Semester

Efter en härlig segling kom vi fram till Store bay. Det är bara ca 8-10 sjömil dit beroende på hur man seglar kring reven så det gick rätt fort. I viken går en 30 000 V kabel in till Tobago som man helst vill missa. När vi lagt ner vårt ankare tyckte vi nog att vi låg för nära kabeln (som inte är märkt) så vi ankrade om lite längre bort. Det låg en svensk båt, Tango, i viken och de gjorde ett kvickt stopp hos oss, så vi fick lite info direkt om var man kan lägga jollen och var tvättinrättningen ligger.

m_IMG_5811

Båtar ankrade vid revet

Tobago är inte en ö som har många cruisers. Det ser man också på den infrastruktur som finns kring kusterna. På alla de andra karibiska öarna finns det ofta en jollebrygga eller åtminstone någon brygga att lägga till vid. I Tobago får man lägga upp jollen på stranden vilket kan vara ett spännande inslag i vardagen. Dyningarna går in mot stränderna och det blir större eller mindre vågbrytningar mot stranden. Vi har nu lärt oss att passa in vågorna, vänta om de är stora och skynda på om det ser slackt ut. Det är lätt att bli helt dränkt. Tango berättade att de vid ett tillfälle fick vänta i tre dagar innan de kunde gå iland på grund av stora dyningar mot land. 

Det finns heller inga marinor för att lägga upp båten eller ens tanka eller fylla på vatten. I Tobago är tidvattnet en del av problemet med bryggor. Norrut märker man knappt av det. Här är det nästan en meter vilket gör att om man ligger vid en brygga fastnar jollen lätt under den och kommer man inte tillbaka innan vattnet kommer igen så sitter jollen fast. Det var det som hände i Scarborough när vår åra gick böjdes. Där var det en fiskare som tryckte ut båten innan det var för sent.

I Store bay finns det mesta som man kan behöva och det är ett trevligt område. Här samlas också turisterna. Det är fina stränder och flygplatsen ligger på gångavstånd. Vi bjöd in Tango på en drink dagen efter vi kom. Då kom vi in i vårt ”gamla” seglarliv igen och fick möjlighet att höra hur de seglat och haft det samt byta erfarenheter över all utrustning som går sönder. Lite senare kom även en tysk man över för en drink. Tango gick vid tiotiden, en eftermiddagsdrink blir oftast en hel kväll.

Vi tänker segla medsols runt hela Tobago. Då kommer vi att ha vind, vågor och strömmen emot oss på den Karibiska sidan men med oss på Atlantsidan. Efter två nätter i Store bay gick vi vidare mot Buccoo. Det regnade och var allmänt blåsigt så vi försökte vänta ut vädret men till slut lessnade vi på det och drog upp ankaret ändå. När vi kom ut utanför reven så blåste det ordentligt och dyningarna var ganska korta och jobbiga eftersom vi gick emot dem. Nu skulle vi inte så långt så efter två timmar var vi ankrade i Buccoo där det gungade ordentligt.

m_IMG_5823

Buccoo från havet

m_IMG_5815

Buccoo rev

Här var vi i söndags på Sunday school men nu var det betydligt lugnare. Vi tittade in i en butik som drivs av en finsk kvinna som bott är i 25 år. Det regnade rejält så Tiina som hon heter skjutsade oss till mataffären en kilometer upp för vägen. På vägen tillbaka tog vi skydd i ett litet hak som visade sig vara ett jättefint ställe med bra wifi. Hit har vi återkommit vid flera tillfällen. Bland annat så har vi ätit lunch där, god och billig lokal mat. Nu kunde vi Skypa med barnen som är hemma. Wifi är en annan uppfinning som man inte hittar så lätt i Tobago även om det förstås finns lite här och där. För att posta ett blogginlägg behövs det ganska bra uppkoppling för att få med bilderna trots att de är förminskade.

m_20180111_145254

Ett mysigt ställe med både Kollibri och fladdermöss

I Buccoo rullade det så mycket på natten att det var svårt att sova. Båten ställde sig med långsidan mot dyningarna så det gungade nästa lika mycket som när vi var ute på Atlanten. Vi seglade därför upp för kusten några sjömil till Plymouth. Här var det lite bättre skydd men fortfarande rulligt så vi lade ut ett akterankare också, en så kallad Bahamasankring. Nu placerade vi båten så dyningarna kom in i aktern istället vilket minskade rullandet.

Plymouth är en liten sömning by med en fin strand. Vi tog jollen in till stranden och klarade oss ganska bra men blev helt dyblöta när vi behövde korsa en flodmynning för att ta oss vidare in mot byn. David behövde få tag i sin bror på grund av en familjehändelse och vi tänkte äta lunch ute. Vi hittade ingen wifi i Plymouth och det var ingen restaurang som såg lockande ut så vi bestämde oss för att ta oss till Buccoo istället.

m_20180111_170355

Turtle beach med Serendipity långt där borta

m_IMG_5844 (3)

Pelikaner underhåller

m_IMG_5849 (2)

Här vilar de mellan arbetspassen

m_IMG_5884 (2)

De är superhärliga

Här går det inga bussar utan man stoppar en bil som har ett registreringsnummer som börjar med H. Just denna dag var det ett kryssningsfartyg inne och de åker till Plymouth för att se på resterna av ett fort så det fanns inga bilar att få tag i. Till slut fick vi en privatperson att köra oss till Buccoo för ca 35 kronor, vilket är alldeles för mycket men ändå inte.

Vi åkte till vårt stamställe där vi åt lokal mat och David kunde kontakta sin bror. När vi åkte tillbaka fick vi tag i en riktigt bil och då kostade det ca 13 kronor.

Dagen efter ringde Lance. Vi hade försökt bjuda dem på middag ett par dagar tidigare men då var han upptagen. Nu fanns det tid till det så vi bestämde oss för att ses på kvällen. Han hämtade upp oss vid stranden för vidare färd till Buccoo, igen, där det finns en italiensk restaurang som Barbara ville gå på. Barbara kom med egen bil då hon skulle vidare efter middagen. Det var en trevlig kväll med ganska god mat och mycket gott vin.

20180112_212514

Middag med Lance och Barbara

Nästa månad är det karneval i Trinidad. Där spelar flera Steel band. Innan dess är det en tävling om vilka band som ska få vara med i den stora tävlingen i Trinidad. På Tobago finns det ca 18 Steel band och överallt hör man hur de tränar. I Buccoo finns det ett band och när vi ätit gick vi och lyssnade på dem. De tränar varje kväll från början av november fram till slutet av januari. Vi var där kring 10 på kvällen och oftast håller de på till efter midnatt. Det lät bra tyckte vi, även om de tränar vissa stycken om och om igen. Därefter åkte vi till det band som Barbara spelar i. De var också igång med träningen och hon gick till sin plats medan vi stod och lyssnade en stund innan Lance skjutsade oss tillbaka till stranden där vår jolle låg. Den 23 januari är domare från Trinidad på Tobago för att lyssna på banden och bedöma om de får åka till Trinidad under karnevalen.

20180112_214653

Steel band i Buccoo

20180112_220931

Barbaras band

På morgonen dagen efter planerade vi att segla vidare mot Castara. Nu visade sig det att det inte var så lätt att få upp ankaret i aktern. Det satt som berg och vi fick trixa lite för att få loss det. Sanden är ganska grov men det är också sediment från floden som kommer ut en bit bort så ankaret satt som i betong. Det tog en bra stund innan vi var loss i aktern. Ankaret i fören gick bättre då båten kunde ”gunga” upp det. Till Castara är det ca 6 sjömil, fortfarande mot strömmen som kan vara upp till 4 knop, vinden och vågorna. Vi hade inte mer än en halv knops ström mot oss så det gick ganska bra. Castara är en superfin liten by med fin strand och flera restauranger och hus som ligger inbäddade i den kuperade terrängen. Här är vattnet lite bättre också och det fösta stället vi kunnat snorkla på. Nu har även hängmattan kommit fram och sitter i fören och gungar. Vi har varit ensam segelbåt på de flesta ställen hittills men här låg det en dansk båt med 8 ungdomar. Sen ligger det en samling fiskebåtar också men det gör det i alla vikar. Vi ankrade mitt i fiskeflottan och turligt nog var det var ingen som tyckte att vi störde deras arbete.

m__MG_5914

Castara, vi var två segelbåtar inne i viken, en svensk och en dansk

m__MG_5916

Husen ligger inbäddade i grönskan

m_GOPR1311

Det var bra snorkling i Castara, här en filefish

m_GOPR1373 (2)

En Muräna

m_GOPR1332 (2)

En Thrunkfish

I två nätter låg vi i Castara. På söndagen ringde Lance igen och sa att han kommer och hämtar oss vid fyratiden. Det var inget vi planerat men han tog med oss på Harvest igen. Denna gång var det i Parlatuvier, en liten fiskeby mot Karibiska havet. Huset som vi först besökte var Lance brorsdotter. Där stannade vi ganska länge och åt och drack som man gör på Harvest. Hennes hus låg högt över havet med slingrande vägar. Lance bror var också där och han tog med oss på ytterligare besök i ett hus ännu högre upp i bergen. Nu var det mörkt ute och man fick se sig för hur man satte fötterna när vi klättrade upp för sluttningen till huset. Här blev det mest prat och öl.

m_20180114_175159(0)

Harvest i Partulavier

Efter Castara fortsatte vi mot Englishmans bay för en natt och därefter gick vi mot Parlatuvier men där var det så gungigt av dyningarna och fullt med fiskebåtar på bojar att vi gick ut igen. Det blev en natt i Bloody bay istället. På kartan ser viken inte så skyddad ut men väl inne, så långt man kan gå, var det en lugn och fin vik. Här rodde vi runt viken och hittade en liten strömfåra som vi gick in i. Regnskogen omslöt oss direkt vid stranden. Efter en lugn natt i Bloody bay seglade vi iväg till Charlottenville, ca 5 sjömil längre österut. Här kommer vi att stanna några nätter innan vi går över till Atlantsidan av Tobago.

m__MG_5946

Englishmans bay

m_GOPR1412

Regnskog i Bloody bay

m_GOPR1383

På väg upp för strömfåran

 

 

Annonser

Tobago

På utsatt dag men inte utsatt tid kom Serendipity ner i havet i igen direkt efter nyårshelgen. Vi skulle egentligen kommit i vattnet klockan två men det blev klockan halv fyra istället. De hade en bokning på en servicebåt till oljeriggarna som ligger strax utanför som skulle upp på land, men den var några timmar försenad vilket betydde att vi fick vänta lite längre. I Karibien råder ”Carribien time” det vill säga det blir lite när det blir, men inte på PEAKS. Här betyder normalt klockan två, klockan två. Nu gick ingen nöd på oss. Solen har återvänt och allt regnande har upphört. När vi till slut låg tryggt vid en boj i viken var det dags att försöka få igång lilla motorn till jollen. Det gick inte. David som oftast är outtröttlig gav till slut upp. Vi fick ro in till PEAKS för en kvällsdusch.

m_20180102_164713

Serendipity på väg mot havet

m_20180102_165706

De har ett superbra bussystem här, precis som på många andra karibiska öar. Minibussar med 10-12 platser kör olika sträckor, utan tidtabell, men man behöver inte vänta länge om det inte är i rusningstrafik då alla är fulla. Det kostar 6 TT dollar att åka in till den stora mataffären. 1 TT dollar är ca 1,24 kronor.

