nu att masta av för att se vad som hänt inne i masten. Vi får klara oss med genuan då vi är rädda för att skada storseglet när vi försöker dra ut seglet som fastnat. Vi sydde upp ett nytt storsegel innan vi åkte så det vill vi inte skada i onödan.

När vi kom till St. George gick vi in i lagunen och ankrade där. Det är egentligen ingen ankringsplats. Marinan Port Louis ligger där och tar upp den största delen av lagunen men det finns några privata båtar på boj. Det låg en brasiliansk båt ankrad där och vi trängde in oss mellan den och en annan båt. Det var precis så att vi fick plats. Här var det varmt och nästan vindstilla men vi låg nära både mataffären som hade en egen jollebrygga och båtaffären. Vi fick också in wifi till båten vilket är ovanligt.

 

m_20170606_111423

Vy över St. George på Grenada

 

m_20170606_111557

Längst in till vänster ligger Serendipity

 

m_20170606_084900

Uppe på Fort George

 

m_20170606_112242

Randy guidade oss runt i staden.

Efter två dagar gick vi ut till den ”riktiga” ankringsplatsen så vi kunde bada och göra vatten. Det var lika nära till själva staden härifrån som från lagunen och vattnet var klart och fint. Vi gick en förmiddag ett par sjömil norrut för att snorkla på världens äldsta vattenskulpturpark. Det var inte så klart vatten där och det var ganska djupt så sikten var så där men det var intressant att se.

m_GOPR1027

Miranda hittade ett Barracudahuvud

 

m_GOPR1266

Skulpturerna låg på ca 4 meters djup

 

m_GOPR1271

Det är en hel del påväxt på vissa av slulpturerna

Vi åkte tillbaka till ankringsplatsen utanför St. George och tog det lugnt resten av dagen. Vår båt gungar ganska mycket i dyningarna när vi ligger för ankar. Här låg vi still trots att båtarna runtomkring oss gungade mycket. Det var lite konstigt tyckte vi men funderade inte så mycket mer på det. På morgonen låg David och lyssnade på kylskåpet som gick av och på lite för ofta och märkte så att det kluckade annorlunda runt båten. När han öppnade luckan till motorrummet såg han att det var vatten där och det droppade från ett rör som går till växelhuset. Vi fick riva upp alla durkarna och hela kölsvinet var vattenfyllt, nästan ända upp till durkarna. Aubry som förvarar mycket av sina saker i utrymmet under golvet hade några av sina kläder saltvattendränkta och med en svag doft av olja. Flera böcker blev förstörda. David stängde ventilen till vattenintaget efter att vi startat motorn för att se om det gick som den skulle. Tack och lov hade vattnet inte gått upp över batterierna. Vi har nu identifierat skadan till en spricka i vattenskylningsröret som leder till växelhuslådan. För att kunna få hjälp med skadan flyttade vi oss till Prickley bay på sydsidan där det finns många båtrelaterade verksamheter. Nu var det helg som vanligt så vi får vänta tills på måndag. Budget marine som är en bra båtaffärskedja här i Karibien kunde ta hem ett nytt rör men det skulle ta så lång tid att vi bestämde oss för att försöka laga det istället. När vi kommer till Trinidad kan vi byta ut det till ett nytt. Vi har bokat upptagningen av båten till den 27 juni så vi har inte så mycket tid på oss innan vi behöver vara nere i Trinidad. Det finns en svensk båt här, Swededreams, som har legat här sen september förra året. De kan svetsa så vi pratade med dem för att om möjligt få hjälp av med vårt kopparrör. När Carlos såg röret tyckte han att det var för sprött och tunt i området vid själva hålet. Skadan ligger förstås i en böj. Vi köpte en bit gummirör för att sätta runt skadan och sen klämma åt med en ring men gummiröret var lite hårt så det blev flera lager tejp istället, med ringklämman utanför. Det är en provisorisk lagning och vi hoppas att det ska gå bra under den segling som vi har kvar till Trinidad. Förhoppningsvis är resterande rör intakt inifrån. På utsidan ser det fint ut. Nu kan vi starta motorn utan att det sprutar saltvatten i motorrummet.

 

m_20170612_181452

Röret som är provisoriskt lagat

När David och jag var ute på slangjakt i köpområdet här i Prickley bay var Aubry och Miranda på en hike med 4 andra båtar. De hade bokat en buss som körde dem till ett ställe och hämtade dem på ett annat. De vandrade till ett vattenfall genom en blöt och lerig regnskog. Det är regnperiod nu och det har vi verkligen märkt de sista dagarna. Det regnar kraftigt i 5-10 minuter och sen skiner solen igen, en halvtimme senare är det dags igen. När David och jag gick längs landsvägen sprang vi in i olika affärer för att undkomma allt för mycket regn. Tjejerna kunde förstås inte komma undan regnet så de plaskade i lervälling hela dagen. Turen avslutades med ett bad vid vattenfallets slut då alla gick i med kläderna på för att tvätta av sig leran.

m_20170612_101854

På tur i regnskogen

 

m_20170612_095306

Hela gruppen tar ett bad i vattenfallet

 

m_20170612_140648

Vattendränkta fötter som gjorde ont men det var det värt.

Vi hade några böcker som vi åkte över till Swededreams med och blev förstås kvar hela dagen på deras stora Nauticat. De har varit i här länge och satt sina barn i skolan så de känner till det mesta så vi fick lite tips om både det ena och det andra. På kvällen gick vi tillsammans till Bryggeriet som är en restaurang med bra priser på maten och med det bästa utbudet av öl som vi sett sen Storbritannien. Det brygger ganska många alesorter som de säljer från fat i baren. De har också lageröl men det kan man få överallt. Den kvällen var det musikkväll då alla seglare som ville kunde spela och sjunga. Det var fullt drag och mycket folk trots att det nu är lågsäsong. Flera båtar stannar här under orkansäsongen och det sociala livet är verkligen stort. Jag önskar att vi också kunde vara kvar här där det finns så mycket att göra och alla frukter börjar bli mogna. Mangoträden dignar av mogna frukter och avokadon är på väg att mogna.

Varje morgon drar Cruisers net igång där alla seglare kan informera varandra om olika evenemang och där olika verksamheter kan göra reklam för sig. Det är som sagt många aktiviteter som vi skulle vilja hinna med men som vi får hoppa över då vi behöver komma iväg söderut. Vi fick i alla fall kontakt med en man som kan fylla gasolflaskor. Vi fyllde en av våra gasolflaskor i Rodney bay då vi trodde att det skulle räcka med en flaska. Nu har vi bakat mycket och använt ugnen som drar mer gas än plattorna så vi ska försöka att fylla en flaska till. David tog in dem till land där en företagare plockar upp flaskorna och lämnar tillbaka dem fyllda senare på dagen. Den mannen sålde även vin så det blev några flaskor av Argentinskt vin som kom hem tillsammans med gasolflaskan.

Vi skulle ha seglat iväg till Tobago i förrgår men nu har vi fått nya problem. Vår alternator vill inte ladda batterierna när vi kör motorn. David har testat både det ena och det andra utan resultat. Vi har bytt både borstar och regulator under resan men nu är det något annat. Vi fick mycket hjälp av cruisers net när vi frågade där. Alla är verkligen hjälpsamma när man har något problem. Vi har fått låna en lokal telefon av Carlos och Lola på Swededreams och nu har vi fått kontakt med öns bästa alternatorman. Vi ska lämna in den i dag och sen är det bara att vänta.

Favoriter i repris

Vi seglade ner till Grenadinerna igen. Där var vi under nyår och en vecka i januari innan vi vände tillbaka till Martinique. Denna gång seglade vi från vackra St. Lucia tidigt en söndag morgon. Här har vi haft lika bra snorkling som på Pigeon Island, Guadeloupe. Vi låg på en boj utanför staden Soufriere men inom ett marinparkreservatområde. När man seglar in mot staden kommer boatboys i snabba öppna båtar emot en och vill hjälpa till med linorna vid bojen. Vi hade en envis pojke med oss en halv sjömil som skulle hjälpa oss. Han ville sen ha 45 EC för jobbet. Ca 150 kronor. Vi erbjöd 10 EC, för ett jobb som vi egentligen inte ville ha. Till slut enades vi om 15 EC. Vi vill inte bråka med dem för då kanske de kommer tillbaka och repar båten eller gör något annat dumt så vi betalar de gånger vi inte lyckas göra oss av med dem. Just det här området är lite oroligt och man varnar för att lämna båten nattetid. De har ganska hög arbetslöshet och boatboysen gör ju något trots allt men det är lite obehagligt när de är aggressiva eller otrevliga.  Ankarplatsen var oerhört vacker och vi kunde snorkla direkt från båten. Korallerna var levande och det fanns mycket fisk.

m_IMG_0978 (2)

Härlig snorkling

 

m_IMG_0965 (2)

De här självlysande blå kannorna växter ganska djupt.