Vi har ätit frukost på restaurangen på PEAK varje dag men nu bestämde vi oss för att äta i köpcentret vid mataffären istället. De har väldigt goda frukostvanor. Den indiska matens influenser har gjort Trinidads mat betydligt godare än vad man kan få i resten av Karibien. Det allra godaste är ”Doubles” ett sorts bröd med kurrydoftande kikärtsröra. Oftast brukar det stå matvagnar utanför vår marina och sälja dem men under helgerna har de tagit ledigt så vi får vänta tills vi kommer tillbaka igen.

m_20180103_084534

Frukost i köpcentret bredvid mataffären. Bröd med okra och ägg samt ett med fisk.

Vi handlade och tog oss hem igen med fulla kassar. Nu behövde vi klarera ut för att gå till Tobago. Trots att det är samma land måste man gå till tull och immigration när man lämnar Trinidad för att gå till Tobago och vice versa.

m_20180103_110144

Bussen på väg hem igen. Som tur var med lite folk då vi hade 4 stora matkassar med oss.

Vi kom iväg vid femtiden och gick upp till Scotland bay ungefär fem sjömil västerut. Där stannade vi över natten för att slippa alla ljud från Chugaramas som är en aktiv hamn. Scotland bay är en djup och ganska smal vik där man omges av berg på tre sidor. Det är också djupt vatten så man måste gå långt in för att kunna ankra. På sjökortet står det att det är både fiske och ankringsförbud men det verkar inte vara något som någon bryr sig om. Längst in i viken låg två tyska båtar med linor in till land. Vi lade oss så långt in som det gick utan att vara för nära dem. Här var det ca 9 meters djup och lerbotten. Det växer mangrove längs strandkanterna så vattnet ser ut som en svensk brunvattensjö. Vattnet kring Trinidad har inte den turkosa färg som man annars förknippar Karibien med. Vi badade i alla fall och det var så skönt att äntligen få lite svalka. På kvällen när det mörknat såg vi eldflugor i mangrovebuskarna. Härligast av allt var att nu kunde vi se mareld igen. När vi var i Spanish Vigin Islands sa de att de hade mest mareld i världen. I Scotland bay var det inte långt efter. Det lyste kraftigt när man drog båtshaken i vattnet fram och tillbaka.

m_IMG_5748

Scotland bay

Tidigt på morgonen vaknade vi av ovanliga ljud. Det var fortfarande lite mörk ute och ljuden som ekade i viken var vrålapor som ropade från olika delar av bergssluttningarna. Det var häftigt att lyssna på. Vi såg dem inte alls. De höll på en god stund sen slutade det plötsligt. Vid lunchtid startade det igen men då endast från en plats och mycket kort.

Vi hade inte tid att sätta upp seglen i Chugaramas så vi gjorde det nu i viken där det var näst intill vindstilla. Det blev inget jobb med utombordaren för vi ville komma iväg närmare mot Tobago. Att segla från Trinidad till Tobago är att ta sig mot vinden, mot strömmen och mot vågorna. Ingen trevlig resa med andra ord. Det blir 75 sjömil för motor och väldigt guppigt. För att göra det lite mer uthärdligt så stannade vi i Maracas bay ca 25 sjömil från Chugaramas. För att ta sig från Chugaramas går man längs Trinidads norra kust hela vägen ut och sen upp mot Tobago då man förhoppningsvis kan segla. Passadvinden är östlig och dyningarna är nord-östliga så den nordliga kusten är rätt så utsatt. Det gungar en hel del när man ligger för ankar oavsett var man gå in. När dyningarna är nordliga kan man inte ligga säkert i någon av vikarna. När vi kom fram till Maracas bay låg där endast en katamaran. De var på väg till Grenada och skulle gå vid tiotiden på kvällen för en nattsegling. Vi lade oss tidigt och gick upp vid tretiden på morgonen för att dra nytta av att vinden mojnar på nätterna här. Då slipper vi i alla fall att kämpa mot vinden även om vågor och strömmen fortfarande går emot.

m__MG_5772

På väg till Maracas bay

Vi kom iväg vid fyratiden och kämpade oss fram sjömil för sjömil. Det var egentligen inte så hemskt men motorn fick gå varm och jag blev sjösjuk. Det tog ett tag innan jag bestämde mig för att ta ett sjösjukepiller men eftersom vi har några Marzine-tabletter kvar så tog jag ett och gick och lade mig. Marzine är ett norskt sjösjukepiller som är det allra bästa att ta. Det går till och med att ta det efter att man blivit sjösjuk vilket andra tabletter inte biter lika bra på. David väckte mig när vi var längst österut på Trinidads nordkust. Då hissade vi seglen och kunde segla hela vägen, ca 20 sjömil, till Scarborough på Tobago.

Scarborough är Tobagos största stad och här finns tull och immigrationen. Så fort man kommer in med segelbåt ska man ta sig dit, båda två. Vad vi visste var att man kan ankra utanför staden inom ett visst område. När vi kom dit var det dock fullt med bojar i området och nästan ingen plats för ankring. Vi snirklade runt ett tag innan kustbevakningen som hade en båt på kajen ropade på oss och meddelade att vi kunde ta en viss boj och förtöja vid den.

m_IMG_5794

Scarborough efter regn

David gick in ensam till tull och immigration. Vi hade inte riktigt koll på alla papper men de hade överseende med både det och det faktum att jag borde ha varit med. Än en gång kom alla skräckhistorier över Trinidad och Tobagos tull och immigrationspersonal på skam.

Det var ganska sent när David kom tillbaka så vi stannade en natt i Scarborough. Under vår motvindsresa mot Tobago gick det åt en hel del diesel. Vi bestämde oss för att försöka skaffa lite. Här finns det inga sjömackar utan man får forsla dieseln från bensinstationen till båten med hjälp av dunkar. Vi rodde in till en fiskebrygga där det var en del aktivitet. Här frågade vi en man om han visste hur vi lättast skulle kunna fylla vår tank. Det slutade med att han, Lance heter han, körde oss till en affär som sålde dunkar, sen till bensinstationen och sen tillbaka till hamnen där vi transporterade dunkarna till båten. När vi var klara med det bestämde vi att träffa honom igen under eftermiddagen. Vi strosade runt i staden och försökte hitta wifi så vi kunde svara på några mail men det enda stället var i färjeterminalen. Inte ens KFC hade wifi här. Vi lyckade få iväg några mail och åt därefter lunch på en restaurang med lokal mat.

Vi har också köpt en billig telefon som vi kan ringa lokalsamtal med. Bland annat så ringde vi Lance som bjöd med oss hem till honom och hans fru Barbara. Han skulle bara göra en grej först. Det tog en stund men vi roade oss med att titta på när han flyttade sin båt och lade ner en bojsten för att hålla ut båten från bryggan. Här är tidvattnet markant. Det märker man inte så mycket av i de norra delarna av Karibien. Vår jolle åkte idag under bryggan och ena åran blev skadad. Den andra lagade vi Grenada förra året, nu är det dags för den andra.

m_20180106_145126

Lance vid hans båt

 

m_20180106_145142

Rastamannen som gjorde allt jobb

Vi åkte upp till Lances hus som ligger på en höjd över Scarborough. Där träffade vi hans fru  Barbara som är tysk och har bott här i 27 år. Hon var lika trevlig som Lance och berättade om livet på Tobago. Hon jobbar fortfarande, Lance är en pensionerad polis. Vi fick med oss lite grönsaker från deras trädgård, mangold, okra samt matbananer.

Hans mamma fyllde 93 år den dagen så när han skulle skjutsa oss tillbaka blev det ett stop hos födelsedagsbarnet. Där fick vi god mat och en trevlig pratstund. Hon bar sin ålder med värdighet. Inte ens i behov av läsglasögon och hon höll ändå på med hantverk i olika former. Vi kände oss lite malplacerade men de verkade tycka att det var helt normalt att bjuda in obekanta människor så vi släppte det.

När vi blev avsläppta vid hamnen igen bjöd han med oss på ”harvest” dagen efter. Det är en tradition som pågår varje söndag året om där olika byar anordnar fest olika månader. Nu var det i Lance födelseby ett par mil uppför kusten som stod för festandet. Man går från hus till hus och äter och dricker. Vi ville förstås uppleva det, så vi tackade ja. Därför stannade vi kvar i Scarborough ännu en gungig natt.

Lance ringde dagen efter och vi bestämde att han skulle hämta oss vid ett-halvtvåtiden för ”harvest”. Nu kom både han i sin pick-up och Barbara i sin bil så jag åkte med henne, och David med Lance, uppför krokiga och ibland väldigt gropiga vägar. Första stoppet var hos Lance kusin där vi fick god mat och dryck. Hon bjöd på olika rotfrukter och brödfrukt samt kött. När vi ätit färdigt gick vi vidare till nästa ställe som jag tror var en kompis och inte någon släkting. Där åt vi inget utan drack bara öl. Tredje stället var en stor tillställning med mycket mat och dryck. Där provade vi Iguana. Det var så där, ungefär som kyckling i köttet men väldigt mycket skinn då jag fick en svansbit. Inget som man behöver prova två gånger.

m_20180107_144857

Första stoppet hos Lance kusin

 

m_20180107_152435

På väg till nästa ställe

 

m_20180107_155822

Här blev det bara dricka

 

m_20180107_161906

På väg till det tredje stället

 

m_20180107_164516

Daschia och Iguana

 

m_20180107_170538

David och Barbara

Nu var klockan runt sextiden och vi åkte hem till Barbara och Lance för att vila en stund innan nästa event.

20180107_191931

Hemma hos Lance och Barbara i det hus de själva byggt

Varje söndag är det Sunday school i byn Buccoo. Det är en gatufest med mycket musik, dans och mat. Ungefär som jump-up-gatufesterna i resten av Karibien. Här var det markant många vita personer. Det såg vi inga av under harvest tidigare på dagen. Sunday school är helt klart en turistmagnet. Vi stannade en stund men det var inte så mycket folk och det hände inte mycket så vi var tillbaka på båten vid midnatt.

Natten var lugn och det gungade inte alls men på morgonen vaknade jag av att båten rullade från den ena sidan till den andra. Jag tittade ut och såg ännu ett kryssningsfartyg som kommit in under morgonen. De har sina motorer på hela dagarna och skapar virvlar runt oss mycket mindre båtar. Tobago har också flera besök av kryssningsfartygen nu när andra öars som påverkats orkanerna i höstas inte kan ta emot alla fartyg. Efter en del fix och frukost seglade vi ut från Scarborough mot sydspetsen på ön för att ankra upp i Store bay.

 

m_20180107_133036

Jag, Serendipity och Costa Magica

 

 

På väg till Trinidad igen

Nu är vi tillbaka i Trinidad och Serendipity. Denna gång är Aubry och Miranda hemma själva. De kan inte vara borta från skolan hela januari som vi tänker vara så för första gången seglar vi själva utan barnen. Det blir ca 5 veckor i Trinidad och Tobago innan vi åker hem igen. Miranda skjutsade in oss till fastlandet där taxin väntade för vidare färd till Arlanda.

m_20171227_134111

Miranda kör in oss med båten.

m_20171227_135617

Ni som följt bloggen tidigare vet att vår alternator gick sönder i våras och inte var värd att laga igen. Nu har vi köpt en ny och den tog vi med oss från Sverige som handbagage. Den väger 14 kilo så det var lite osäkert om vi skulle kunna ta den som handbagage då den gränsen går på 8 kilo men ingen vägde väskan så det gick bra hela vägen. Vi mellanlandade i New York och där var säkerhetskontrollen skeptisk till vår metallklump men vi fick klartecken ändå. Jag tror att största anledningen var att deras scanningmaskin gick sönder när han höll på att packa upp vår generator och han var den som skulle laga maskinen, så han bara gav oss klartecken innan han hann packa upp all plast kring den.

m_IMG_5733

Vår nya alternator, med nästan dubbel så stor kapacitet än den gamla.