 

m_IMG_0991 (2)

En del ser ut som små svarta spöken

Ett superstort fiskstim låg och böljade längs klippkanten. Det var säkert tiotusentals fiskar i det stimmet. Man kunde inte se igenom det och det var kanske 40 meter långt. Vi såg också små stim av tioarmade bläckfiskar vilket vi inte sett förut. Ungefär 75 meter från där vi låg finns det en spricka i berget där fladdermöss samlas. Det hördes ett susande ljud där inifrån och man kunde känna på lukten att man var nära. Ingen av oss har sett så många fladdermöss tidigare, förutom på naturfilmer förstås.

m_IMG_5206 (2)

Högt upp hänger alla fladdermössen under dagen.

 

m_IMG_5203 (2)

Vissa ramlar ner och tar sig upp en bit.

 

m_IMG_5151

The Pitons är verkligen ett vackert område att ankra sin båt. Här passade Serendipity in.

Det blev inte så många dagar på St. Lucia. Tidigt på morgonen drog vi upp ankaret i en liten skyddad vik på södra delen av ön. Vi drog också ut storseglet innan vi var ute ur viken.  När vi rullade in det sist hade vi två rev i seglet. Nu när vi skulle rulla ut det fastnade det precis vid det andra revet och det gick inte att få ut. Vi har varit med om det tidigare och då får man försöka att ”lirka” ut det genom att dra in seglet och dra ut det igen och upprepa det flera gånger. Egentligen så borde vi, när vi ska rulla in det revade seglet, släppa ut hela seglet innan inrullning men det glömmer vi oftast bort. Efter en kvart fick vi till slut seglet på plats och kunde fortsätta mot Grenadinerna.

Den karibiska ö-kedjan har sina öar på rad med ca 30 sjömil mellan dem. De är alla (nästan) vulkaniska och består av både höga berg och djupa dalar. Oftast är den södra sidan lägre. När man lämnar en ö och seglar, i vårt fall söderut, ökar vinden när man når sydspetsen på ön. Det kan bildas accelerationszoner runt ön som medför att vinden ökar markant. När man kommit ut en bit från ön blir vinden mer stabil men vågorna ökar oftast då sunden mellan öarna är helt öppna mot Atlanten. När man sedan närmar sig nästa ö blir det likadant igen. När vi närmade oss St. Vincent, som är en hög ö, tog vinden fart. Det var lite ostadigt väder med regnbyar så vi hade revad stor, och genuan var bara ute till två tredjedelar. Tre gånger under seglingen ner till Bequia blev vi helt dränkta av regnbyar som rullade ner för St. Vincents höga berg. Vinden ökade från ca 10 m/s till 17 m/s under en kort stund.

Vi har valt att inte åka in till St. Vincent. Den ön har dåligt rykte bland seglare och det är få båtar som åker in dit. Vi skulle egentligen vilja besöka den men just nu har vi inte riktigt tid heller. Vi tror att den påminner om Dominica då den har lite turism och en fantastisk natur. Det har förekommit både rån och mord på seglare så därför håller sig de flesta borta, vi också. De är också kända för att ha aggressiva boatboys.

När vi hade ca 10 sjömil kvar till Bequia hörde vi ett mayday på radion. Det var en katamaran som kontaktade räddningstjänsten för en annan segelbåts räkning. Den båten hade tappat masten och därmed också sin antenn och möjlighet till VHF-kontakt. Det var ingen fara för besättningen men de kunde inte på egen hand montera bort masten som låg i vattnet men fortfarande satt fast i båten. De fick till slut hjälp och när vi kom in i Admiralty Bay på Bequia låg olycksbåten ankrad i viken, utan mast. Vi har hört om flera båtar som tappat sin mast under året som gått. Det är lika obehagligt att höra och se varje gång. Denna gång var det en oförsäkrad båt från Martinique. Vi hörde över VHF:en att sjöräddning diskuterade ersättningsnivåerna med sitt kontor på land för att komma överens innan de bogserade in dem.

Bequia har en trevlig liten stad, Port Elisabeth. Här firade vi nyår med familjen von Pfaler som var på besök. Då var det tjockt med båtar. Nu kanske det var en fjärdedel som låg för ankar eller på boj. Eftersom Port Elisabeth är Port of Entry gick vi in här igen då det är smidigt att klarera in här. Ja, smidigt är det kanske inte men tull och immigration är på samma ställe.

Nu när det är lite lugnare tempo i staden känns den lite mer Karibisk. Vi tog en runda i stan och passade på att ta ut lite EC pengar ur bankomaten då det inte finns så många på Grenadinernas små öar. Området påminner om BVI där öarna ligger tätt och man seglar några sjömil när man förflyttar sig. Efter en natt seglade vi vidare mot Canouan. Den ön är till hälften avspärrad av en Hotellanläggning. Vi ankrade utanför staden Charlestown. Här var det verkligen lugnt och kändes genuint Karibiskt. David och jag tog en promenad tidigt nästa morgon för att se revet på andra sidan ön. Det var branta backar. Riktigt branta. Det var dock inte så långt att gå det gick bra. Som vanligt var det värt besväret.

m_20170531_093429

Östsidans rev.

 

m_20170531_093452

Enskilda hus vattensystem.

 

m_20170531_093037

Utsikt över staden och ankringsplatsen.

Vi ankrade precis utanför Tamarind Resort. Tamarindfrukten är förresten mogen nu och man kan plocka dem där de växter vilt. De är inte supergoda, kletiga sötsura frukter, men de använts mycket i juicer och bakverk och framförallt romdrinkar.

m_20170530_191827

Tamarind hotell hade en delikatessbutik där vi hittade några goda ostar och skinka.

I alla fall så kunde vi lägga jollen på deras brygga när vi gjorde våra utflykter på land. Det kan vara besvärligt ibland att hitta någonstans att låsa jollen. Vissa hotell eller restauranger välkomnar seglare medan andra säger bestämt nej. Ibland har staden en dinghy dock för oss, ibland kan man få använda fiskarnas brygga om man inte är i vägen. Då vill de helst inte att man låser jollen så de kan flytta den vid behov. Tamarind Resort hade inte många gäster och det var inga problem för oss att gå runt i området och låna deras brygga.

Nästa ö på agendan var Mayreau. En liten vacker ö nära Tobago Cays. Vi blev rekommenderade av en annan svensk båt att gå in i Salt Whistle bay på Mayreau. Här hade de många boatboys som lagt ut sina egna bojar. De vill förstås att man ska ta en boj och betala för det men vi ankrar alltid om vi kan det. Nu finns det inte så mycket plats att ankra då bojarna är ganska många. Vi skulle kanske ha kunnat gått längst in men det såg lite trångt ut. Där låg redan några långseglare ankrade. På bojarna låg alla charterbåtar. Det var främst katamaraner med väldigt många personer ombord, de rymmer ju en hel del. Vi ankrade till slut bakom alla bojar. Det var helt okej men under kvällen vred sig dyningarna och båten rullade ganska mycket och det blir rätt så obekvämt. Vi snorklade under eftermiddagen på reven bredvid båten. Det blåste en del och vattnet blir lite grumligt då sanden rörs om så det var inte den bästa sikten men lite fint var det. Vi såg många humrar och en drakfisk. När jag låg i hängmattan lite senare såg jag en spotted eagle ray som hoppade upp i luften och landande med en smäll på vattenytan. Rockor gör det ibland och någon sa att de gör det för att bli av parasiter som sitter på undersidan av kroppen men om det är sant eller inte vet vi inte. Rockan var i alla fall helt fantastisk, svart med vita prickar, en lång piska därbak och nästan fyrkantig i formen. Senast vi såg en hoppande rocka var i English harbour på Antigua.