När vi kom till Trinidad klarerade vi in på flygplatsen och visade upp våra båtprylar som vi hade med oss. Förutom alternatorn och en regulator till den, har vi också en ny propeller till Watt and Sea, vår vattengenerator. Den propeller som följer med när man köper den är tänkt för segling i 7 knop och mer. Vi seglar ofta i 5 knop i svaga vindar och då ska man ha en annan propeller, så nu har vi säkrat upp för mer el till båten.

 

m_IMG_5726

Den nya propellern till Watt ans Sea.

Det är lätt att ta med båtprylar till Trinidad och ange att man har båt i transit. Då behöver man inte betala tull för dem. Överhuvudtaget har vi än så länge bara goda erfarenheter av både immigrationen och tullen här i Trinidad. De är annars kända för att vara besvärliga och ger övertidsavgifter som är höga. Vid vårt förra besök betalade vi endast 8 dollar och nu betalade vi ingenting. När vi seglar härifrån kommer vi dock att få betala en cruising-avgift för 30 dagar. Hur mycket det är vet vi inte ännu men vi har förstått att det är ganska mycket.

Vi hade förbeställt taxi från Members only taxibolag. Man blir automatiskt medlem när man har en segelbåt i området som vi har. Stanley stod där när vi var klara med tullen vid halv fem på morgonen och så körde han oss direkt till tullen i Chaguramas där båten ligger. Där fick vi visa upp alternatorn igen och våra papper som visar att vår båt ligger på en marina. När det var klart fick vi skjuts till PEAK Yacht Services. Det var fortfarande för tidigt för att kontoret skulle vara öppet så vi fick vänta ett tag innan vi kom in i det rum som vi bokat, samt nycklarna till båten som de har haft på kontoret när vi var borta. Vi bodde i hotellet första natten men nu har vi plockat undan i båten så nu har vi flyttat in igen.

m__MG_5699

I väntan på att kontoret och restaurangen ska öppna.

 

m_IMG_5708

På väg in till hotellrummet.

Det var spännande och lite oroligt att träffa Serendipity igen. Det är otroligt fuktigt här, och varmt förstås, så vi var oroliga för både mögel och insektsangrepp. Ingetdera hittade vi. Båten är torr och fin och utan någon obehaglig lukt trots att det stått i värmen och fukten i 7 månader. Vi har haft en avfuktare som har gått hela tiden i båten vilket gjort det torr. En man som heter Lincon har tittat till båten en gång i månaden och har vid ett tillfälle lagt ut insektsmedel, vilket verkar ha varit effektivt. Vi lämnade en hel del torrvaror och kryddor när vi åkte och de är helt intakta. Vi kommer bara att behöva köpa färsk mat, resten har vi.

m_IMG_5718

Avfuktaren har gjort jobbet. Nu ställer vi undan den för ett tag.

Det regnar oavbrutet. Inte lite regn heller utan det formligen öser ner för att stundtals minska i intensitet och sen drar det igång igen. Lokalbefolkningen säger att det regnar ovanligt mycket och länge. Det borde vara på upphällningen nu. Januari anses inte ingå i regnsäsongen. ”Normalt” slutar regnet ett par veckor innan jul men vädret är inte att känna igen säger de som bor här. Förra året var det samma sak i Martinique. Där regnade det också betydligt längre än vad de var vana vid. Dessutom blåste det mycket för flera år i rad. Det går nog att konstatera att klimatförändringarna har stor påverkan i Västindien både gällande regn, vind och orkaner.

m_IMG_5720

Det regnar oavbrutet, nästan.

Trinidad ligger utanför orkanbältet och har inte haft en större orkan på 40 år enligt vår taxichaufför Stanley. Det är också anledningen till att vi tog upp vår båt så långt söderut. Det är vi glada för med tanke på de tre stora orkanerna som dragit fram i Västindien i år. Dominica, det fattiga landet med en helt enastående natur har blivit hårt träffat och mycket är förstört. Även BVI och St: Martin har träffats av orkanerna och Barbuda som var en helt fantastiskt vacker ö är helt förstörd. Förutom den förstörelse som skett av hus och infrastrukturen har också turismen som de flesta öar lever av påverkats markant. Trinidad är opåverkad av det och kanske får de mer båtar hit som vill övervintra orkansäsongen nästa år.

Vi kommer att stanna på land över nyår. Det är helg och då går det inte att få något gjort. Det gör att vi inte behöver stressa utan kan jobba tidigt på morgonen och ta det lugnt mitt på dagen och jobba lite mer på kvällen. Om det går för regnet ska vi göra några utflykter medan vi väntar på att få ner båten i vattnet.

Alternatorn måste komma på plats, den är större än vår förra så det blir lite arbete med att få dit den. Vi har också problem med ett batteri. En cell i ett av batterierna vill inte återhämta sig så det får nog bli ett nytt batteri. Problemet här är att de flesta säljer amerikanska batterier och de har en annan dimension än de europiska som vår batterilåda är byggd efter. Vi lyckades hitta ett batteri i Martinique när vi var tvungna att byta förbrukningsbatteriet. Vi började leta i St:Martin men lyckades inte förrän vi kommit ända till Martinique. Nu får vi försöka på någon båtaffär här. De är relativt välsorterade och väldigt hjälpsamma och vi har sett ett som verkar passa.

Vi jobbar på och försöker få allt på plats tills varvets personal kommer tillbaka efter nyår. Då hoppas vi att Serendipity kan få komma tillbaka till havet och vi kan äntligen segla vidare mot Tobago.

Summa summarum

Nu har vi varit hemma i Sverige i några veckor. Både David och jag har börjat jobba igen och tjejerna har fullt upp med att träffa kompisar. Det är många som frågar vad som varit bäst under vårt seglingsår. Vi har väldigt svårt att svara på den frågan. Det är många saker som har varit bra, roligt, intressant, spännande, fascinerande eller bara härligt. Här kommer därför någon slags summering av mig (Ulla), det är inte nödvändigtvis så att alla andra på Serendipity håller med mig.

Det som gjort mest intryck är ändå alla fantastiska naturupplevelser. Känslan när ett trettiotal delfiner simmar i bogvatten och leker runt båten för första gången är obeskrivbar. Vårt första riktiga besök av delfiner var längs Irländska sjön, ett fem timmar långt besök.

IMG_4114

Delfinerna visar upp sig.

Marelden som lyser upp båtens sidor när man forsar fram vid nattseglingar är också fantastisk och ingenting som man slutar förundras över. Natthimlen har varit magisk vissa nätter. Ibland har delfiner besökt oss under natten och då ser de ut som patronus som hoppar genom marelden som i sin tur glittrar ikapp med stjärnorna. Sköldpaddor är en annan favorit som vi sett så många gånger. Flytande på Atlanten med flera hundra sjömil till land låg otroligt många sköldpaddor och guppade vid ytan. I Karibien var det många möten med sköldpaddor under vattnet när vi snorklade. Ibland simmade de förbi båten riktigt nära.

IMG_3873 (2)

Sköldpadda på väg mot Kap Verde.

m__MG_3967 (2)

På St. Barths simmade denna sköldpadda förbi.

Vi har snorklat mycket och sett mängder med fisk och koraller. Vi kan dock konstatera att det finns många döda korallområden. Vi var i BVI för åtta år sedan och där är skillnaden stor, på de få åren. Mindre fisk och hajar och mer gråvita döda koraller.

Det går inte att prata om djur utan att ta upp fåglarna. Bästa minnet är från Nordsjön, 100 sjömil ut från land. Under ett nattpass med ca 15 m/s och höga vågor från olika håll dök plötsligt en stormfågel upp och flög runt båten. Den stannade kvar under hela mitt nattpass och höll mig sällskap. De är helt underbara, så fantastiska flygare. Annars har vi mest haft havssulor runt oss som passat på att kalasa på alla flygfiskar som vår båt skrämmer upp i luften. Kolibris och andra vackra fåglar har vi sett runt om i Karibien. I Trinidad såg vi också vilda papegojor.

_MG_9829

Havsulor

m_IMG_4360

Man kan heller inte glömma pelikanerna.

Ett av de bästa besluten vi gjorde var att vi valde att gå över Skottland på väg ner mot Biscaya. Vi har träffat massor av trevliga människor under vår resa men i Skottland är de ännu trevligare. Till och med yrkesfiskarna sticker ut sina gula galonrocksarmar ur styrhytten och vinkar glatt när man möts på havet. Alla hälsar på bryggorna och det är lätt att få kontakt. Vi hade dessutom tur med vädret. Det var soligt och varmt under större delen av tiden och framförallt när vi gick Caledonian kanalen. Och nästan ingen mygg. Tidvattnet var också roligt och spännande. Jag hade inte riktigt förstått hur man beräknade tidvattnet innan vi åkte men väl där var det inte alls svårt och otroligt intressant. Man kan tjäna många knop på att segla iväg vid rätt tid. Jättekul! Där vill vi alla segla igen. dessutom åt vi den bästa ”fish and chips” i Whitehill på väg in mot Inverness.

20160810_173559

20160815_190516

Typiskt trevliga Skottar

_MG_9665

På Skottska vatten. Här skildes vi åt från Pommard. Vi stannade på ett slott och åt Afternoon tea.

Färden ner längs Europas kuster hade vi nog i förväg underskattat. Det var väldigt intressant och trevligt. Förutom Skottland så var även Irland och England favoriter, framförallt hos tjejerna. I Falmouth bytte vi den stående riggen och det var intressant med tanke på just tidvattnet då man bara kunde ligga vid deras brygga under några timmar varje eftermiddag. Det gick hur som helst bra och de var proffsiga och hjälpsamma.

20160902_135012_LI

Där skulle vi gå in för att byta stående rigg, se röda pilen.

Vi har förövrigt, med få undantag, träffat duktiga mekaniker och riggare under resan. Det som vi trodde vi skulle hitta, välsorterade båtaffärer som vi har i Sverige, hittade vi inte alls. Man köper tydligen båtgrejer på annat sätt än vad vi är vana vid. I Kariben finns det två stora kedjor, Budget Marin och Island Water World, som påminner om våra båtaffärer. De är riktigt bra och personalen är hjälpsamma och tillräckligt många.

På vissa platser har vi stannat i flera veckor. Oftast har vi behövt fixa någonting. Cedeira i Spanien var en sådan plats. Här tog vi upp båten för att fixa propellern och fick så mycket hjälp av lokalbefolkningen. Det är absolut ett av de bästa ställena vi besökt. Det var också supervackert där med en fantastisk strand där också en flod mynnade ut. Vi hade inte alls tänkt gå in där men genom att vi behövde komma in i en hamn med en båtlift så blev det så i alla fall. Inget vi ångrar. Vi kände oss nästan adopterade av en grupp som alltid hängde i hamnen.

20160917_213048

Fiesta kvällen innan avfärd.

Seglingen längs atlantkusten var i huvudsak väldigt trevlig. Varje gång vi gick ut fick vi besök av delfiner och endast vid ett tillfälle hade vi dimma, vid en kust som är känd för dimma.

Portugal är en bra seglingsdestination även om man i många fall är hänvisad till marinor. Vi ankrade dock, ibland som enda båt, på flera ställen utanför marinorna. Så det går om man vill. Den största fördelen förutom kostnaden är att man kan bada när man ligger för ankar. I marinorna är det oftast inte så bra vatten även om det finns många fördelar att ligga förtöjd också. Vi gillar dock att svajankra vilket vi oftast även gör hemma i Sverige, åtminstone nu när barnen är så stora att de inte längre står i fören men håven och hinken så fort vi kommer till ett nytt ställe.

I Portugal träffade vi Looma som seglade ner längs Portugals kust samtidigt som oss. De träffade vi flera gånger. Dessa möten man har med andra seglare är så roliga och intressanta. De tipsade oss om Sintra som vi besökte en dag.

Kanarieöarna var fina och där stannade vi några veckor och träffade många som också skulle korsa atlanten. Här diskuterades det väldigt mycket om väder, rutter, matlagning, bränsle och elförsörjning vilket vi alla tycker är intressant och roligt att prata om. Många marior är också specialiserade på ”Atlantenseglare” så allt man kan behöva finns där. Om jag skulle korsa Atlanten igen så skulle jag nog utgå från Arricife på Lanzarote istället för Las Palmas. Marinan hjälper till med kontakter till vad man än vill ha gjort. Vi fick till exempel en fin reservdel tillverkad i rostfritt stål. Bra arbete och bra pris. Teneriffa ska också vara ett bra ställa att utgå från om man vill slippa trängseln i Las Palmas under ARC:en.

20161117_100401

Gammalt och nytt.

Vi var faktiskt sex månader i Karibien och seglade över 2000 sjömil i området. Av alla öar är det svårt att säga vad som var bäst men några favoriter har vi och några öar som i alla fall jag skulle kunna hoppa över. Totalt sett så seglade vi över 8 500 sjömil under året.

Spanska Virgin Islands är en favorit, Puerto Rico, St. Barths, St. Martin och Antigua är alla fantastiska ställen att besöka.

m_20170408_110343

St. Martins franska sida.

m_20170428_121508

På Antigua med Detour.

m_IMG_3647

Sjökor i Puerto Rico.

20170321_183147

Där träffade vi också Adventure of Stockholm som vi mötte första gången i Portugal.

Det som jag lärt mig är att man inte alltid ska lyssna på andra när det gäller bra och ”dåliga” öar. Man tycker olika. Många seglare hoppar över Guadeloupe och stannar bara på de södra öarna ”The Saints”. Vi var på The Saints och det var mycket pittoreskt men vi gillade Guadelope ännu bättre. En fantastiskt fin ö. Vi fick också höra lite negativa ord om St. Lucia men vi anser att det är en av de vackraste öarna och vi träffade många trevliga människor även där. Jag är i alla fall glad att vi i princip besökte alla öar längs hela den Karibiska bågen från Puerto Rico i norr till Trinidad i söder. Den enda ön som vi hoppade över var St. Vincent. Vi hoppas kunna besöka den någon annan gång.

Våra långa överfarter var Nordsjön, Biscaya, Atlanten mellan Portugal och Kanarieöarna, Kanarieöarna till Kap Verde och den stora Atlantöverfarten. Ju mer man seglar desto lugnare blir man själv och det blir roligare också. Det tar ca tre dygn innan man får riktiga sjöben så de längre överfarterna blir på så sätt lättare än de som bara är ett eller två dygn. Vår färd från Kap Verde till Martinique var både längre och tuffare än vad vi hade tänkt oss men det gick det med. När det blåser runt 20 m/s tio dagar i sträck så blir det lite jobbigt men vi var inte rädda och varje dag kom vi närmare slutmålet. Vi valde dock att byta från Barbados till Martinique eftersom vi låg lite efter i vårt planerade schema. Det är förövrigt något som vi gjort många gånger under resan. Vi planerar någonting men så ändrar vi oss och seglar någon annanstans istället. Ibland beror det på vindarna och ibland kan det bero på att man vill träffa någon annan seglare som ligger i någon vik som man från början inte tänkt besöka.

Seglarsamhället är annars väldigt roligt att delta i. Det finns så många långseglare därute. Alla med samma bekymmer och glädjeämnen. De flesta är närmare pensionen men det finns både barnfamiljer (oftast små barn) och många unga par som är ute i allehanda båtar. Vi tycker ju att vi har en stor båt men i andra vatten än de svenska så är vår båt liten.

m_20170621_140400

Aubry socialiserar med dominogänget.

Vi har haft besök fyra gånger. Våra första gäster var Ulla och Magnus som seglade med oss över Atlanten. De var med i över en månad. Sen hade vi besök av två familjer vid två olika tillfällen och slutligen var min syster och hennes kompis Sara med oss en vecka. Alla besök har varit jätteroliga. Det var stundtals trångt men det har gått bra och de skämde bort oss  med restaurangbesök, svenskt kaffe, the och choklad vilket vi var väldigt tacksamma för. Aubry och Miranda som har stått för disken under hela resan var också glada för avlösning.

_MG_2083 (2)

von Pfalers ligger i blöt.

IMG_0327

Gullbergs på besök,

m__MG_5061

Bad på Guadelope.

När det gäller ekonomin så gjorde vi av med våra pengar. Jag tror att oavsett vilken ekonomi man har så klarar man sig precis. Vi hade en hel del kostnader som vi inte räknat med samtidigt som vi räknade med att saker skulle gå sönder. Det blev dock lite mer än vad trodde i förväg. Vi åt mest på båten men gick på restaurang ibland. Vi gjorde en hel del organiserade utflykter och de var alltid värda sin kostnad. Turen upp till The Boiling lake på Dominica är en favorit. Vid de flesta turer var det också andra seglare med på gruppen. Flera av dem hade vi senare kontakt med när vi träffade dem vid ett senare tillfälle i ett annat land.

Det allra sämsta med Karibien, tycker jag, är alla boatboys som kan vara påträngande och ibland lite otrevliga om man inte vill använda sig av deras tjänster. Vi behöver ingen hjälp och de flesta har faktiskt accepterat det och åkt vidare. Vi har försökt att på ett vänligt sätt avböja deras tjänster. Ibland har vi köpt bröd och frukt och då har vi oftast betalat betydligt mer än vad det skulle kosta i land. Vid de tillfällena har vi tänkt att de försöker trots allt tjäna sitt levebröd på det sättet och vi får ju varorna levererade till båten och då kan man betala mera. Ibland mycket mera. Vid ett tillfälle betalade vi en boatboy för tjänsten att sätta fast vår lina i en boj. Det är verkligen inget vi behöver hjälp med men det var ett oroligt område och vi tror att de ändå låter båtar som använder sig av deras tjänster vara i fred på natten. En båt hade inbrott på precis den platsen två veckor senare och blev av med alla plattor och datorer som fanns i båten.

Det går inte riktigt att summera ett helt år fyllt med spännande innehåll. Vi kan konstatera att det varit superbra. Vi är glada att vi tog ett uppehåll i vardagslivet. Jag hade gärna fortsatt ett år till. Aubry och Miranda var dock glada att komma hem. De tycker att det blev för länge i Karibien och minns Europa och Kanarieöarna som mest intressant.

Vi planerar nu, vilket kan ändra sig förstås, att låta båten ligga i Karibien under två år då vi åker ner och seglar under vintern under våra vanliga semesterveckor. Efter jul i år åker David och jag ner för en månad, hoppas vi. Om ett par år planerar vi att ta hem båten antingen genom att segla hem den eller att skeppa den till Southhampton i England.

Tack alla ni som har läst vår blogg. Det hade inte blivit en så lång blogg om jag inte sett att det faktiskt var många som var inne och läste den. Tack också till alla er som kommenterat inläggen. Det har varit jättekul.

När vi åker tillbaka i vinter så kommer jag att skriva inlägg igen så bloggen kommer att leva vidare men med lägre aktivitet.

 

 

 

 

Trinidad till slut

Till slut så var vi framme i Trinidad efter en långsam segling. Vi kom iväg runt 11:00 på förmiddagen på torsdagen och seglade först österut även om Trinidad ligger rakt söderut från Grenada. Det finns några oljeplattformar mellan öarna och rekommendationen är att ligga en bit österut om dessa. Det gör man för att de pirater som tidigare har attackerat seglare har hängt på västsidan av plattformarna. Vi seglade ca 10 sjömil öster om dem mitt i natten. Det går en stark ström mellan öarna och vi hade den emot oss under hela dagen vilket minskade farten men 2-3 knop. När vi närmade oss Trinidad och gick längs med kusten hade vi den med oss istället och trots väldigt lite vind gick vi 5-6 knop.

Trinidad är väldigt seriös när det gäller tull och immigration. Det har vi läst överallt. De tar också övertidsersättning så fort det går och tullen är öppen dygnet runt. Man måste komma in mellan 8-12 eller 13-16 annars får man betala mycket extra i övertidsavgift. I Grenada träffade vi en kvinna som sa att det var 50 dollar i övertidsersättning. Vi kom fram direkt efter lunch. Regnet öste ner och vi tog en boj i ankringsområdet. När vi var klara med det hade regnet minskat något så vi tog jollen in för att klarera in. Här måste alla visa upp sig på immigrationen. Det är hittills bara Puerto Rico som har krävt det tidigare. I alla andra länder får bara kaptenen gå in till land innan klareringen är klar.

När vi kom till immigrationskontoret blev vi utskällda för att Aubry och Miranda hade för korta shorts på sig. Vakten som satt vid dörren kontrollerade att alla var propert klädda. Vi fick stanna och gör det vi skulle men hon var inte nöjd och muttrade till då och då. Här fyllde vi i hur många formulär som helst och med karbonpapper emellan. Det tog ca en timme så vi var tacksamma att det inte var någon kö. Vi betalade ingenting. Därefter gick vi till tullen. Där behövdes bara kaptenen så vi stod utanför. Tjejerna ville inte bli kommenterade igen. Nu var klockan över fyra men vi behövde ändå bara betala 8 USdollar. Det skrattades väldigt mycket på det kontoret så de var kanske på gott humör. Vi var mest förvånade och lättade över att det gick så smärtfritt.

Stormen Bret gick rakt över Trinidad. Man kan se spåren av den genom allt bråte som ligger och flyter i vattnet.

m_20170623_155259

Vi står på tullens veranda och tittar ner mot marinan där det samlats en hel del skräp.

m_20170623_155303

När vi närmade oss Trinidad flöt det också mycket stockar och kvistar i vattnet. De har följt med vattenflödet ner för berget under stormen. Chaugaramas är stället för seglare på Trinidad. Här finns all service för båtar av olika slag. Vissa säger att området är bäst i hela Karibien.

m_20170623_173550

På boj

 

m__MG_5524

Ett annorlunda sätt att förvara båtar. Båtägarna kan hämta och lämna sin båt dygnet runt 365 dagar om åter.

Om ni läst tidigare inlägg så vet ni att vi haft problem med storseglet. Det har varit svårt att rulla ut det. När vi låg på boj och vinden mojnat provade vi igen.

m__MG_5507

Seglet fastnade nedanför den andra spridaren.

 

m__MG_5515

Äntligen på däck.

Till slut lyckades vi dra ut det och när vi fått ner seglet såg vi att profilen inne i masten, där seglet rullas in, var lös. Några skruvar senare var allt som det skulle igen. Om det inte hade gått skulle vi behöva masta av för att lösa problemet men nu slapp vi det.  