Ca 4 sjömil söderut ligger Union Island. Vi drog upp förseglet och seglade dit på förmiddagen. Vi ankrade utanför Clifton, huvudorten. Här skyddas ankringsviken av långa rev. Det är en vacker plats och oavsett hur mycket det blåser så ligger båten relativt still. Som vanligt bakom reven håller Kite-surfarna till. De utnyttjar att vinden blåser men att vågorna uteblir. Just här är de aktiva från morgon till kväll. Clifton är port of entry så här klarerade vi ut från Grenadinerna för att komma vidare mot Grenada. Det ligger en ö norr om Grenada, Carriacou, som vi också ville hinna med.

m_20170601_132101

Gatubild i Clifton.

Vi kom iväg ganska sent så vi gick in till Staden Hillsborough för att klarera in innan de stängde klockan 16:00. Kommer man senare får man betala övertidsersättning. Här ligger tull och immigration bredvid varandra men inte i samma hus så de flesta går till nästa vik, Tyrrels bay för att klarera in då man kan göra det på i samma byggnad, men dit skulle vi inte hinna. Vi var den enda ankrade båten i hela området. Utanför viken ligger det några mindre öar som har fantastiska rev med fina koraller och många fiskar. Dagen efter gick vi över till Tyrells bay och där låg den kanadensiska båten Element som vi träffade i Martinique i vintras. Det var förstås roligt att höra vad de gjort sen sist. På kvällen åkte Miranda och Aubry taxi med dem till andra sidan ön för att titta på när de stora sköldpaddorna går upp på stranden för att lägga ägg. Den kvällen såg de inga sköldpaddor men de såg ägg och ett alldeles nytt bo. Ett bo var också plundrat av en stor leguan vars svanstipp var den enda som stack ut av kroppen när den kalasade på äggen som var begravda i sanden.

Så här långt söderut har vi inte varit tidigare och nästa ö är Grenada. Där planerar vi att stanna en vecka innan vi seglar ner mot Tobago och Trinidad.

Bästa snorklingen

Vi lämnade Antigua tidigt på morgonen för nordvästra Guadeloupe. Det var lugnt när vi tuffade ut ur Jolly Harbour och vi gick för motor för att kunna köra watermakern. När vi kom ut från Antiguas skyddande kust blev tog vinden fart och vågorna reste sig ganska höga. Nära Guadeloupe ökade både vinden och våghöjden. Norra sidan av Guadeloupe är känd för sina vindbyar. Ön är hög och vinden viner ner för bergen. Vi seglade med två rev i storen och två tredjedelar av genuan ute. När vi närmade oss Deshaies, där vi tänkte ankra för natten, var vinden väldigt oregelbunden och stundtals uppe i 20 m/s. När vi hade tagit in genuan men fortfarande hade vår revade stor ute råkade vi ut för en riktig ”knock down”. Det var inte så att masten dippade i vattnet men inte långt därifrån. Jag var fullt upptagen med att räta upp båten igen så jag märkte inte att skotlinan på styrbords sida ramlade ner i vattnet. Vi har en skotskena bakom sittbrunnen. Linan satt förstås fast i bommen och skenan men den överflödiga linan ramlade ut. När vi ankrat och David dök för att kolla att vi satt bra såg han att en bit av vår skotlina låg på botten. När vi backade ner ankaret fastnade förmodligen linan i propellern och vår repavskärare skar av den, ca 1 meter. Miranda och jag blev också av med var sin sandal. Det blev bara två högerskor kvar på båten. Det var faktiskt lite läskigt men båten rätade upp sig fint och vi fick ner storseglet snabbt därefter.

Deshaies är en fin fransk stad/by. Det är härligt att vara tillbaka på franskt territorium igen. Man känner igen byarna men sina kyrkor, bagerier och mataffärer. Vi trivs.

m_20170506_182505

David och Aubry internettar på ett av strandcafeérna

Den norska båten Vibeke, med Vibeke och Tor-Ejvin låg redan i viken så vi gjorde en gemensam utflykt till en Botanisk trädgård som ligger uppe på höjden ovanför den lilla staden. Det var en ansträngande promenad upp längs berget men väl värt besväret. Tydligen kan man ringa och be att få bli hämtad i stan om man inte orkar gå.

m_20170507_111916

Vid ingången till trädgården har de en damm med måånga fiskar.

 

m_20170507_124155

Vibeke och Serendipitys besättning förutom Miranda som tog bilden

Vi snorklade lite från båten på eftermiddagen. Det var några sköldpaddor i viken samt ganska fina rev. Vi såg till exempel en spotted eel igen. Det var länge sen sist.

m_IMG_0996

Spotted eel.

Dagen efter gick vi vidare ca 10 sjömil söderut till Pigeon island vilket är ett naturreservat. Där finns det bojar som man kan ta utan kostnad så vi hoppades att vi skulle kunna ta en ledig boj. För oss privatpersoner låg det 4 gula bojar på olika ställen runt den lilla ön, De låg alla väldigt nära stranden. En av dem hade varit möjlig för oss men där låg redan en katamaran. Det är dock tveksamt att vi tagit den även om den varit ledig då det var så nära stenarna. Vi gick in till land istället och ankrade i viken en halv sjömil bort från ön. Det är en riktigt rullig ankarplats då det knappt finns något skydd för dyningarna. Vi tog jollen över till Pigeon island som förövrigt är ett reservat genom Jacques Cousteau försorg. Det är vi tacksamma för. Det är det absolut finaste snorklingsområdet som vi sett under vår tid här i Karibien. Vi har ändå snorklat en hel del. Här var korallerna levande och så vackra. Fiskarna var inte alltför skygga och det fanns många olika arter men även många av varje art. Vi stannade bara en natt eftersom vi behövde komma till Pointe-a-Pitre dit min syster och hennes kompis Sara skulle flyga in. Annars skulle man nog kunna stanna vid Pigeon island i flera dagar, om man orkar rulla på nätterna förstås.

Vi seglade ner mot huvudstaden Basse Terre längs västkusten på Guadeloupe. Där stannade vi en natt innan vi fortsatte upp till Point-a-Pitre, Guadeloupes största stad. Vi ankrade precis utanför staden vid fisk och grönsaksmarknaden. Point-a-Pitre är inte någon mysig stad utan ganska sliten och rätt smutsig. Det sprang både det ena och det andra längs kajen och rester av fiskrens och grönsaker låg kvar länge efter dagens marknad. Min syster och Sara kom med taxi till kajen där vi hämtade upp dem. Vi har nu haft en vecka tillsammans då vi badat och snorklat på flera platser samt kört runt på ön i två dagar. Guadeloupe är en fantastiskt vacker ö och det finns verkligen mycket att göra och se.

m__MG_4912

Ett härligt vattenfall som man kunde svalka sig i.

m__MG_4961

m__MG_5061

Obligatoriska badet.

 

m__MG_5095

Hem till Sverige igen.

När Ewa och Sara åkt hem seglade vi de ca 20 sjömilen till ”The Saints”. Här får man en känsla av att tiden stått stilla lite längre än på andra håll. Le Bourg anses vara en av de vackraste ankringsvikarna i Karibien.

 

m__MG_5111

Miranda vilar ut. Tampen har hon för det gungar ordentligt när färjorna drar förbi.

 

m_20170519_170938

Fin och mysig stad.

 

Numera får man faktiskt inte ankra utan man får ta en boj istället. Det gäller även för några andra vikar på öarna. För oss kostade det 15 Euro per natt. Man betalar efter längden på båten. Vi flyttade oss sent på kvällen och fick den sista bojen i viken Petite Anse. Här var det vackert med starka kontraster med berget mot det grönblå vattnet. Snorklingen var bra, det var fina koraller och mycket fisk. Man får inte fiska i området då det är ett reservat men det hindrade inte några av lokalbefolkningen tidigt nästa morgon. De la ut nät och tog snabbt in dem igen och upprepade den proceduren ett antal gånger innan de försvann.

 

m_20170521_153033

Efter ett dygn så seglade vi vidare mot Martinique. Vi startade halv fyra på eftermiddagen och nattseglade de 110 sjömilen till Le Marin. Det var en fin segling nästan hela vägen. Runt 12 m/s, ost-sydost. Just nu är det ganska disigt, man ser inte så långt som normalt då det inte brukar vara några problem att se från ö till ö. Anledningen till diset är sandpartiklar från Afrika som blåser hit. Det är inte så att det ligger ett dammlager på båten men man blir lite grusig i ögonen och som jag påpekade tidigare så minskar sikten avsevärt.