Vi tyckte att vi var kloka som bestämde dag för upptag på en tisdag. Då hinner man prata med personalen innan och få kolla runt lite på anläggningen under måndagen. Vad vi inte visste var att måndagen var en helgdag. Som vanligt. De har otroligt många helgdagar i Karibien. Nu förflyttar vi oss ju hela tiden så det kanske inte är så konstigt men jag tror att de har fler helgdagar än vad vi har. Det har det också varit farsdag två gånger senaste månaden (Martinique i slutet på maj och Grenada i Juni). Ingen morsdag i sikte förutom den svenska som alla glömde bort.

De senaste dagarna har vi städat i båten. Vi har torkat alla skåp med rengöringsmedel och sen eftertorkat med en skvätt ättika eller klorex. Förhoppningsvis ska det inte växa mögel eller alger inomhus. Det är väldigt varmt och fuktigt. Vattnet i viken är smutsigt och det går inte att bada så vi svettas vid minsta ansträngning. Nätterna är okej, ibland fryser jag till och med. Även här är det otroligt hög musik som spelas. Det är tre båtar som varje kväll åker ut med passagerare och spelar väldigt högt. Två båtar går samtidigt med var sin musikanläggning. När man tittar på passagerarna så står de bara där eftersom det inte går att prata med varandra. Vi undrar varför man åker med dessa båtar men förmodligen är det roligt eftersom de går ut kväll efter kväll och har gäster. Jag har vant mig vid att sova till alla slags oljud men i natt vaknade jag vid tretiden då en av båtarna kom tillbaka, fortfarande med lika hög volym. I Karibien har man musiken väldigt nära hjärtat och det ska vara på högsta volym så det är bara att anpassa sig. När vi åkte buss häromdagen satt jag bredvid högtalaren så jag placerade min ryggsäck mot den så det blev lite mer uthärdligt. Jag var dock lite orolig att han skulle skruva upp den för att kompensera. David som satt lite bakom mig och inte såg vad jag gjorde sa senare att det var en ovanligt bra buss där musiken inte var öronbedövande.

När alla helgdagar var över fick vi till slut komma upp på land. Vi hade fått en tid när vi bokade platsen någon månad tidigare så klockan åtta på morgonen släppte vi bojen och körde in mot båtliften. Det stod fyra man på plats och tog våra linor. När vi var förtöjda hoppade vi av båten och de skötte hela upptaget. Innan de lyfte båten kontrollerade en dykare att slingorna satt på rätt plats.

m__MG_5570

Dykaren kollar att slingorna sitter rätt.

De tvättade båtbotten direkt när hon kom upp och därefter körde de iväg med henne till den plats som hon ska stå på i sex månader.

m__MG_5596

Båten är uppe på land efter nästan ett år.

 

m__MG_5654

Från liften till vagnen som ska köra henne till sin plats.

m__MG_5666

En sista tvätt där slingorna satt.

Personalen är jättebra och hjälpsamma. De är också många, så vi får hjälp så fort vi ber om något. När vi väl stod på landbacken kom det en aldrig sinande ström av män som ville utföra någon slags tjänst. De är inte från Peaks Boatyard men de utför olika tjänster för båtägarna. Vi bokade en kille som kommer att besöka båten två gånger i månaden för att se att allt ser okej ut, kolla batterierna och luftavfuktaren. Han hör av sig om det skulle vara något problem och vi kan kontakta honom om vi kommer på något som vi vill att han utför åt oss när vi sitter hemma och längtar till båten.

Innan vi kan lämna båten är det massor som ska göras och känslan är lite som när vi åkte i juli förra året. Superjobbig och intensivt. Det är så varmt att man orkar lite mindre än vad man skulle vilja. Vi har ju bott på båten ett år så det är ganska mycket att plocka och städa. Det får heller inte finnas några saker på däcket så allt ska stuvas på nya platser vilket är lättare sagt än gjort.

m_20170701_103942

Alla tampar ät tvättade och hänger på tork.

 

m_20170701_104128

Kättingarna behövde också tvättas av innan de kunde läggas ner i rengjorda luckor.

 

m_20170701_104038

Här har vi fått någon gucka som förhindrar att myror kryper upp för ”tie downs” . Det är linor som fästs i knaparna, två fram och två i aktern, och förstärker stabiliteten när båten står på land.

m_20170701_104031

Som tur är finns det en bra restaurang här på Peaks. De serverar jätteportioner så vi tar alltid doggybag men oss hem. Det räcker det till middag också, ja för alla utom David då som alltid äter rent på tallriken. Annars så är den lokala maten riktigt god. Den är väldigt smakrik utan att vara stark även om den kan vara det också. Det finns flera matstånd utanför Peaks där vi handlat frukost ett par gånger. Jättegott och billigt.

När man ska lämna båten och åka hem själv behöver man ha lite pappersarbete gjort men det har Peaks Boatyard fixat åt oss. Vi behövde bara åka till immigrationen och tullen med dem och ”checka” ut från Trinidad. Eftersom vi åker på en söndag och personalen på Peaks inte jobbar då chansade vi att klarera ut på fredagen trots att de vill att man går till immigrationen tidigast 24 timmar innan och till tullen 6 timmar innan man ska resa. Av någon anledning sa de ingenting och de var hur trevliga som helst. Denna gång hade både Aubry och Miranda klänningar på sig. Hur som helst gick det bra att klarera ut och fort gick det också. Vi har enbart läst och hört negativa kommentarer om Trinidads tull och immigration och framförallt hur dyrt det är. Förutom vakten som inte gillade korta shorts (vilket ju egentligen ingick i hennes jobb) har vi bara positiva erfarenheter och bara betalat 8 US dollar totalt. Nästa sak var att boka en taxi till flygplatsen. Vi ville boka genom Maxi Taxi members only. Medlemmar blir man direkt utan att göra något om man kommer med egen båt till Trinidad. Vi gick till turistkontoret och bokade en taxi som skulle hämta oss vid båten.

Vi jobbade in i det sista men nu har vi kommit iväg med flyg till USA som en mellanstation innan vi landar på svensk mark igen.

Stormen är över

Nu har vi varit med om en namngiven storm, den har fått namnet Bret. Det började regna kraftigt på måndagseftermiddagen men sen var det ganska torrt resten av kvällen.

m_20170618_120401

Tiki bar, regnet formligen öste ner även om det inte riktigt syns på bilden.

Skolorna stängde klockan tolv och på radion uppmanade man folk att skynda sig hem för att förbereda sig inför den kommande stormen. Vid halv nio på kvällen var ovädret igång (alltid måste det vara mörkt). Vi var uppe hela natten för att hålla koll på vår båt. Tidigare på dagen lade vi ut ett extra ankare med kätting och lina. Vi har ett rev på ena sidan, en bra bit bort men om vinden skulle vrida till syd skulle vi kunna driva mot reven om ankaret släppte. Vi har legat på samma ställe en vecka och David har dykt på ankaret och sett att vi inte rört oss alls på 6 dagar. I ankringsviken ligger det både ankrade båtar och båtar som ligger på boj. Det finns också många båtar som är obemannade då ägarna har lämnat båten ett tag. Vi har två båtar utan någon ombord på boj nära oss och en katamaran bakom oss med ett kanadensiskt par. De lade också ut ett extra ankare för att undkomma revet.

Vinden var runt 17 till 20 m/s hela kvällen och natten fram till halv fyra på morgonen. Vindbyarna gick upp till 24 m/s där vi låg. Det regnade förvånansvärt lite. Centrum av stormen gick över Trinidad och Tobago. Där hade vi varit om inte vår alternator gått sönder, det var därför vi var kvar på Grenada.

Vid 23-tiden kom ett anrop om hjälp på VHF:en. Det var en holländsk båt som såg en obemannad katamaran komma drivande mot dem där de låg ankrade. Katamaranen drev sakta mot den holländska båten. Den drivande båten hade varit ankrad framför revet. Nu drev ankaret över botten och stoppade ibland framfarten. Den svenska båten Sweddreams hade nycklarna till båten så de och någon som var van med katamaraner lyckades starta upp den och köra den till en boj innan den drev ner på någon båt. I efterhand fick vi reda på att båten låg med två ankare ute men när de drog upp det var det bara ett ankare kvar. Hela proceduren tog 2 timmar innan katamaranen låg fast vid en boj. Inte helt lätt i 20 m/s och becksvart. En timme senare var det dags igen. En segelbåt, obemannad även den, drog förbi oss i en faslig fart och än en gång mot den holländska båten som var ankrad en bit bakom oss. Den drivande båten missade den holländska båten med ca 2 meter. Det är helt otroligt att en båt kan driva igen ett område med ett trettiotal ankrade båtar utan att krocka med en enda. I fören på båten hängde en boj så i detta fall hade linan gått av mellan bojstenen och bojen. Det var därför den drev så fort, det var inget ankare som stoppade framfarten. Det var faktiskt bra för oss andra då en drivande båts ankare kan dra upp våra ankare också med risk för att andra båtar börja dragga. Vi kontaktade coastgard för att de skulle hjälpa till och de tog så småningom hand om båten men då låg den redan inne i mangroven längst in i viken.

På morgonen dagen efter var det lugnt med regnigt. Det var som om himlen öppnat sig, det bara vräkte ner. Vi passade på att skrubba däcket då allt var bortplockat inför stormen. Vi hade tagit ner biminin samt allt löst som var halvsurrat. Beslog försegel och kuttersegel så att de inte skulle kunna löpa ut i vinden. Tog ner grillen, wifi-antennen och alla flaggor.

På morgonen var det lite diskussioner om stormen på cruisers net men inte så mycket som jag trodde med tanke på hur aktivt VHF-nätet varit innan stormen. Alla var nog trötta och lättade över att det inte hände mer under natten.

Eftersom det varit så regnigt två dagar i rad och vi inte har någon alternator som kan ge laddning om vi kör motorn så har vi svårt att ladda batterierna. Kylskåpet drar en hel del och även om vi inte gör av med så mycket annars så minskar laddningen i batteriet. Under Cruisers net frågade vi därför om det fanns någon som hade en portabel generator för 230 V. Som tur var fanns det hjälp att få. Det ligger en svensk båt här som Swededreams tar hand om och de kunde tänka sig att låna ut den till oss efter att Lola ringt och frågat. Alternativet hade varit att försöka ta sig in till den lilla marinan som faktiskt hade plats eftersom alla båtar utom en fick lämna bryggan inför stormen. De låg på boj istället. Eftersom vi hade två ankare ute var det skönt att slippa hela den proceduren. Vi hade behövt dra upp dem för hand eftersom ankarspelet drar en hel del ström.

Idag kom äntligen solen fram så nu räcker vår solcell till för våra behov så vi har lämnat tillbaka generatorn som verkligen var bra. Inte så stor och inte så tung så den var lätt att flytta även i en liten vinglig jolle.

Vi håller nu på med att förbereda oss för seglingen till Trinidad. Aubry har spelat Domino med ett gäng tidigare i veckan och var med för sista gången idag. I kväll är det knytismiddag på Swededreams.

m_20170621_140400

Domino spelas varje stormfri dag klockan 14:00 på Tiki bar. Denna gång var både Aubry och David med.

Vi ger oss av imorgon bitti och räknar med att komma fram tidigt på fredag morgon. Eftersom det är oroligt i Venezuela går vi lite mer österut. Det har varit några båtar som seglat lite för nära Venezuela och blivit bordade av pirater därifrån. Vi kommer att hålla oss så nära Trinidads kust som möjligt.

trinidad

Ungefärlig rutt mot Trinidad.

 

Tropical wave

Det är ett oväder på gång. Det har bildats en Tropical wave (ett lågtryck som rör sig hitåt som en våg och kan vara början till en orkan) ca 1000 sjömil sydost om Karibien, Det rör sig västerut och ligger mer söderut än vad som är vanligt. Det är orkansäsong nu och det kan bildas orkaner från juni till och med november. För något år sedan ändrade man orkansäsongen från slutet på oktober till slutet på november då man haft många sena orkaner. Här på Grenada klarade man sig med nöd och näppe förra året då Matthew drog förbi. Många hustak blåste av, bland annat en kyrka i St. George. Man kan också se, framförallt i städerna, att många hustak är nya efter Matthew framfart.

Vi kan inte segla ner mot Tobago-Trinidad utan måste ligga här och vänta tills det blir säkert att segla iväg. Vi vet inte heller om vi är på en bra plats just nu då prognosen för lågtrycket ändras hela tiden. Från början såg det ut att missa Grenada helt men nu ser det ut som om det ändå kommer att omfatta åtminstone södra Grenada där vi ligger.

Tropical storm

Här ser man varför vi inte vill segla till Trinidad ännu.

Vi har ankrat i en ganska stor vik på Grenadas sydvästra sida. Om vinden vänder mot syd, sydväst blir det väldigt rulligt här inne men än så länge är det ganska bra. Dyningarna kommer in ibland och då rullar vi men det är inte alls så obekvämt som det varit på en del andra platser. Vi har släppt ut lite mer kätting och har ca 50 meter ute på 6 meters djup. Det var ganska trängt med båtar när vi kom men nu har vi ganska bra svängutrymme. Alla andra släpper ju också ut sin kätting så förhållandet till närmsta båt är oförändrad.

m_20170613_181747

Ankringsviken i Prickley bay

Det är ganska många båtar som tänker rida ut ovädret här och samtalsämnet är väderprognoser och ankringsvikar. Det finns en sida på nätet, www.spaghettimodels.com, som är populär här och där man kan se olika modeller på vädersystemet som är just nu. Tisdag är den dag som beräknas bli allra värst.

Vi ligger kvar på Grenada på grund av att vår alternator gick sönder. Al som är öns expert på alternatorer ansåg att det inte var någon idé att försöka laga den då alla värden var konstiga när han testkörde den. Vår alternator är på 24 V, 70 amp, stor och tung. David tog den till en bilförsäljare på huvudvägen och därifrån skickades den till Al som testkörde den hemma hos sig på norra sidan av ön. Nu kommer den tillbaka till bilförsäljaren så vi kan sätta tillbaka den tills vi kan köpa en ny. Al tog inte betalt för arbetet då han inte kunde hjälpa oss. Han gav förslag på en alternator som har samma mått och kapacitet som den gamla. Den finns inte i lager här på ön så vi får köpa den hemma och ta med när vi kommer tillbaka eller så kanske det går att få tag i den i Trinidad.

m_20170616_101316

Alternatorn.

En alternator ger el när man kör motorn. Om vi inte har någon fungerade alternator kan vi inte få tillräckligt med ström till alla våra saker på båten som behöver laddas. I Martinique köpte vi en mycket bra solcell som ger oss tillräckligt de flesta dagar. Vi kan ladda våra plattor, telefoner och dator under en solig dag. Kylskåpet drar mest och är förstås viktigast. Under en helt solfri dag (vilket vi haft någon gång) drar kylskåpet mer än vad vi får in. Vi kan heller inte köra watermakern när vi inte har någon alternator för då finns det inte tillräckligt med ström till vår högtryckspump. Vi har bara några veckor kvar av äventyret så det hade varit bra om vi klarat oss ner till Trinidad men nu är det inte så och det är bara att gilla läget. Vi gick in till marinan och fyllde på vatten i båda våra tankar. Det blev ca 150 kronor för ca 750 liter så det är inte så dyrt. Nu har vi 1000 liter vatten i tankarna och det känns bra då vi kommer att ligga still i flera dagar.

 Varje vecka anordnas det en Hash runt om på ön. Det är en hike som man kan springa eller gå. Det samlas runt 100-200 personer som springer eller går en utstakad bana. Vi bestämde oss för att delta och bokade transporten dit med Shademan, en lokal man som anordnar turer för oss seglare. Oftast är hashen på platser dit det inte går lokala bussar utan ute i bushen någonstans. Vi var 11 personer i bussen och åkte till en plats där alla samlades. Där fanns ölförsäljare och några kvinnor sålde mat. När det var dags rusade löparna iväg och vi andra trängdes i den första smala stigen upp för backen.

m_20170617_141642

Först måste man anmäla sig. Vi fick skriva på en egen lista eftersom vi var nya. Det fanns en anledning till det.

 

m_20170617_145951

Alla är på väg in i skogen.

 

m_20170617_153753

Spåret gick mitt emellan två bostadhus. Ägaren stod ute och kollade att ingen trampade ner hans odlingar. Det hade jag också gjort om ett hundratal människor skulle gå genom trädgården.

 

m_20170617_153808

Man gick med olika personer olika perioder.

De som anordnat huschen gör ett spår för löparna, ett för de som vill gå den korta banan och ett för de som vill gå den långa banan. Vi gick den långa banan och det var genom tät skog och bostadsområden. Det var ett superbra sätt att se hur folk bor och få möjlighet att gå i fina skogsområden. De har också på några ställen en rondell där det finns flera alternativa stigar att gå. Det är bara en av dem som är rätt så om man väljer fel kommer man till en återvändsgränd och får gå tillbaka. Vi gick ju inte bland de första så vi slapp gå fel. Man ser när de som gått fel kommer tillbaka så slipper man ta fel väg, åtminstone vid de tillfällena.

Eftersom vi var med för första gången fick vi diplom och blev duschade i öl. I bussen på vägen hem var 10 av 12 med för första gången så det var en svag doft av öl i luften.

m_20170617_163925

Här ser ni Miranda med öldränkt tröja.

 

m_20170617_155539

Man kunde dricka ölen också.

Ja, nu sitter vi på Ticki bar och kollar väderprognoser och lite annat. Det regnar ganska mycket och lite senare ska vi lägga ut ett extra ankare med hjälp av jollen. Vår närmaste granne ligger på boj så vi lägger ut ett ankare så vi inte drar mot den båten ifall vinden kommer mer norrifrån. Det är fortfarande ett par dagar kvar innan det kommer hit så vi hänger här med de andra seglarna och har trevligt under tiden.

Södra Karibien

Grenada visade sig vara en riktigt fin ö. Grön och frodig, vacker huvudstad och trevliga människor. Det är också påtagligt renare på gatorna här än på de flesta andra håll i Karibien. När vi skulle segla iväg från Tyrrel bay på Carriacou fick vi än en gång problem med storseglet. Det hade fastnat vid det andra revet och det gick inte att få ut. Vi har en rullmast med seglet inrullad i masten. Det blåste som vanligt ganska mycket och i Tyrrel bay, som var omgiven av lite högre berg, ven vinden igenom dalen så det var inte läge att klättra upp i masten. Vi tror, men hoppas att vi har fel, att profilen inne i masten har gått av så seglet inte kan rulla in och ut som det ska. Vi seglade därför med enbart genuan de 35 sjömilen till St. George på Grenada.

Genuaseglet är ju båtens motor och det går jättebra när vi seglar halvvind som vi gjorde ner till Grenada. Problemet blir om vi ska till Tobago då vi förmodligen måste segla bidevind och storseglet behövs för både balans och för tryck framåt. Det blir svårt att segla nära vinden med bara genuan och avdriften blir större. När vi kommer till Trinidad och ska lägga upp båten kommer vi nu att masta av för att se vad som hänt inne i masten. Vi får klara oss med genuan då vi är rädda för att skada storseglet när vi försöker dra ut seglet som fastnat. Vi sydde upp ett nytt storsegel innan vi åkte så det vill vi inte skada i onödan.

När vi kom till St. George gick vi in i lagunen och ankrade där. Det är egentligen ingen ankringsplats. Marinan Port Louis ligger där och tar upp den största delen av lagunen men det finns några privata båtar på boj. Det låg en brasiliansk båt ankrad där och vi trängde in oss mellan den och en annan båt. Det var precis så att vi fick plats. Här var det varmt och nästan vindstilla men vi låg nära både mataffären som hade en egen jollebrygga och båtaffären. Vi fick också in wifi till båten vilket är ovanligt.

 

m_20170606_111423

Vy över St. George på Grenada

 

m_20170606_111557

Längst in till vänster ligger Serendipity

 

m_20170606_084900

Uppe på Fort George

 

m_20170606_112242

Randy guidade oss runt i staden.

Efter två dagar gick vi ut till den ”riktiga” ankringsplatsen så vi kunde bada och göra vatten. Det var lika nära till själva staden härifrån som från lagunen och vattnet var klart och fint. Vi gick en förmiddag ett par sjömil norrut för att snorkla på världens äldsta vattenskulpturpark. Det var inte så klart vatten där och det var ganska djupt så sikten var så där men det var intressant att se.

m_GOPR1027

Miranda hittade ett Barracudahuvud

 

m_GOPR1266

Skulpturerna låg på ca 4 meters djup

 

m_GOPR1271

Det är en hel del påväxt på vissa av slulpturerna

Vi åkte tillbaka till ankringsplatsen utanför St. George och tog det lugnt resten av dagen. Vår båt gungar ganska mycket i dyningarna när vi ligger för ankar. Här låg vi still trots att båtarna runtomkring oss gungade mycket. Det var lite konstigt tyckte vi men funderade inte så mycket mer på det. På morgonen låg David och lyssnade på kylskåpet som gick av och på lite för ofta och märkte så att det kluckade annorlunda runt båten. När han öppnade luckan till motorrummet såg han att det var vatten där och det droppade från ett rör som går till växelhuset. Vi fick riva upp alla durkarna och hela kölsvinet var vattenfyllt, nästan ända upp till durkarna. Aubry som förvarar mycket av sina saker i utrymmet under golvet hade några av sina kläder saltvattendränkta och med en svag doft av olja. Flera böcker blev förstörda. David stängde ventilen till vattenintaget efter att vi startat motorn för att se om det gick som den skulle. Tack och lov hade vattnet inte gått upp över batterierna. Vi har nu identifierat skadan till en spricka i vattenskylningsröret som leder till växelhuslådan. För att kunna få hjälp med skadan flyttade vi oss till Prickley bay på sydsidan där det finns många båtrelaterade verksamheter. Nu var det helg som vanligt så vi får vänta tills på måndag. Budget marine som är en bra båtaffärskedja här i Karibien kunde ta hem ett nytt rör men det skulle ta så lång tid att vi bestämde oss för att försöka laga det istället. När vi kommer till Trinidad kan vi byta ut det till ett nytt. Vi har bokat upptagningen av båten till den 27 juni så vi har inte så mycket tid på oss innan vi behöver vara nere i Trinidad. Det finns en svensk båt här, Swededreams, som har legat här sen september förra året. De kan svetsa så vi pratade med dem för att om möjligt få hjälp av med vårt kopparrör. När Carlos såg röret tyckte han att det var för sprött och tunt i området vid själva hålet. Skadan ligger förstås i en böj. Vi köpte en bit gummirör för att sätta runt skadan och sen klämma åt med en ring men gummiröret var lite hårt så det blev flera lager tejp istället, med ringklämman utanför. Det är en provisorisk lagning och vi hoppas att det ska gå bra under den segling som vi har kvar till Trinidad. Förhoppningsvis är resterande rör intakt inifrån. På utsidan ser det fint ut. Nu kan vi starta motorn utan att det sprutar saltvatten i motorrummet.