Le Marin är som en hemmahamn för oss. Här finns det mesta och vi behövde ett nytt 12V batteri med europeiska mått. Det hittade vi också så nu kan Miranda se på TV igen utan att behöva flytta på solcellen hela tiden. Vi bunkrade också mat för de sex veckor som är kvar på vårt äventyr. De franska öarna och Martinique i synnerhet är de bästa öarna att handla på.

m_20170523_200548

I Marin ankrade vi bredvid Pizzabåten så vi tog hemkörning av pizza en kväll.

Vi var senast på St Lucia i januari. Nu är det betydligt lugnare och musiken på nätterna är inte så överväldigande som då. Det är i våra ögon mycket trevligare. Vi gick in till Rodney Bay för att klarera in och fylla på våra P6 gasflaskor. Det är inte självklart att man kan fylla sina gasflaskor överallt, det går inte på de franska öarna, där gäller franska flaskor. Här i Rodney Bay kan man tack och lov fortfarande fylla alla sorters flaskor. Vi fyllde bara en flaska eftersom vi inte har så lång tid kvar på båten. Det går också att fylla svenska flaskor i Trinidad när vi kommer dit.

Efter en natt i Rodney Bay gick vi vidare ner till Marigot Bay för att unna oss lite lyx. Här tog vi en boj för 30 US. Då betraktas man som gäst på den stora resorten som ligger här och då kan man använda deras faciliteter som pool, duschar och wifi. Nu ligger vi här och gottar oss några timmar till innan vi fortsätter söderut mot Grenadinerna.

 

 

 

Segling mot vinden

Det var länge sen sist och det beror på att min dator har krånglat. Förhoppningsvis kommer detta inlägg in nu.

Till slut så var det bara att bita i det sura äpplet och ge sig av mot vinden. Vi hade hoppats att vinden skulle bli lite mer sydlig men prognosen lovade rakt östliga vindar för en vecka framåt. Vi låg ankrade i Charlstown, Nevis, bredvid en sydafrikansk båt som vi bjöd över en kväll. De skulle vänta tills vindarna ändrade riktning. Vi tyckte nog att Nevis inte var den mest intressanta ö som vi besökt och ville gärna vidare till Antigua, där våra amerikanska vänner på Detour låg ankrade.

Det tog nästan 12 timmar att ta sig de 45 sjömilen till Jolly Harbour på Antigua. En så långtråkig överfart har vi inte gjort tidigare. Vinden var rakt emot oss och det var också vågorna som när de slog sig ihop med dyningarna nästan stoppade båtens framfart. Vi gratulerade oss igen för att vi hade sån tur när vi seglade rakt östligt från BVI till St Martin då vinden, just den dagen, valde att vrida sydligt. Det är en dubbelt så lång sträcka som mellan Nevis och Antigua så det hade varit riktigt kämpigt.

Jolly Harbour är trevlig och där stannade vi en natt för att fortsätta runt sydsidan på ön in till English Harbour där Detour låg tillsammans med deras vänner på Callicou skyes. Längst in i English Harbour, där det i princip är kav lugnt, hade de klämt in sig. Vi trängde också in oss mellan Detour och en annan båt. Det var trångt och grunt så när vi skulle runda en båt fastnade vi med rodret i en annan båts ankarlina. Vi ropade på dem, de satt inne i båten, för att uppmärksamma att vi satt fast i deras lina och därmed kom väldigt nära deras båt. Han stack upp huvudet och sa: Oj, jag har visst fått nya grannar (fast på engelska då). Han tog det således lugnt och innan vi fått fram fendrarna längs hela skrovet sjönk deras ankarlina igen och vi kom fria.  

Det var roligt att träffa Detour. Senaste gången var i Las Palmas. Oftast träffar man en båt bara en gång men de gånger det blir flera blir det desto roligare. Just här i English Harbour är det många båtar som vi träffade i Cascais, Portugal. De som ska segla mot Europa tar ofta avstamp just härifrån. Själv skulle jag välja St Martin där det finns bättre bunkringsmöjligheter men Antigua är förstås lika bra i andra avseenden.

När vi kom till Antigua var det deras Classic Yacht Regatta. Det var många fina klassiska båtar i hamnen. Innan vi åkte vidare startade 50th Antigua Sailing Week så vi hann se lite av racingbåtarna också.

När man träffar Stephanie och Brian på Detour är det full fart. Vi blev inbjuda på middag tillsammans med deras kompisar på en annan båt samma dag som vi kom in i hamnen. Dagen efter gick vi på en vandring där man kan se hela English Harbour och Falmouth Harbour. På kvällen var det invigning av seglingsveckan. Den kvällen verkade vara mest för den lokala befolkningen för de flesta racers hade inte kommit ännu. Det var hur som helst en rolig kväll med dans och bra musik. Som vanligt var runpunchen stark. Det var Antigua Rhum Destillery som sponsrade kvällen så de var nog intresserade av att visa upp sin rom och brydde sig inte så mycket om tillbehören.

m__MG_4341

Detour satte ”ända mot ända” med Callicaou skyes för att få mer plats vid middagen.

Vi hann också med en snorklingsrunda i Freeman bay som ligger i infarten till English Harbour. Vatten längst inne där vi låg inbjuder inte till bad. De enda som dyker där är pelikanerna som skickligt fångar småfisk.

m_IMG_4360

Pelikan efter ett dyk

 

m_20170427_120858(0)

Vandring längs kusten på Antigua.

 

m_20170427_123054

Alla dessa underbara kaktusar.

 

m_20170427_125439

English harbour i förgrunden. Vi ligger längst in till höger i bild. Den stora viken längst upp är Falmouth harbour.

 

m_20170428_121508

På Fortet, English harbour.

När vi snorklade såg Miranda nio sköldpaddor. Jag såg tre men också en stor spotted eagleray. Den var häftig. Stor och svart med vita prickar och en lång piska längst bak. David däremot hade åkt utanför viken tillsammans med Brian och Bill för att fridyka. De har jättestora simfötter som de dyker med. Denna gång kom de ner på 19 meters djup. David är bra på att fridyka men har aldrig provat med speciella simfötter. Nu fick han låna av Brian. Två av dem fick dyka i taget och en vaktade uppe vid ytan. De berättade efteråt att de kunde höra valar prata med varandra när de dök djupt.

Vi hade bestämt att åka tidigt nästa morgon till en Green Island som är på vägen mot Barbuda. Eftersom vi inte går till Bahamas ville vi verkligen besöka Barbuda som är en sandö 25 sjömil norr om Antigua om man räknar kortaste sträckan. Om vi hade kunnat klarera in där skulle vi haft en bättre seglingsvinkel när vi lämnade Nevis men man kan bara klarera ut från Barbuda. Det går att klarera in men då måste man förbereda det med mailkorrespondens innan vilket vi försökte att göra men utan att få något svar. Planen var att ligga där några dagar och göra ingenting förutom att titta på rosa stränder och fregattfåglar.

Vi hade tänkt att åka iväg efter att ha varit iland med sopor och kollat e-mailen, men vi hittade ett bageri så vi köpte med oss lite godsaker för att bjuda över Detour på fika innan vi åkte. De kom över och vi pratade och pratade så till slut var klockan två. Vi insåg att vi kunde lägga ner dagens planer och bestämde oss för att åka dagen efter istället. Det blev då en runda med spelet Catan som vi köpte för flera år sen men inte ens packat upp. De hade spelat det många gånger och kunde reglerna. Det är ett jätteroligt sällskapsspel så nu har vi något annat att spela än Bondespelet. Den kvällen gick vi dock och lade oss tidigt för att försöka komma iväg på morgonen.

 

m_IMG_4353

Långfika.

m_IMG_4357

Det är bara 6-7 sjömil till Green Island men eftersom vi går år fel håll, österut, runt Antigua så kändes de långa, dvs vi gick mot vinden igen. Under sista biten kunde vi ta ut genuan och få lite fart. Runt Green Island ligger det många rev som man får navigera runt. Vi gick längs sydsidan och ankrade längst västerut med hela Atlanten mot fören, bakom ett rev. Det blåste ordentligt men båten låg still eftersom vågorna och dyningarna stoppades av reven. David och jag snorklade på tre av dem. Det var ganska mycket fisk men inte så fina rev. Dagen efter gick vi de 34 sjömilen norrut mot Barbuda. Nu kunde vi hissa seglen, äntligen. Vi revade storen och drog till början ut halva genuan. Det blåste runt 14 m/s och vågorna var ganska stora eftersom det blåst mycket i nästan en vecka. När vi kom ut ur Antiguas ”skugga” blev vinden lite mer stabil så vi kunde släppa ut hela genuan.

m_IMG_7772

Vi ankrade bakom reven där också kitesurfarna trivs.