 

m_20170612_181452

Röret som är provisoriskt lagat

När David och jag var ute på slangjakt i köpområdet här i Prickley bay var Aubry och Miranda på en hike med 4 andra båtar. De hade bokat en buss som körde dem till ett ställe och hämtade dem på ett annat. De vandrade till ett vattenfall genom en blöt och lerig regnskog. Det är regnperiod nu och det har vi verkligen märkt de sista dagarna. Det regnar kraftigt i 5-10 minuter och sen skiner solen igen, en halvtimme senare är det dags igen. När David och jag gick längs landsvägen sprang vi in i olika affärer för att undkomma allt för mycket regn. Tjejerna kunde förstås inte komma undan regnet så de plaskade i lervälling hela dagen. Turen avslutades med ett bad vid vattenfallets slut då alla gick i med kläderna på för att tvätta av sig leran.

m_20170612_101854

På tur i regnskogen

 

m_20170612_095306

Hela gruppen tar ett bad i vattenfallet

 

m_20170612_140648

Vattendränkta fötter som gjorde ont men det var det värt.

Vi hade några böcker som vi åkte över till Swededreams med och blev förstås kvar hela dagen på deras stora Nauticat. De har varit i här länge och satt sina barn i skolan så de känner till det mesta så vi fick lite tips om både det ena och det andra. På kvällen gick vi tillsammans till Bryggeriet som är en restaurang med bra priser på maten och med det bästa utbudet av öl som vi sett sen Storbritannien. Det brygger ganska många alesorter som de säljer från fat i baren. De har också lageröl men det kan man få överallt. Den kvällen var det musikkväll då alla seglare som ville kunde spela och sjunga. Det var fullt drag och mycket folk trots att det nu är lågsäsong. Flera båtar stannar här under orkansäsongen och det sociala livet är verkligen stort. Jag önskar att vi också kunde vara kvar här där det finns så mycket att göra och alla frukter börjar bli mogna. Mangoträden dignar av mogna frukter och avokadon är på väg att mogna.

Varje morgon drar Cruisers net igång där alla seglare kan informera varandra om olika evenemang och där olika verksamheter kan göra reklam för sig. Det är som sagt många aktiviteter som vi skulle vilja hinna med men som vi får hoppa över då vi behöver komma iväg söderut. Vi fick i alla fall kontakt med en man som kan fylla gasolflaskor. Vi fyllde en av våra gasolflaskor i Rodney bay då vi trodde att det skulle räcka med en flaska. Nu har vi bakat mycket och använt ugnen som drar mer gas än plattorna så vi ska försöka att fylla en flaska till. David tog in dem till land där en företagare plockar upp flaskorna och lämnar tillbaka dem fyllda senare på dagen. Den mannen sålde även vin så det blev några flaskor av Argentinskt vin som kom hem tillsammans med gasolflaskan.

Vi skulle ha seglat iväg till Tobago i förrgår men nu har vi fått nya problem. Vår alternator vill inte ladda batterierna när vi kör motorn. David har testat både det ena och det andra utan resultat. Vi har bytt både borstar och regulator under resan men nu är det något annat. Vi fick mycket hjälp av cruisers net när vi frågade där. Alla är verkligen hjälpsamma när man har något problem. Vi har fått låna en lokal telefon av Carlos och Lola på Swededreams och nu har vi fått kontakt med öns bästa alternatorman. Vi ska lämna in den i dag och sen är det bara att vänta.

Favoriter i repris

Vi seglade ner till Grenadinerna igen. Där var vi under nyår och en vecka i januari innan vi vände tillbaka till Martinique. Denna gång seglade vi från vackra St. Lucia tidigt en söndag morgon. Här har vi haft lika bra snorkling som på Pigeon Island, Guadeloupe. Vi låg på en boj utanför staden Soufriere men inom ett marinparkreservatområde. När man seglar in mot staden kommer boatboys i snabba öppna båtar emot en och vill hjälpa till med linorna vid bojen. Vi hade en envis pojke med oss en halv sjömil som skulle hjälpa oss. Han ville sen ha 45 EC för jobbet. Ca 150 kronor. Vi erbjöd 10 EC, för ett jobb som vi egentligen inte ville ha. Till slut enades vi om 15 EC. Vi vill inte bråka med dem för då kanske de kommer tillbaka och repar båten eller gör något annat dumt så vi betalar de gånger vi inte lyckas göra oss av med dem. Just det här området är lite oroligt och man varnar för att lämna båten nattetid. De har ganska hög arbetslöshet och boatboysen gör ju något trots allt men det är lite obehagligt när de är aggressiva eller otrevliga.  Ankarplatsen var oerhört vacker och vi kunde snorkla direkt från båten. Korallerna var levande och det fanns mycket fisk.

m_IMG_0978 (2)

Härlig snorkling

 

m_IMG_0965 (2)

De här självlysande blå kannorna växter ganska djupt.

 

m_IMG_0991 (2)

En del ser ut som små svarta spöken

Ett superstort fiskstim låg och böljade längs klippkanten. Det var säkert tiotusentals fiskar i det stimmet. Man kunde inte se igenom det och det var kanske 40 meter långt. Vi såg också små stim av tioarmade bläckfiskar vilket vi inte sett förut. Ungefär 75 meter från där vi låg finns det en spricka i berget där fladdermöss samlas. Det hördes ett susande ljud där inifrån och man kunde känna på lukten att man var nära. Ingen av oss har sett så många fladdermöss tidigare, förutom på naturfilmer förstås.

m_IMG_5206 (2)

Högt upp hänger alla fladdermössen under dagen.

 

m_IMG_5203 (2)

Vissa ramlar ner och tar sig upp en bit.

 

m_IMG_5151

The Pitons är verkligen ett vackert område att ankra sin båt. Här passade Serendipity in.

Det blev inte så många dagar på St. Lucia. Tidigt på morgonen drog vi upp ankaret i en liten skyddad vik på södra delen av ön. Vi drog också ut storseglet innan vi var ute ur viken.  När vi rullade in det sist hade vi två rev i seglet. Nu när vi skulle rulla ut det fastnade det precis vid det andra revet och det gick inte att få ut. Vi har varit med om det tidigare och då får man försöka att ”lirka” ut det genom att dra in seglet och dra ut det igen och upprepa det flera gånger. Egentligen så borde vi, när vi ska rulla in det revade seglet, släppa ut hela seglet innan inrullning men det glömmer vi oftast bort. Efter en kvart fick vi till slut seglet på plats och kunde fortsätta mot Grenadinerna.

Den karibiska ö-kedjan har sina öar på rad med ca 30 sjömil mellan dem. De är alla (nästan) vulkaniska och består av både höga berg och djupa dalar. Oftast är den södra sidan lägre. När man lämnar en ö och seglar, i vårt fall söderut, ökar vinden när man når sydspetsen på ön. Det kan bildas accelerationszoner runt ön som medför att vinden ökar markant. När man kommit ut en bit från ön blir vinden mer stabil men vågorna ökar oftast då sunden mellan öarna är helt öppna mot Atlanten. När man sedan närmar sig nästa ö blir det likadant igen. När vi närmade oss St. Vincent, som är en hög ö, tog vinden fart. Det var lite ostadigt väder med regnbyar så vi hade revad stor, och genuan var bara ute till två tredjedelar. Tre gånger under seglingen ner till Bequia blev vi helt dränkta av regnbyar som rullade ner för St. Vincents höga berg. Vinden ökade från ca 10 m/s till 17 m/s under en kort stund.

Vi har valt att inte åka in till St. Vincent. Den ön har dåligt rykte bland seglare och det är få båtar som åker in dit. Vi skulle egentligen vilja besöka den men just nu har vi inte riktigt tid heller. Vi tror att den påminner om Dominica då den har lite turism och en fantastisk natur. Det har förekommit både rån och mord på seglare så därför håller sig de flesta borta, vi också. De är också kända för att ha aggressiva boatboys.

När vi hade ca 10 sjömil kvar till Bequia hörde vi ett mayday på radion. Det var en katamaran som kontaktade räddningstjänsten för en annan segelbåts räkning. Den båten hade tappat masten och därmed också sin antenn och möjlighet till VHF-kontakt. Det var ingen fara för besättningen men de kunde inte på egen hand montera bort masten som låg i vattnet men fortfarande satt fast i båten. De fick till slut hjälp och när vi kom in i Admiralty Bay på Bequia låg olycksbåten ankrad i viken, utan mast. Vi har hört om flera båtar som tappat sin mast under året som gått. Det är lika obehagligt att höra och se varje gång. Denna gång var det en oförsäkrad båt från Martinique. Vi hörde över VHF:en att sjöräddning diskuterade ersättningsnivåerna med sitt kontor på land för att komma överens innan de bogserade in dem.

Bequia har en trevlig liten stad, Port Elisabeth. Här firade vi nyår med familjen von Pfaler som var på besök. Då var det tjockt med båtar. Nu kanske det var en fjärdedel som låg för ankar eller på boj. Eftersom Port Elisabeth är Port of Entry gick vi in här igen då det är smidigt att klarera in här. Ja, smidigt är det kanske inte men tull och immigration är på samma ställe.

Nu när det är lite lugnare tempo i staden känns den lite mer Karibisk. Vi tog en runda i stan och passade på att ta ut lite EC pengar ur bankomaten då det inte finns så många på Grenadinernas små öar. Området påminner om BVI där öarna ligger tätt och man seglar några sjömil när man förflyttar sig. Efter en natt seglade vi vidare mot Canouan. Den ön är till hälften avspärrad av en Hotellanläggning. Vi ankrade utanför staden Charlestown. Här var det verkligen lugnt och kändes genuint Karibiskt. David och jag tog en promenad tidigt nästa morgon för att se revet på andra sidan ön. Det var branta backar. Riktigt branta. Det var dock inte så långt att gå det gick bra. Som vanligt var det värt besväret.

m_20170531_093429

Östsidans rev.

 

m_20170531_093452

Enskilda hus vattensystem.

 

m_20170531_093037

Utsikt över staden och ankringsplatsen.

Vi ankrade precis utanför Tamarind Resort. Tamarindfrukten är förresten mogen nu och man kan plocka dem där de växter vilt. De är inte supergoda, kletiga sötsura frukter, men de använts mycket i juicer och bakverk och framförallt romdrinkar.

m_20170530_191827

Tamarind hotell hade en delikatessbutik där vi hittade några goda ostar och skinka.

I alla fall så kunde vi lägga jollen på deras brygga när vi gjorde våra utflykter på land. Det kan vara besvärligt ibland att hitta någonstans att låsa jollen. Vissa hotell eller restauranger välkomnar seglare medan andra säger bestämt nej. Ibland har staden en dinghy dock för oss, ibland kan man få använda fiskarnas brygga om man inte är i vägen. Då vill de helst inte att man låser jollen så de kan flytta den vid behov. Tamarind Resort hade inte många gäster och det var inga problem för oss att gå runt i området och låna deras brygga.

Nästa ö på agendan var Mayreau. En liten vacker ö nära Tobago Cays. Vi blev rekommenderade av en annan svensk båt att gå in i Salt Whistle bay på Mayreau. Här hade de många boatboys som lagt ut sina egna bojar. De vill förstås att man ska ta en boj och betala för det men vi ankrar alltid om vi kan det. Nu finns det inte så mycket plats att ankra då bojarna är ganska många. Vi skulle kanske ha kunnat gått längst in men det såg lite trångt ut. Där låg redan några långseglare ankrade. På bojarna låg alla charterbåtar. Det var främst katamaraner med väldigt många personer ombord, de rymmer ju en hel del. Vi ankrade till slut bakom alla bojar. Det var helt okej men under kvällen vred sig dyningarna och båten rullade ganska mycket och det blir rätt så obekvämt. Vi snorklade under eftermiddagen på reven bredvid båten. Det blåste en del och vattnet blir lite grumligt då sanden rörs om så det var inte den bästa sikten men lite fint var det. Vi såg många humrar och en drakfisk. När jag låg i hängmattan lite senare såg jag en spotted eagle ray som hoppade upp i luften och landande med en smäll på vattenytan. Rockor gör det ibland och någon sa att de gör det för att bli av parasiter som sitter på undersidan av kroppen men om det är sant eller inte vet vi inte. Rockan var i alla fall helt fantastisk, svart med vita prickar, en lång piska därbak och nästan fyrkantig i formen. Senast vi såg en hoppande rocka var i English harbour på Antigua.

Ca 4 sjömil söderut ligger Union Island. Vi drog upp förseglet och seglade dit på förmiddagen. Vi ankrade utanför Clifton, huvudorten. Här skyddas ankringsviken av långa rev. Det är en vacker plats och oavsett hur mycket det blåser så ligger båten relativt still. Som vanligt bakom reven håller Kite-surfarna till. De utnyttjar att vinden blåser men att vågorna uteblir. Just här är de aktiva från morgon till kväll. Clifton är port of entry så här klarerade vi ut från Grenadinerna för att komma vidare mot Grenada. Det ligger en ö norr om Grenada, Carriacou, som vi också ville hinna med.

m_20170601_132101

Gatubild i Clifton.

Vi kom iväg ganska sent så vi gick in till Staden Hillsborough för att klarera in innan de stängde klockan 16:00. Kommer man senare får man betala övertidsersättning. Här ligger tull och immigration bredvid varandra men inte i samma hus så de flesta går till nästa vik, Tyrrels bay för att klarera in då man kan göra det på i samma byggnad, men dit skulle vi inte hinna. Vi var den enda ankrade båten i hela området. Utanför viken ligger det några mindre öar som har fantastiska rev med fina koraller och många fiskar. Dagen efter gick vi över till Tyrells bay och där låg den kanadensiska båten Element som vi träffade i Martinique i vintras. Det var förstås roligt att höra vad de gjort sen sist. På kvällen åkte Miranda och Aubry taxi med dem till andra sidan ön för att titta på när de stora sköldpaddorna går upp på stranden för att lägga ägg. Den kvällen såg de inga sköldpaddor men de såg ägg och ett alldeles nytt bo. Ett bo var också plundrat av en stor leguan vars svanstipp var den enda som stack ut av kroppen när den kalasade på äggen som var begravda i sanden.

Så här långt söderut har vi inte varit tidigare och nästa ö är Grenada. Där planerar vi att stanna en vecka innan vi seglar ner mot Tobago och Trinidad.

Bästa snorklingen

Vi lämnade Antigua tidigt på morgonen för nordvästra Guadeloupe. Det var lugnt när vi tuffade ut ur Jolly Harbour och vi gick för motor för att kunna köra watermakern. När vi kom ut från Antiguas skyddande kust blev tog vinden fart och vågorna reste sig ganska höga. Nära Guadeloupe ökade både vinden och våghöjden. Norra sidan av Guadeloupe är känd för sina vindbyar. Ön är hög och vinden viner ner för bergen. Vi seglade med två rev i storen och två tredjedelar av genuan ute. När vi närmade oss Deshaies, där vi tänkte ankra för natten, var vinden väldigt oregelbunden och stundtals uppe i 20 m/s. När vi hade tagit in genuan men fortfarande hade vår revade stor ute råkade vi ut för en riktig ”knock down”. Det var inte så att masten dippade i vattnet men inte långt därifrån. Jag var fullt upptagen med att räta upp båten igen så jag märkte inte att skotlinan på styrbords sida ramlade ner i vattnet. Vi har en skotskena bakom sittbrunnen. Linan satt förstås fast i bommen och skenan men den överflödiga linan ramlade ut. När vi ankrat och David dök för att kolla att vi satt bra såg han att en bit av vår skotlina låg på botten. När vi backade ner ankaret fastnade förmodligen linan i propellern och vår repavskärare skar av den, ca 1 meter. Miranda och jag blev också av med var sin sandal. Det blev bara två högerskor kvar på båten. Det var faktiskt lite läskigt men båten rätade upp sig fint och vi fick ner storseglet snabbt därefter.

Deshaies är en fin fransk stad/by. Det är härligt att vara tillbaka på franskt territorium igen. Man känner igen byarna men sina kyrkor, bagerier och mataffärer. Vi trivs.

m_20170506_182505

David och Aubry internettar på ett av strandcafeérna

Den norska båten Vibeke, med Vibeke och Tor-Ejvin låg redan i viken så vi gjorde en gemensam utflykt till en Botanisk trädgård som ligger uppe på höjden ovanför den lilla staden. Det var en ansträngande promenad upp längs berget men väl värt besväret. Tydligen kan man ringa och be att få bli hämtad i stan om man inte orkar gå.

m_20170507_111916

Vid ingången till trädgården har de en damm med måånga fiskar.

 

m_20170507_124155

Vibeke och Serendipitys besättning förutom Miranda som tog bilden

Vi snorklade lite från båten på eftermiddagen. Det var några sköldpaddor i viken samt ganska fina rev. Vi såg till exempel en spotted eel igen. Det var länge sen sist.

m_IMG_0996

Spotted eel.

Dagen efter gick vi vidare ca 10 sjömil söderut till Pigeon island vilket är ett naturreservat. Där finns det bojar som man kan ta utan kostnad så vi hoppades att vi skulle kunna ta en ledig boj. För oss privatpersoner låg det 4 gula bojar på olika ställen runt den lilla ön, De låg alla väldigt nära stranden. En av dem hade varit möjlig för oss men där låg redan en katamaran. Det är dock tveksamt att vi tagit den även om den varit ledig då det var så nära stenarna. Vi gick in till land istället och ankrade i viken en halv sjömil bort från ön. Det är en riktigt rullig ankarplats då det knappt finns något skydd för dyningarna. Vi tog jollen över till Pigeon island som förövrigt är ett reservat genom Jacques Cousteau försorg. Det är vi tacksamma för. Det är det absolut finaste snorklingsområdet som vi sett under vår tid här i Karibien. Vi har ändå snorklat en hel del. Här var korallerna levande och så vackra. Fiskarna var inte alltför skygga och det fanns många olika arter men även många av varje art. Vi stannade bara en natt eftersom vi behövde komma till Pointe-a-Pitre dit min syster och hennes kompis Sara skulle flyga in. Annars skulle man nog kunna stanna vid Pigeon island i flera dagar, om man orkar rulla på nätterna förstås.

Vi seglade ner mot huvudstaden Basse Terre längs västkusten på Guadeloupe. Där stannade vi en natt innan vi fortsatte upp till Point-a-Pitre, Guadeloupes största stad. Vi ankrade precis utanför staden vid fisk och grönsaksmarknaden. Point-a-Pitre är inte någon mysig stad utan ganska sliten och rätt smutsig. Det sprang både det ena och det andra längs kajen och rester av fiskrens och grönsaker låg kvar länge efter dagens marknad. Min syster och Sara kom med taxi till kajen där vi hämtade upp dem. Vi har nu haft en vecka tillsammans då vi badat och snorklat på flera platser samt kört runt på ön i två dagar. Guadeloupe är en fantastiskt vacker ö och det finns verkligen mycket att göra och se.

m__MG_4912

Ett härligt vattenfall som man kunde svalka sig i.

m__MG_4961

m__MG_5061

Obligatoriska badet.

 

m__MG_5095

Hem till Sverige igen.

När Ewa och Sara åkt hem seglade vi de ca 20 sjömilen till ”The Saints”. Här får man en känsla av att tiden stått stilla lite längre än på andra håll. Le Bourg anses vara en av de vackraste ankringsvikarna i Karibien.

 

m__MG_5111

Miranda vilar ut. Tampen har hon för det gungar ordentligt när färjorna drar förbi.

 

m_20170519_170938

Fin och mysig stad.

 

Numera får man faktiskt inte ankra utan man får ta en boj istället. Det gäller även för några andra vikar på öarna. För oss kostade det 15 Euro per natt. Man betalar efter längden på båten. Vi flyttade oss sent på kvällen och fick den sista bojen i viken Petite Anse. Här var det vackert med starka kontraster med berget mot det grönblå vattnet. Snorklingen var bra, det var fina koraller och mycket fisk. Man får inte fiska i området då det är ett reservat men det hindrade inte några av lokalbefolkningen tidigt nästa morgon. De la ut nät och tog snabbt in dem igen och upprepade den proceduren ett antal gånger innan de försvann.

 

m_20170521_153033

Efter ett dygn så seglade vi vidare mot Martinique. Vi startade halv fyra på eftermiddagen och nattseglade de 110 sjömilen till Le Marin. Det var en fin segling nästan hela vägen. Runt 12 m/s, ost-sydost. Just nu är det ganska disigt, man ser inte så långt som normalt då det inte brukar vara några problem att se från ö till ö. Anledningen till diset är sandpartiklar från Afrika som blåser hit. Det är inte så att det ligger ett dammlager på båten men man blir lite grusig i ögonen och som jag påpekade tidigare så minskar sikten avsevärt.

Le Marin är som en hemmahamn för oss. Här finns det mesta och vi behövde ett nytt 12V batteri med europeiska mått. Det hittade vi också så nu kan Miranda se på TV igen utan att behöva flytta på solcellen hela tiden. Vi bunkrade också mat för de sex veckor som är kvar på vårt äventyr. De franska öarna och Martinique i synnerhet är de bästa öarna att handla på.

m_20170523_200548

I Marin ankrade vi bredvid Pizzabåten så vi tog hemkörning av pizza en kväll.

Vi var senast på St Lucia i januari. Nu är det betydligt lugnare och musiken på nätterna är inte så överväldigande som då. Det är i våra ögon mycket trevligare. Vi gick in till Rodney Bay för att klarera in och fylla på våra P6 gasflaskor. Det är inte självklart att man kan fylla sina gasflaskor överallt, det går inte på de franska öarna, där gäller franska flaskor. Här i Rodney Bay kan man tack och lov fortfarande fylla alla sorters flaskor. Vi fyllde bara en flaska eftersom vi inte har så lång tid kvar på båten. Det går också att fylla svenska flaskor i Trinidad när vi kommer dit.

Efter en natt i Rodney Bay gick vi vidare ner till Marigot Bay för att unna oss lite lyx. Här tog vi en boj för 30 US. Då betraktas man som gäst på den stora resorten som ligger här och då kan man använda deras faciliteter som pool, duschar och wifi. Nu ligger vi här och gottar oss några timmar till innan vi fortsätter söderut mot Grenadinerna.