På Barbuda valde vi att ankra på Cocoa beach. En av de vackraste stränder vi sett. Den är hur lång som helst och sanden är så fin och skön att gå på. Vattnet är klart och turkost. Det finns ett hotell på stranden men det stänger i april så stranden är helt öde.

m_20170501_153410

En helt underbar strand.

m_20170501_153546

På natten är finns det inga ljus från land och stjärnorna syns lika bra som på en nattsegling. Det var länge sedan vi lång så nära land utan ljus och ingen musik som på hög volym vräker ut ljud för hela viken. Vi snorklade på några ställen vid Cocoa beach. Korallerna var jättefina men det fanns inte så mycket fisk och de som var där var väldigt skygga. Det låg redan sju båtar där men med ganska långa mellanrum. Där låg båten Vibeke från Norge som kom över en stund på kvällen innan de skulle segla tillbaka till Antigua. Vi tog oss istället norrut på ön och ankrade i Low bay. Det började regna när vi var på väg. Regnet var så kraftigt att vi inte såg land längre trots att vi bara var en sjömil ut. Vi drog ner på farten för att inte komma fram medan det var så grått och regnigt. Low bay är omgiven av rev och de vill man gärna se när man går i mot land. Hela Barbuda är omgiven av rev och det ligger många vrak längs kusten. Ön är lite speciell då den är en sandö med en stor lagun. Vi ankrade längs en sandstrand som är väldigt smal så vi kunde bära jollen över sanden för att komma in i lagunen och åka över till staden Codrington. Det var en regnig dag och när vi var mitt ute i lagunen började det regna igen. Det bara öste ner. Vi var som fyra dränkta katter när vi kom fram. Det är ju varmt så det gick ingen nöd på oss direkt men när vi gick in i deras mataffär som hade airkondition blev det riktigt kallt med de blöta kläderna som klistrade sig längs kroppen. Om vi stod still blev det också en blöt fläck på golvet. Det fanns inte så mycket att handla men det är alltid roligt att se vad som kan finnas i mataffärerna. Den här gången kom vi hem med en god ananas och kokosmjölk. Staden eller samhället på 1800 personer är inte alls påverkat av turismen.

m_20170503_155316

Skolan med olika klassrum.

 

m_20170503_163145

Ett regnigt Codrington.

Överallt på gatorna gick det djur och strövade. Husen var inhägnade men djuren gick lösa ute. Vi såg en åsna, hästar, höns, en gris och getter. Bra utdelning för en timmes promenad. Codrington har en turistbyrå och där bokade vi en tur till fågelreservatet på ön. Det är den största samlingen fregattfåglar på ett och samma ställe i världen. Andra länder har fler men då är de utspridda på flera platser.

Dagen efter kom guiden Pat och hämtade oss på insidan av lagunen så vi rodde in och drog upp jollen på stranden. Nu fick vi åka motorbåt som gick riktigt fort som omväxling. Man kommer fåglarna väldigt nära i den delen av reservatet som han tog oss. De bryr sig inte alls om att människor kommer dit. Man får inte åka dit själv utan måste åka in med guide. Parningssäsongen är över så hannarna visar inte upp sig i sin röda prakt men istället så fick vi se ungar. Hannarna ruvar det enda ägg som honan lägger och hon skaffar mat till honom. Hon byter också av hanen ibland så han får sträcka ut sina vingar. De har ett vingspann på ca 2 meter. Det tar ca 6 månader innan ungarna klarar sig själva. Då har hanarna redan dragit vidare till andra parningsområden. Enligt Pat flyger ”deras” fregattfåglar till Galapagos under hösten. Honorna är vita på bröstet, större och kraftigare än de mer slanka svarta hannarna. Det tar ca 2 år innan en hona ser ut som en hona och en hanne som en hanne. Ungfåglarna är både vita och svarta med vita huvuden.

m__MG_4395

Fregattfåglarna har mycket vitt i sin teckning när de är unga.

 

m__MG_4400 (2)

De vita fåglarna är bara några veckor gamla.

 

m_IMG_4646

De har en vingspann på ca 2 meter.

 

m_IMG_4692

Guiden Pat berättar om fåglarna.

Vissa stränder är rosa här på Barbuda och det beror på snäckorna som färgar sanden. Stranden vid Low bay har en tendens till rosa men den i Cocoa beach var helt vit.

m_IMG_4727

Low Beach

 

m_IMG_4740

Rosa sand.

 

m_IMG_4793

Codrington längst bort i blid, lagunen ligger mellan sandstranden och staden

Efter två nätter vid Low bay var vi redo att segla tillbaka till Antigua. Det blev en av de bästa seglingar vi gjort. Stabila vindar hela vägen fram och vågorna var beskedliga. Vi kom fram vi vid ett på eftermiddagen och fick en eftermiddag till i Jolly Harbour där vi klarerade ut från Barbuda och Antigua. Från och med nu kommer vi bara att segla söderut.

 

Allt kom inte med…

När förra inlägget skulle postas slutade internet att fungera så här kommer de bilder som inte gick att infoga:

 

m_20170414_205519

På dagarna är vattnet kristallklart men på natten kommer flera olika organismer upp till ytan. Bland annat de långa maskarna som syns på fotot.

 

m_20170416_173821 (2)

Reservdelen till utombordaren. Den bruna trasiga är den gamla och den svarta den nya. Den fick beställas från USA. Vi hade temporärt satt i en teflonslangbit men den löste upp sig lite i kanterna så den riktiga slangbiten gjorde skillnad.

 

m_IMG_4213

Här ligger vi ankrade på södra St Kitt. Håll med om att det påmnner lite om Kanarieöarna.

 

m_IMG_4233 (2)

De vilda aporna på St Kitt. Det finns tre gånger så många apor som människor. De kom till ön som husdjur för ett par hundra år sedan.

 

m_IMG_4252

De sitter lite här och där men det går inte att komma för nära.

 

m_IMG_4278

Aubry och Miranda laddar sin plattor med nytt innehåll.

 

m_20170414_094513 (2)

Lasse, Örjan och David på Jennifer.

 

 

 

 

 

 

 

 

Sköldpaddor till vardags

Det tog sin tid att få den lilla reservdelen till utombordaren. För att få lite miljöombyte gick vi en dag norrut till Anse Marcel. Det är en fin vik med flera hotell vid stranden. Vi åkte dit för sköldpaddorna och snorklingens skull. Det var verkligen många sköldpaddor, vilket var förvånande med tanke på att det var många jetskis som åkte in och ut från hotellen. Vid stranden hyrde de ut olika sorters vattenleksaker och jetskis var nog det mest populära.  Sköldpaddorna dök så fort de hörde en motor men var nära båtarna som låg ankrade i viken.

 

m__MG_3949 (2)

En sköldpadda simmar förbi.

 

m__MG_3967 (2)

Vattnet är så klart att man ser dem om de inte simmar för djupt.

 

m__MG_3962

Här ser man kättingen på 6,5 m djup. Botten är sand med turtle grass.

 

 

 

Vi tog jollen in till marinan på kvällen men det fanns i princip inget där för oss seglare. Hela området var uppbyggt för hotellgästerna. Vi tog en öl på en restaurang för att få lite wifi men mer än så var det inte. Vi hade i alla fall ett mail från Island Water World som nu meddelade att slangbiten hade kommit. På vägen in till marinan som går genom en smal kanal där ena sidan är en uppbyggd pir, såg vi flera leguaner i olika storlekar som sög i sig de sista solstrålarna. På vägen tillbaka, då det blivit mörkt, lyste eldflugorna starkt och trädgrodorna sjöng som vanligt.

Vi gick tillbaka till Marigot dagen efter för att hämta upp reservdelen och klarera ut från St Martin. Innan vi åkte upp till Anse Marcel hade båten Jennifer ankrat bredvid oss. Det var Lars Hässler, som alla svenska seglare känner till, och hans ”Paying Crew”. Just nu var de bara tre ombord. När vi kom tillbaka var vår ”spot” fortfarande ledig så vi ankrade på samma ställe igen.

 

m_20170416_173821 (2)

Den efterlängtade plastbiten. Motorn gick som ett spjut sen.

 

 

David åkte genast in och hämtade reservdelen och klarerade ut och när han kom tillbaka bjöd vi över Jennifer på en drink. Ulla och Örjan som var ombord var lika trevliga som Lasse, och Ran, med Malin och Johan, kom också över en stund. På morgonen rodde vi över till Jennifer innan vi åkte iväg. Då hann vi ses lite till och det var kul att se hur Jennifer såg ut inuti. Det är en Bennetau 50 med träinredning från åttiotalet. Vi hyrde en Bennetau 39 i BVI för 8 år sedan. Den båten hade inte mycket trädetaljer. Stefan på Shadock hann vi också träffa en liten stund innan vi åkte. Det var lite tråkigt att lämna Marigot nu när vi hade så många trevliga människor runt omkring oss men en dag, eller två senare så skulle någon annan åka i alla fall.

 

m_IMG_3884 (2)

Malin och Johan på RAN tittar förbi.

När man klarerar ut har man 24 timmar på sig att lämna landet och eftersom man ska ha papper från senaste hamn med sig så ser nästa land om man har en lucka i tidslinjen. Vi seglade runt St Martin och var på väg till Gustavia på St Barths men ändrade oss och gick mot ön Ile Fourchue istället.

Egentligen borde vi ha klarerat in i Gustavia men vi tänkte att det var långfredag så de kanske hade stängt på tull och immigration. Ankarplatsen på Ile Fourchue var riktigt fin. Den påminde lite om La Graciosa på Kanarieöarna men mycket mindre förstås. Vattnet var kristallklart och även här fanns det mängder av sköldpaddor. De är så underbara och man blir lika glad varje gång. Vi ankrade på ca 6 meters djup och man kunde se hur de betade på botten. Under natten hade vi besök av påskharen så morgonen startade med chokladjakt. Två stora påskhönor i choklad, ni vet de stora chokladdjuren som är ihåliga, hade helt smält ihop av värmen. Det var bara en klump choklad längs ena sidan av plasten. De var nog fina när påskharen gjorde dem men nu var de rätt så sorgliga. Mängden choklad var förstås densamma.

 

m__MG_3963

Halvsmält choklad.

 

 

Vi tog oss de ca 5 sjömilen till Gustavia (efter Gustav III) och ankrade i den yttre hamnen. Det var sista dagen på en veckas seglingstävlingar så det var riktigt många båtar i viken. Nu hade den sista tävlingsdagen blivit inställd eftersom det inte var någon vind. Efter inklareringen åkte vi alla in till staden och strosade runt en liten stund. Det är en liten pittoresk stad med de svenska gatunamnen kvar. Sverige ägde St Barths under Gustav III tid men lät fransmännen köpa tillbaka ön på 1800-talet. Innan vi åkte tillbaka till båten åt vi på Le Select vilket alla andra seglare också gör. Det är den billigaste restaurangen på ön. Det är också en svensk som startade den så det finns fortfarande svenska inslag på ön även om det är en fransk ö numera. Det var förstås fest i stan (som liknar europiska turiststäder mer än Karibien) då seglarna skulle få sina priser. På kvällen var det också ett fyrverkeri som vi än en gång hade första parkett på. Det var stort och bra men inte lika storslaget som nyårsraketerna på Bequia.

 

m_20170418_140738

Svenska och franska gatunamn.

 

m_20170418_140107

De tre franska liljorna och våra tre kronor.

 

 

Tidigt på morgonen åkte vi vidare till en vik väster om Gustavia som är ett naturreservat. Här har de lagt ut bojar som man får använda gratis. Snorklingen är riktigt fin här men vi hade lite otur i och med att så snart vi hoppade i vattnet så kom molnen och senare regnet. Man ser förstås fiskar och koraller i det vädret också men när solen lyser på dem är det en helt annan sak. De blir 100 ggr finare. Ska man filma så behövs solen annars blir det bara grått. Även här såg vi sköldpaddor som betade på botten.

På flera ställen både här i viken Collombier och Ile Fourchue såg vi små tält i grupper på stränderna och upp längs sluttningarna. Här firar man påsken genom att hela familjen åker ut och tältar i några dagar. Det var stora grupper med både äldre och yngre personer. De flesta stannade hela helgen och åkte därifrån på annandag påsk. Den mest populära påskmaten är landkrabbor som man tillreder på något speciellt sätt. Hur vet vi inte. Vi har inte sett maträtten utan det är något som vi läste om i någon av alla reklamkartor eller tidningar som man plockar upp. 

Vi åkte tillbaka till Gustavia för att klarera ut. Staden var lite lugnare nu när alla seglingstävlingar var över. Vi strosade runt ett tag och gick över till Shell beach som faktiskt gör skäl för sitt namn. Hela stranden är täckt av fina snäckor i olika korallfärger.

m_20170418_141255

 

m_20170418_141930

Det är verkligen mycket snäckor.

 

När man som vi seglar åt ”fel” håll får man fundera på hur man bäst tar sig fram. Nu valde vi att gå till St Kitts och Nevis fast vi egentligen vill till Antigua eller Barbuda. Om vi skulle gå direkt dit får vi stampa på med vågorna emot oss och det vill vi inte så vi seglar 45 sjömil söderut istället och försöker på så sätt senare ta oss nordost mot Barbuda.

St Kitts är en stor cruisingskeppsdestination och här ligger det varje dag 2-3 skepp. Det är lite konstigt för det är nog den ö som åtminstone vi tycker har minst att visa upp för turister. Det finns ett uppbyggt område vid marinan för kryssningspassagerarna med de vanliga diamant och cigarraffärerna. Staden ganska fin med både fina byggnader, som oftast är ganska slitna, och flera mindre stadsparker. Även här fungerar bussnätet bra. Det är mindre bussar som kör kontinuerligt och som stannar när man vinkar in dem. Vi tog två bussar för att komma runt hela ön. Priserna är låga, 2 dollar/person.

Klareringen är lite annorlunda här. Man måste precisera var man ska ankra och hur länge man tänker stanna. Vi kryssade i alla ankringsplatser på St Kitt och en på Nevis och högg till med 6 dagar. Då fick vi tillstånd till det och behöver inte klarera ut. Helt fantastiskt tycker vi. På mindre öar är det oftast bara ett ställe, eller två, som man kan klarera in och ut på och då måste man segla tillbaka för att klarera ut. Här behövs inte det vilket vi är tacksamma för. Då kan vi segla iväg när vi tycker att det passar oss, inom de 6 dagarna förstås.

Södra delen av St Kitts är inte så uppbyggt förutom några hotell och en marina. Här finns de flesta ankringsvikarna. Egentligen är det inte så mycket till vikar. Det finns inga helt skyddade vikar vare sig på St Kitts eller Nevis. Vi seglade ner 5 sjömil och ankrade i en liten bukt där det låg några andra båtar. Bland annat så träffade vi Lennart och Eila på Arcipelago igen, som vi träffade på Martinique i januari, inne på strandkrogen. De kom sen över på svenskt kaffe på morgonen innan de skulle vidare för att ta upp sin båt för säsongen.

Här på St Kitts finns det vilda apor, Green Monkey. David och jag tog en promenad medan Aubry och Miranda internettade på marians kafé. Vi såg flera apor. De är ganska skygga men många. De ser ut som Pippis Herr Nilsson.

Innan vi gick vidare mot Nevis fyllde vi på med vatten i Christophe marina. Det är en superyatchmarina men vi var också välkomma sa de. En av tankarna fyller vi numera på om det finns möjlighet och den andra kör vi med watermakervatten. I Karibien får man oftast betala för vattnet, just här var det 21 cent/imperial gallon.

Mellan St Kitts och Nevis är det bara 2 sjömil. För oss blev det ca 6 sjömil från vår ankringsvik till nästa. Här la vi oss direkt utanför staden och jollebryggan. De flesta båtar ligger lite mer västerut på boj nedanför en strand. Huvudstaden på Nevis heter Charlestown och är liten, ganska sliten och livlig stad. Det finns flera mataffärer inom gångavstånd och det är det viktigaste för oss. Vi behöver handla för några dagar för vistelsen på Barbuda där det är ganska långt till affären.

Vid jollebruggan träffade vi en trevlig man som var bofast på Nevis och som gav oss flera tips på de få minuter vi träffades. Det är lätt att få information på alla öar eftersom de flesta verkligen vill att vi ska få se vad ön kan erbjuda och de är stolta över sin hembyggd.

Saint Martin

Sint Maarten eller Saint Martin är en ö med två nationaliteter, Holland och Frankrike. När vi seglade över från Jungfruöarna riktade vi in oss på den holländska sidan och staden Philipsburg. De flesta går in i en lagun vid Simpson bay, reglerad av en öppningsbar bro. Det kostar en del att ankra i Simson Bay eller inne i lagunen. Man får betala både för att ankra och för att gå genom broöppningen. I viken utanför Philipsburg låg ett tiotal segelbåtar ankrade och här finns också kryssningsfartygens bryggor. Under vår första dag låg här 4 stora kryssningsfartyg. Då var det fullt av turister i stan. Både denna stad och Charlotte Amalie på US Virgin Islands har otaliga juvel och klockaffärer. Man undrar ju hur mycket juveler gästerna på kryssningsfartygen kan köpa. Här var det dock lite mer avslappnad stämning och staden är rolig och intressant att ströva runt i. Bakgatorna har mer affärer för vanligt folk men lite större mataffärer ligger en bra bit utanför centrum.

 

m__MG_3792

På väg till Saint Martin

 

m__MG_3804

Kryssningsfartyg på rad i Philipsburg.

 

m_20170331_163417

David och Miranda utanför butiken där vi köpte supergod likör. Guavaberry som ser ut som tranbär.

 

m_20170331_175354

Pina coladavariant på Guavaberry.

I området finns ett litet zoo så vi bestämde oss för att traska dit. Det såg som vanligt inte så långt ut på kartan men det gick genom ett ganska slitet område. Efter att ha gått på dammiga och solstekta gator ett tag frågade vi en kvinna på ett företag som låg vid vägen om vi var på rätt väg och hur långt det var kvar. Jodå vi var på rätt väg och det var ca 10 minuters gångväg kvar men hon tyckte verkligen inte att vi skulle ha gått. Det var inte någon bra väg för oss att gå så hon föreslog att vi skulle ta en annan väg tillbaka. Den var längre så trots det goda rådet blev det så småningom samma väg tillbaka. Till slut så hittade vi rätt och det visade sig vara ett ganska litet zoo som hade endemiska arter för Karibien, mest fåglar och ödlor men även apor och åsnor. Miranda var i alla fall mycket nöjd med att få mata djuren så det var en lyckad utflykt. De hade också flera fina lekområden och en pool riktad till mindre barn men numera kan vi ju hoppa över dem.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Den mest kända attraktionen på ön är nog flygplatsen som ligger direkt vid stranden på den holländska sidan. Vi tog en buss från Philipsburg dit. Det kostar 2 dollar per person och hälften för barn. Det visste vi inte när vi åkte dit så chauffören tog för mycket betalt och lurade oss på 4 dollar. Bussarna är små skåpbilar som tar 9-12 personer. Alla har aircondition så det är ganska bekvämt och de går hela tiden. Man står och väntar på gatan och vinkar in den buss som har rätt destination på en skylt vid framrutan. Det är smidigt och vi behövde inte vänta länge någon gång. Vi åkte två bussar till på vägen hem och de hade prislistan upptryckt på rutan, så där blev det rätt avgift.

Stranden, Maho, är ganska liten och väldigt vacker. Den är värd att åka till utan den extra kryddningen av flygplanen. När vi var där var det inte så mycket folk, det låg inte ett enda kryssningsfartyg inne så det är nog förklaringen till det. Vi badade i de ganska höga vågorna men det är en brant strand och vågorna drar med sig mycket sand. Jag flög iväg i en våg som överraskade mig och landade högt uppe på stranden med ett par kilo sand i badkläderna. Både Aubry och Miranda tumlade runt och fick håret impregnerat av sand. Det var inte helt lätt att få bort.

m_20170402_113549

Stranden vi flygplatsen

 

m_20170402_114039

Ett av de mindre planen på väg in för landning.

 

m_20170402_114646

Härliga vågor.

m_20170402_114647(0)

 

m_20170402_114756

Riktigt mycket sand i håret. Helt omöjligt att få bort i första taget.

Flyglanen kommer tätt, de flesta är ganska små men det går också stora plan. Aubry och jag stod och tittade efter plan när ett annat plan stod på banan för ”take off”. Det var modell större och när det drog iväg blev vi i princip blästrade av sanden som sprutade upp av luftdraget. Vi hade precis lyckats skölja bort all sand efter badet men nu satt sanden fastklistrad på ryggen och bakbenen istället. När nästa plan skulle starta sprang jag till slutet av stranden för att slippa blästringen. Det var många kepsar och hattar som flög iväg. Bland annat Davids keps men den lyckades han simma ut och hämta igen. Andra tyckte att det var härligt med vinddraget och stod rakt bakom startbanan med armarna utsträckta.

När vi nöjda och lite mörbultade kände oss färdiga med stranden tog vi den fina bussturen tillbaka mot Philipsburg. David och jag hoppade av vid det stora köpområdet som ligger utanför staden medan Aubry och Miranda fortsatte med bussen ner till stan. Vi först gick in på den stora mataffären som hade allt men där priserna var ganska höga. Vi gick vidare till CostUless som är ungefär som amerikanska Sams club fast man inte behöver vara medlem. Här finns allt i storpack och det blir billigare på grund av det.

 

m_20170402_161159

I väntan på bussen

Vi fyllde på förråden till viss del men väntade med annat då tänkte segla över till den franska sidan. Ön är som sagt delad av två länder så om man ska göra rätt ska man klarera in och ut i respektive land. Vi klarerade ut från den holländska sidan och seglade över till den franska och klarerade in här istället. Egentligen ville vi till den franska sidan redan från början men eftersom det blåste nordligt när vi kom så var det inget bra ankringsalternativ så därför blev det Philipsburg. Där låg vi bra även om det var hur många färjor som helst som körde kryssningsfartygens gäster in till stan. Vi låg ganska nära färjornas rutt och det gungande en del när de körde förbi. Ankarfästet var dock bra, i sand, så vi satt tryggt förankrade trots svallet. Inklareringen på den franska sidan gjorde vi vid färjeterminalen. Då fick vi betala 35 euro vilket förvånade oss eftersom det är franskt område och i Martinique betalade vi högst 5 euro. Nu när vi varit här ett tag har vi förstått att man ska klarera in via en dator på båtbutiken Island Water World. Då kostar det bara några dollar. Förutom de 35 euro ska man betala 4 euro per natt för att ligga för ankar i viken. Det ska man berätta för tullen när man klarerar ut. Det tänker vi inte göra. Det blir utklarering för oss via datorn på båtaffären istället, och ingen kommer då att fråga efter antalet nätter i viken.

På den franska sidan heter den största staden Marigot. Den är fylld av restauranger, caféer och butiker. Här finns också de i vårt tycke de bästa mataffärerna. Äntligen kan vi köpa gott bröd och goda ostar igen till normala priser. Här finns också mer grönsaksutbud än på andra håll. Vi gillar de franska öarna. Kanske mest för maten skull. Det är dock lite lättare här än i Martinique eftersom alla fransmän som vi hittills träffat kan bra engelska. Tulltjänstemannen berättade att den vita befolkningen, främst inflyttande fransmän, pratar franska men att alla andra pratar engelska.  På den holländska sidan lär sig barnen både engelska och holländska men de pratar i princip bara engelska. Intressant är också att de har två valutor igång. Euro förstås eftersom både Frankrike och Holland är med i EU men också amerikanska dollar. Det beror nog på att de till så stor del lever på turismen och att det är många, många kryssningsfartyg som utgår från Florida som kommer hit. För oss som har oturen att resa medan dollarn ligger på nästan 10 kronor spelar det inte så stor roll vilken valuta som gäller men lite grann tjänar vi på att betala i dollar istället för euro.

När vi var i Charlotte Amalie på US Virgin Islands och skulle ta jollen tillbaka till båten ville utombordsmotorn inte vara med. Den gick att starta men inte att fortsätta köra. Den betedde sig som om den inte fick bensin. Vi låg ankrade ganska nära jollebryggan så det var inte så långt att ro men vi är väldigt beroende av jollen och att motorn fungerar. När vi kom till St Maarten på den holländska sidan fick vi ro in till Bobbys marina, vilket var relativt långt, som har en fin jollebrygga och en soptunna direkt bredvid. Sopor är inte alltid så enkla att bli av med. På BVI får man betala för att lämna soporna, det fick vi också göra på Dominica. Här stod det en soptunna som tömdes regelbundet och som vi använde flitigt.

 

m_20170402_104304

Aubry ror in till marinan.

 

m_20170331_170340

Jollebryggan och sooptunnan som syns bakom David.

David höll på en hel del med att klura ut vad som var fel med motorn och bytte några slitna och till synes spruckna slangar. Till sist så hittade han en liten slang som hoppat ur sitt läge. Den var så spröd att den gick sönder om man försökte sätta tillbaka den.

m__MG_3822

David i meckartagen.

Vi letade i Philipsburg efter en ny men det fanns ingenstans. Vi försökte också i det område där den marina servicen är koncentrerad vid Simpson bay men inte ens där gick det att få tag i den. Det är löjligt att det kan vara svårt att få tag i 3 centimeter slangbit med diametern 4 mm. De hittade den i sortimentet men ingen hade den hemma. Nu har vi beställt den och för slangen som kostar 1,60 dollar kommer vi att få betala 25 dollar. Dessutom får vi vänta i en vecka, i bästa fall.

Vi har i alla fall hittat ett nytt relä till vårt ankarspel så nu fungerar det som det ska igen. Det är en dosa för både upp och ner medan den gamla hade ett relä för vardera riktning på spelet. Det är okej att dra upp ankaret för hand men det är ju också rätt så tungt. Inte för att det skadar oss med lite kroppsarbete emellanåt.

 

m_20170405_182121

Våra gamla relä

 

m_IMG_7511

Det nya.

Säg den glädje som varar. En morgon hade vårt 12 V förbrukningsbatteri helt plötsligt laddats ur till 10,3 V på morgonen. En av cellerna visade sig vara lite torr och det blev inte så mycket bättre när vi fyllde på vatten. Det batteriet är lite äldre än de andra och är separerat från våra andra 4 batterier som ger 24 V. När vi bytte batterier i Sverige innan avfärd tog vi samma märke som innan, Banner. Vi har lagt ner nästan tre dagar på att försöka hitta ett nytt batteri med motsvarande mått. Här har de främst amerikanska batterier vilka är någon centimeter för stor i varje riktning. Just nu känns det helt obegripligt att man byggt batteriboxen i vår båt efter ett batterimärke. Problemet kan förstås vara att europeiska batterier generellt är lite nättare. Det är i alla fall de indikationer som vi fått av batterihandlarna här. Batterifrågan är fortfarande inte löst. Vi kom till slut fram till att vi skulle köpa ett mindre batteri som man kan köpa i Sverige på varje bensinmack för ca 800 kronor tills vi kommer tillbaka Martinique där vi såg Bannerbatterier. Här finns det dock inga billiga batterier. Även om vi köper ett ”nödbatteri” så går det på nästan 3000 kronor, som också Bannerbatteriet kostar. Så just nu är vi lite handlingsförlamade och gör ingenting åt det problemet. Innan vi åkte hade vi ingen aning om att Sverige var ett sånt lågkostnadsland. ALLT är billigare i Sverige än i Karibien.

St Martin är ett seglarmecka. Här finns nästan allt för båtfolk med många serviceaffärer och tekniker. Alla pratar engelska och de är väldigt hjälpsamma. Det är faktiskt en fröjd att gå in i båtbutiker eller alla andra tekniska butiker för den delen. De har mycket saker men framförallt så har de mycket personal så man behöver inte vänta länge och de diskuterar gärna olika tekniska problem. Under vår batterijakt var vi också inne i en järnaffär för att köpa en skrapa för att skrapa bort gammal fernissa. Där hade de faktiskt smala slangar som klarar att ligga i bensin. Vi bad dem kapa en liten bit från rullen och den fick vi utan att behöva betala. Den är lite styvare än originalslangen men det blir en bra reserv till utombordaren. Vi har ju redan beställt och betalt för en slang som ska komma på måndag, förhoppningsvis.

Här finns två båthandlarkedjor, Budget Marin och Island Water World. Den senare är otroligt engagerad i sina kunder. De har gratis föreläsningar om olika båtrelaterade områden. I lördags hade de en föreläsning om energi på båten. De bjuder också på öl och läsk samt snacks.

 

m_20170408_150642

Välbesökt tillställning.

Några gånger i veckan har de bussturer från butiken till den bästa mataffären. Den ligger på den franska sidan, SuperU, och är en riktigt bra affär där man kan fylla på förråden. Nu är ”säsongen” slut här på St Martin så det blir inga fler föreläsningar under lågsäsongen. De flesta som ska vidare till USA har åkt eller åker snart och de som ska segla till Europa är också i startgroparna. De flesta seglar mot Azorerna i början av maj.

Eftersom vi måste vänta på slangen så passade vi på att jobba lite på båten när vi inte letade batterier. Nu har vi slipat och fernissat de trädelar som varit utsatta för sol och vind och som blivit riktigt fula. Det sliter ganska mycket när solen steker på saltstänkta trädetaljer. Nu blänker de fina igen, de delar som vi hann med. Det är ostadigt väder just nu så när vi lagt på det första lagret började det regna. Vi hann med tre av de sex trädelar som vi behöver fernissa. Under tiden har vi också kunnat fylla vår grillgasolflaska. Till grillen har vi en 3 kg gasolflaska. När vi köpte grillen följde det med kopplingar för en 250 gr gasolflaska men det tycker vi är för lite. Magnus som mönstrade på i Las Palmas köpte med sig, från Sverige, en koppling som passar 3 kg flaskan istället. Här på Island Water World byter de tomma flaskor mot fulla, rostig mot rostig eller fin mot fin. Vi bytte upp oss lite tack och lov. Det är inte lätt att hålla flaskan borta från rost i vår salta omgivning men nu har vi borrat hål i en hink som flaskan passar perfekt i. Hinken har vi i akterluckan när vi inte grillar. Om man inte borrar hål kan vatten samlas och rostprocessen lever sitt liv och samtidigt kan man bli av med eventuell gas som samlas i botten.

 

m_20170408_184759_LLS

Grillmiddag.

 

Vi har också tagit oss upp till Fort Louis som ligger på en höjd ovanför Marigot. Det är en fin utsikt där man ser hela lagunen mellan Holland och Frankrike, ön Anguilla åt nordväst och Saba åt syd.

 

m_20170408_105122

Hela lagunen och Marigot.

 

m_20170408_110343

Där nere ligger vi skyddade av marinans pir. Jollebryggan syns till vänster.

 

 

m_20170408_111059

Svärmors tunga som ogräs längs vägen.

 

m_20170408_143900

Även bomull är ett ogräs här.

Här på St Martin har det ett väldigt aktivt cruisers net. Varje morgon, förutom söndag, klockan 7:30 på kanal 10 kan man lyssna på vad som är på gång i området. Först kommer en väderprognos sen byt och sälj och slutligen vilka evenemang som är på gång. Det var så vi hittade föreläsningen på Island Water World och nu senast pratade ”vattenmannen”. Han åker omkring i sin båt med vatten så man kan fylla sina tankar. Han tog 8 cent per liter och för oss blev det ca 25 dollar.

 

m_IMG_7503

Vattenmannen..

 

m_IMG_7498

..och hans hund.

Vi tillverkar helst inte vatten när vi ligger i en vik med många andra båtar. Vissa gör vatten var de än ligger men vi har valt att främst göra vatten ute till havs. Oftast går vi en timme för motor när vi startar en segling och gör vatten under tiden. Nu när generatorn är borta måste vi köra motorn för att tillverka vatten. Vi bytte filtret till watermakern för några veckor sedan. Det har vi inte bytt sen vi satte igång watermakern i Portugal. Det är tre filter, ett grovfilter som man tömmer, ett mellanfilter och ett finfilter.

Det finns några svenska båtar i området. Två gånger har vi träffat Stefan på Shadock och igår så träffade vi Malin och Johan på RAN. Det är ett ungt par som ska segla några år. Vi träffades tidigare på Dominica. De är väldigt trevliga och Johan är trots sina unga år (runt 30) en väldigt erfaren seglare. De gav oss en kasse med böcker på svenska. De hade köpt två läsplattor så de kunde ladda över hundratals böcker från vår hårddisk. Många seglare har sina lager av böcker och filmer på hårddiskar och när man träffar någon likasinnad brukar vi dela med oss av det vi och de har. På så sätt får man lite olika genre på filmer och böcker. Vi har jättemånga böcker men skulle gärna hitta lite mer nya filmer, även om vi har ganska många filmer redan. Nu går TV:n på 12 V, dvs det batteri som är dåligt. Miranda är inte nöjd. Hon är den som helst vill se på film så hon lider mest av alla. Tack och lov så finns det många poddar att lyssna på.  

 

m_IMG_7489

Kväll i ankringsviken.

 

m_IMG_7491

Regnbåge över Marigot.